torsdag 30 april 2015

Försäkringsbolag


Då var det dags att försöka få valuta för sina försäkringspremier. Det är alltid ett intressant förlopp. Sist det var aktuellt i ett cykelärende var för ett par år sedan då jag var med om mitt livs första klungvurpa under en träning inför Vätternrundan. Då gick det mesta sönder på såväl mig, cykel som kläder. Länsförsäkringar var då ytterst gentila och tillmötesgående vilket gjorde att jag kunde ersätta allt som behövde bytas tämligen omgående. 


Situationen är ungefär densamma nu vad gäller cykel och utrustning. Kläderna gick förstås sönder som de gör när man behagar glida på sidan över asfalten i en cirkulationsplats. Hjälmen sprack så den är förbrukad. Vad värre är att min eminente cykeldoktor på Växjö Cykelservice vid genomgång upptäckte att det fanns en rejält djup buckla i övre ramröret. Jag har tydligen lyckats träffa något hårt på vägen i backen. Aluminium är inte mycket att lita på med dylika skador.

"Den skulle inte jag kört på" löd domen. Jag passade på att fråga "skulle du vilja ligga bakom mig i en klunga i fyrtio kilometer i timmen när jag ställer mig upp och tar i?", bara för att förtydliga. Svaret var ett något snett leende som sade det mesta. 

Eftersom det sammanlagda priset för komponenter som broms/växelhandtag, styrlinda, framhjul, däck, slang, sadel och ram övergår inköpspriset för cykeln så är det ny velociped som gäller. 

Det sura är att  jag har en sådan där typiskt krånglig cykel att värdera. Visst är det en aluminiumram med ett par år på nacken det handlar om. Men allt var i princip nytt för övrigt förutom gaffeln. Drivlina, vevparti, vevlager, styre, linda, bromshandtag och pedaler. Uppgraderat var det mesta inklusive sadel, styrstam och till och med rulltrissor. Hjulen var förvisso inte svindyra men byggda efter specifikation och ett par tämligen hållbara men ändå lätta och dugliga träningshjul. Allt sammantaget gör att värdet för mig och anskaffningsvärdet förstås överstiger nypriset. Ett faktum som förmodligen känns igen av många cyklister. 

Sen blir inte situationen ett dugg mindre komplicerad av att cyklar generellt faktiskt blivit billigare sen jag köpte den här racern. Ytterligare en variabel tillkommer dessutom då dollarn stigit den sista tiden och dragit med sig cykelpriserna upp igen. Fjorton procent är den siffra som återkommer hela tiden när jag kikar på ny hjälm, ramar och annat kul. 

Som tur var fanns på lager en modell från förra året precis i min storlek. Kan ni tänka er? Det råkar dessutom vara en ram som jag ändå trånade efter och var intresserad av sen tidigare. Enda kruxet är väl att färgen är helt fel. Vit och röd matchar inte direkt mina grå och orange klubbkläder. Fast så fåfäng tillåter inte min plånbok att jag är. Det handlar om rätt många tusenlappar för att få årets modell vilket innebär annan färgskala samt elvadrevat. Det sistnämnda är jag för övrigt inte intresserad av i vilket fall som helst. Särskilt inte då det sitter en tiodrevad tämligen osliten kassett på mitt andra par hjul. 

Nu skall det bli spännande att se hur lång tid beslutet tar och hur mycket i reda pengar det faktiskt betalas ut. 

Möjligen kan det vara dags att skaffa en olycksfallsförsäkring också eftersom det inte längre ingår i hemförsäkringen som min bättre hälft så påpassligt inflikade. Jag har en tendens att besöka vårdinrättningar tämligen frekvent måste dessvärre tillstås. Så kanske är en dylik försäkring av nöden tvungen.


/ J - cykelsnubblaren

onsdag 29 april 2015

Vårtrimmad cykel



Det är förunderligt vad lite service av en cykel kan förhöja cykelglädjen. Pendlarcykeln var i stort behov av omsorg vilket resulterade i ny drivlina. Skinande ren kassett, fräsch storklinga och ny kedja. Nu växlar hon fint igen och spinner som en katt. Inte den där grusigt slitna känslan för varje tramptag. På slutet var det så illa att det kändes som glapp i vevpartiet på grund av en illa sliten kedja.

Ny drivlina - nu gäller det bara att trimma motorn också

På köpet blev det gamla skrället snabbare. Den tidigare 48-klingan fick ge plats åt en 50-taggare och bak sitter det åter en landsvägskassett. Eftersom jag hade en enklare Mtb-kassett liggande när jag behövde byta sist så prövade jag den kombinationen ett tag. Dessutom var jag tvungen att testa obstinat som jag är eftersom det påstods att Tiagrabakväxeln inte kunde svälja det aktuella antalet kuggar vilket jag inte trodde på efter en okulärbesiktning. Jag hade rätt.  

Synd att lacken totalt krackelerat och att cykeln därmed ser konstant skitig ut hur man än fejar, putsar och gnor. Det får väl bli en ny cykel vad det lider men jag har ändå hunnit fästa mig vid Crescenten efter alla mil tillsammans.

Det här skrev jag några timmar innan praktvurpan på racern var ett faktum. Den lacken börjar nu dessvärre se lika jävlig ut efter alla smällar. 


/ J - i servicetagen

tisdag 28 april 2015

Praktvurpa!


Twitterversion: F-N också!

Jag hade tänkt skriva en massa positiva saker om hur jäkla bra gårdagens måndagstur var. För det var den, fram till den stora smällen. Till och med vädret var på vår sida. Den genomulna himlen som dominerade tidigare under dagen klarnade upp och den lätt kylslagna vårkvällen bjöd på sol. 

Härförleden skrev jag att det är premiärernas tid. Dessvärre kan ännu en sådan härmed läggas till handlingarna. Årets första och förhoppningsvis sista vurpa. Ja, om man bortser från alla gånger man kommer att välta i skogen förstås. Men det räknas inte som vurpor och brukar inte skada något annat än stoltheten.  

Annars lekte cykellivet. Efter samling gav sig den för dagen stora "frifartsklungan" iväg planenligt från Stortorget och strax därefter vi, en mindre grupp med målet inställt på att cykla runt 34-36km/h i snitt. Vi tog det lugnt uppför den inledande backen och ökade sen farten efter hand. En sympatisk medvind hjälpte lekfullt till. Den transformerades förvisso senare till en något vresig motvind men det är en annan femma. 

Vi var nio relativt jämnstarka åkare i gruppen som låg och rullade runt. Om turen kan därför sägas att den var behaglig och att den bitvis gick fort. Efter en mindre spurt den sista biten in mot stan samlade vi ihop oss och låg och pratade. Det går utför vid Teleborg och den första rondellen gick smidigt. Sen dags för den andra, det var då det smällde för min del. Jag låg längst fram och bredvid mig låg Kalle. Sikten var fri in i rondellen och det går utför så jag tänkte inte mer på det. Sneglade på datorn som visade runt de fyrtio. Höll innerspår för att inte preja ut de andra. 

Då släppte framhjulet helt! Punktering precis när jag lade ned hojen för att glida genom kurvan. Inte mycket att göra då friktionskoefficienten på aluminiumfälg mot asfalt raskt närmar sig noll. Inget fäste alls. Jag slog handlöst i backen varefter jag lyckades rulla runt på något vis och komma på fötter. Inget brutet eller illa skadat även om jag har mycket ont idag. Ytliga skrubbsår på knä, armbåge och lår har stört nattsömnen men värst är molvärken i axeln och att det är riktigt ömt i framförallt vänster armbåge och knä som jag landade på. Att bära hjälm visade sig återigen vara av vikt då den uppenbarligen gjorde nytta eftersom jag spräckte den. 

Hem kom jag tack vare att vi på rundorna har följebil. Efter att den kontaktats och en stunds väntan fick jag komma in i en varm bil och bli hemskjutsad. Det kändes väldigt bra. Ett stort TACK vill jag rikta till såväl Mats som körde bilen som till Skoda som sponsrar med fordonet och Wexio Velo som ordnat det hela. 

Cykeln är nu inlämnad för skadebedömning och Länsförsäkringar kontaktade. Men som det ser ut rök förutom småsaker som styrlinda även framhjulet och dessvärre även de sprillans nya växel/bromshandtagen. Surt som attan då jag inte har någon annan landsvägshoj och planerade att köra tempocup nästa vecka på den. Extra hjul har jag ju och hade ändå tänkt att byta efter den här rundan. Men handtagen finns inte på lager och kan säkert ta lite tid att få hem. 

Sen gick förstås alla kläder sönder. Byxor, tröja, armvärmare och vad värre är min alldeles nya "ledarväst" från LC. Inte kul alls. 

En smula tvivel smyger sig också på. Gjorde jag något fel? Körde jag slarvigt? Men bromsar och däck kollade jag innan start som jag brukar, inga revor eller jack och trycket var bra. Möjligen gick jag för fort in i rondellen men det var torrt och jag har kört betydligt fortare där förut. Nä, det hjälper nog inte att grubbla. Det är och förblir ett litet mysterium varför jag punkade just där. Det kanske bara var otur?

Det här blir dessvärre en ytterst ofrivillig "vilodag" idag. 


/ J - stukad

måndag 27 april 2015

Lördagsturspremiär

Premiärerna duggar tätt så här års. Nästa vecka drar den lokala tempocupen igång med det första racet och i helgen var det dags för årets första organiserade lördagstur med Lammhultcyklisterna. Samling som vanligt vid simhallen klockan tio även om jag till en början trodde jag endera missuppfattat datum eller sett fel på klockan eftersom jag var först på plats vilket sällan händer. 

Ensam springare

Efter en stund dök det dock upp sällskap och efter ett tag var vi en liten klunga redo att bege oss. Vädret var så där vårigt så att det är svårt att veta hur man skall klä sig. Jag lyckades dock perfekt med den detaljen vilket alltid är glädjande när det inträffar. Emellertid var det ytterst varierande status på kreationerna i vår lilla skock. Själv hade jag knickers, inga skoöverdrag men bar vindväst. Andra hade både regnjackor, flossade vinterbyxor, sköverdrag och elektriska fotvärmare. Jag blev lite fascinerad av den manicken. Förvisso har jag hört talas om det men det är inget jag funderat närmare på. Mina fötter är alltid svinkalla tidig vår, höst och vinter. Det hör liksom till, att lida lite och behöva tina upp frostnupna tår i duschen. 

Det där röda aktiverar tydligen fotvärme, Tamagotchi för kalla fötter

Dagens runda var planerat av Märit som lagt en runda norrut. Det visade sig vara en variant av "Örken runt" fast motsols så man får Libbhults ängar uppför istället för Hörjesås som det blir annars. Men antalet höjdmeter torde vara detsamma om mina räknekunskaper är adekvata. Det närmar sig en kilometer runt - räknat på Alpvis i antal höjdmeter istället för distans. Annars är sträckan runt elva mil eller så lite beroende på hur man kör in mot Norrhult/Klavreström. 

Vindarna för dagen var med oss på vägen ut och lagom karaktärsdanande på vägen hem. Det finns inget som disciplinerar en motionsklunga så bra som motvind. Det riktar upp leden, gör övergångarna i kedjor mjukare och gör att tvåpar löser av varandra bättre. Allt för att gömma sig för vinden. Det är instinktivt beteende för alla klungcyklister. 

Vi passerade snart Rottne med god fart och kom ut på de mjuka snabba rakorna förbi Brittatorp och till Eke där vi svängde i riktning mot Braås. Strax därefter blev det ofrivillig paus. Det var Märit som åkt på vajerbrott. Mindre kul eftersom den här rundan är ytterst svår att ta utan bakväxlar. Några backar drar iväg upp till och något över tio procents lutning. Hon fick styrketräna sig tillbaks till Rottne i sällskap Ulrika medan vi andra fortsatte mot hägrande fika. 

Ovanligt och olycksaligt vajerbrott satte stopp för den turen

Varmt kaffe lockade även om jag faktiskt inte frös överlag. Lite kylslagen blev jag senare efter kaffet innan värmen återvände efter de första motluten. Jag vet inte om den elektriska fotfiltsvarianten kom till användning eller ej men mina tår var det enda som domnat. Allt annat perfekt. Till och med humöret. Trots långintervaller där jag tagit ut mig en del dagen innan var benen faktiskt med på noterna. Sen gick det förvisso ytterst stillsamt precis som planerat men lutningen och kilometerantalet kvarstår. 

På lördagsturer är det här nästan obligatoriskt

Den så viktiga fikakomponenten bestod i ett stopp vid Rosdala glasbruk. Jag slog på stort med dubbelkaka. Sen var motionsdelen med den här rundan förlorad. Men gott var det och sällskapet trevligt så jag njöt i fulla drag. En mycket bra dag det här. 

För att kompensera för kaloriintaget drog backarna igång direkt efter pausen. Det gick relativt bra även om jag inte pressade allt jag kunde. Pulsen tog ett skutt uppåt och slutade i trakterna av höga 160 så där fanns mer att ta av. Det bådar gott för framtiden. Kan jag nu tappa tjugo kilo till kan det nog bli något av det också. Men det hör framtiden till. 

Nedför gick det desto fortare även om jag höll igen även där. Vått väglag efter regnskurarna som passat på medan vi pausade och ett par kurvor på vägen ned där det brantar till med runt fjorton procent en kortare bit gjorde att jag inte ville släppa på för fullt. Runt sjuttio kilometer i timmen kom jag upp i ändå. Det är inte viktigt i sig men barnet i mig gillar sådant! Det är väl ett problem jag har i klungor annars. Fysikaliska lagar ger vid handen att jag rullar fort utför. För snabbt ibland vilket gör att jag får frifräsa lite för att inte nöta ut bromsarna. 

Vädret var mest med oss men inte helt. Aningen regn föll på våra hjälmbeklädda huvuden innan pausen och vägarna var våta vilket fick det där fint sandblandade vattnet att distribueras i ett jämnt lager över hela cyklistlekamen. Skitigt med andra ord. Du har blivit solbränd sade C därhemma innan hon insåg att det var "brun utan sol" det handlade om. Jag hade distinkta ränder där strumpkant och byxkant befunnit sig. 

I väntanstider - i det här fallet på att få i ordning på brusten vajer

Fler backar blev det när vi närmade oss Stenkulla från Hornarydshållet. Det kördes under granskogstystnad. Alla var något tröttare vid det här laget. I ekbackarna utför nedmot Vartorps kvarn var det oerhört mycket vitsippor som vanligt. I skogen ned mot Ramkvilla hade jag tidigare sett frikostigt med blåsippor vilket höjde mitt humör. Nu kan man se vårens framsteg för varje tur man tar.  

Efter Rottne gjordes ett försök att få igång lite kedjekörning. Motvinden var bitvis påtaglig och jag tänkte att det kunde vara bra träning inte minst för de som tänker köra högervarv runt en sjö lite senare. Det gick knackigt i början. Dels var vi inte helt samtrimmade och dels var det varierande grad av trötta ben i gruppen så vi var något ojämna. Men det tog sig mot slutet. Övning ger färdighet. 

Turen kunde summeras med strax över fyra timmar från dörr till dörr och på den tiden hann jag elva och en halv mil. 

Cyklingen fortsätter ikväll och med tanke på veckodagen är det inte helt förvånande dags för måndagstur igen. Som tur var kan jag köra trots lite logistikpyssel. Skall bli intressant att se hur mina ben mår. Eftersom jag inte trodde jag skulle kunna köra idag så satsade jag på ett riktigt hårt benpass på gymmet igår. Det lär kännas ikväll.  

Det ser ut att bli svalt vad det verkar. Coolt.


/ J - cyklar vidare i tillvaron

lördag 25 april 2015

Nä nu...


Hade tänkt att skriva något fiffigt så här på morgonkvisten. Om att vakna, att cykla och att andas vårluft. Men det orkar jag inte - jag sticker ut och cyklar istället!

Syns på vägen!


/ J - kort och gott

torsdag 23 april 2015

MTB-Cup I, Kala höjden

- Personlig punkteringsfest


Surt sa räven om mjölksyran. Den som uteblev i det här fallet. Inte roligt att behöva sammanfatta den personliga insatsen med "DNF" men så är det ibland. 

Extra snopet kändes det eftersom det var en så osedvanligt strålande afton för övrigt. Eftersom det endast är min femte Mtb-runda för i år var jag nyfiken på hur jobbigt det skulle bli. Jag känner väl till terrängen och hade fått en vink om hur banan kunde vara lagd så jag räknade med att det skulle bli kämpigt men såg det som en rolig utmaning. Sen är det alltid kul att få prata cykel med likasinnade. Så allt som allt såg jag verkligen fram emot kvällens begivenhet.  

På väg förbi en spegelblank Växjösjön

På vägen dit minns jag att jag tänkte - vindstilla, vilket slöseri när det ändå skall cyklas på stig där det inte spelar någon roll. Jag körde över söder och passerade Kaptensgatan där jag en gång bott hundra meter från Kala höjden som var platsen för kvällens drabbning. Väl där blev jag nästan chockad. Så mycket folk har jag aldrig sett vid en cupstart! Jäklar i min låda, det var barn och ungdomar, vuxna i backen och cyklar överallt. Jag kanske inte skall överdriva men jag uppskattade det till ett runt femtiotal personer till slut vilket vi inte varit i närheten av tidigare. 

Folk börjar samlas i kvällssolen

Efter genomkörning av banan konstaterade jag att den var precis så tuff som jag misstänkt. Ett varv, inga problem men tävlingsformen var den smått sadistiska 45 minuter plus ett varv. Då hinner alla ta ut sig på ett mycket jämlikt vis oavsett förmåga. Det syntes också så småningom på antalet personer som fick fick ta igen sig på rygg i gräset. 

Genomgång inför starten

Men så blev det nu inte för mig. Starten gick och jag tog det medvetet lugnt och hamnade någonstans strax efter mitten på väg upp i första stigningen. Halkade till vid sista konpasseringen och fick ta några löpsteg innan jag hoppade på cykeln igen. Brydde mig inte om det då jag ansåg att det fanns gott om tid att komma igång och köra upp sig senare i loppet. Av samma skäl tog jag det enklare B-spåret vid den tekniska branten som följde. Efter några minuter kom den omtalade stockpasseringen som gick smidigt och strax därefter en tvär vänstersväng i riktning mot toppen igen. Där kände jag den obehagliga krängningen bak som ni alla så väl känner igen. Den som så tydligt signalerar "punktering". Först tänkte jag, som jag alltid gör, att det kanske var inbillning och berodde på kurvtagning och dämpning. Men icke - tokpunka bak. Luften gick inte bara ur däcket utan även mig. Bara att ge upp och jogga tillbaks till starten där min camelbak fanns med reservslang. Banan var för kort för att jag skulle bry mig om att medföra pump och andra nödvändigheter. 

Tyvärr var punkteringen inte en total överraskning då jag strax innan start upptäckt en reva i sidan på framdäcket och valde att chansa. Men nu var det inte där luften gått ur så det var ändå irriterande.  

Resten av cupen fick jag betrakta från sidan vilket i och för sig kan vara trevligt men inte om man föreställt sig att man skulle delta. Sällskap fick jag av herr Hjort som också fick bryta då han i ett tidigt skede halkat i sidled vid skråcyklingen mot toppen av kullen och slagit i en axel. 

Mer punkterat än så blir det inte

Eftersom jag var tillbaks så snabbt hann jag se alla passeringar från första parkett. Vid första varvningen kom en bekant trio bestående av Håkan, Jens och Johan dånande även om jag inte kan erinra mig den exakta ordningen dem emellan. Något varv senare hade uppenbarligen något hänt eller så var Herr Nilsson bara för stark för han kom i ensam majestät för att runda klockpelaren för andra gången. Så såg det sedan ut i täten ända till målet. Resten av fältet blev snabbt rejält utspritt och det var ett pärlband av fethjulingar som ormade sig uppför backen.

Backen i kvällsskugga och ett utspritt fält

Själv började jag frysa så smått i den tilltagande kvällskylan eftersom jag var klädd för action och inte för stillastående. De andra såg inte ut att frysa alls där de i olika stil och med olika teknik tog sig an Kala höjden som efter hand bjöd på alltmer motstånd. 

Jag hade även hunnit konstatera att min reservslang var av fel slag. Det är inte bra att ha diverse cyklar med olika däcksdimensioner hemma. Tur att jag inte befann mig mitt i spenaten. Det kunde blivit så lagom kul. Hur fasen skulle jag komma hem var en tanke som infann sig. Såg inte alls fram emot en längre promenad i cykelskor. Hojtade till en annars fullt upptagen Herr Ohlsson som sluggade sig uppför backen och tiggde skjuts mitt under brinnande lopp. Ett halvkvävt "naturligtvis" blev svaret på väg uppför igen. Det är i cykelnöd människans sanna natur visar sig. 

Ett enkelt målsystem med vissa komplikationer

Ett visst sympatiskt kaos infann sig så småningom vid målgång eftersom anstormningen helt enkelt varit så massiv att såväl nummerlappar som buntband tog slut i ett tidigt skede innan start. Idén att lägga upp cyklarna i den ordning deltagarna kom in var god men havererade bitvis ändå på grund av att alla kört olika antal varv på sina fyrtiofem minuter. Så resultatlistan får nog tas med en säck salt. 

Det är som det skall på något vis. Härligt informellt och visar att det inte är på blodigt allvar. Det är trots allt ingen tävling. Men missförstå inte - att komma först är tämligen prestigefullt och inte helt enkelt i den här samlingen. 

Och först i mål var arrangören själv vilket är bra reklam för ett visst cykelmärke vilket kanske inte är någon större hemlighet eftersom det är "BROS MTB-Cup" det handlar om.  

Och först i mål var Håkan

Väl hemkommen upptäckte jag förresten att det även var punktering på framdäcket så det hade inte spelat någon roll om jag kunnat byta slang i fält. Där ser man. Om det var en lättnad eller ytterligare strödde salt i såren vet jag inte. Tredje punkteringen på två dagar. Jag som aldrig punkterar!

Jag får komma igen vid nästa Cuptillfälle vilket blir i slutet av maj i trakterna av Hollstorp om jag inte är felunderrättad. 

Tack en än gång för skjutsen Roger. Det räddade den resterande kvällen för mig.


/ J - lite vid sidan om

tisdag 21 april 2015

Måndagstur del 2 - Vårcykling!

- Cykling när den är riktigt bra!


Redan vid Stortorget kändes det rätt. Nej förresten det är inte sant. Det kändes bra redan hemma när jag klädde mig inför turen. Känslan av att slippa palta på sig allt man äger i cykelklädväg är obeskrivligt behaglig. Särskilt skönt är det att slippa skoöverdragen. Jag avskyr skoöverdrag. När jag sen oljar kedjan och kollar lufttryck alltmedan jag sippar på min "inför cykelträning-espresso" och solen värmer mot ryggen då vet man att det kommer bli bra.

Stortorget innan anstormningen

Något orolig var jag för att benen skulle kännas sura efter helgens myckna cyklande. Egentligen var det inget extremt i absoluta tal, strax under trettio mil men det är relativt mycket för att vara mig just nu. Men glädjande nog kände jag absolut ingenting vare sig inför, under eller efter turen. Inte en tillstymmelse till trötthet faktiskt. Det tänkte jag ändra på till nästa vecka då jag byter grupp.

Nere vid torget var det som jag hoppats på. Närmast folkfest. Kanske inte premiärrekord men uppskattningsvis strax under hundra personer. Av dem var tämligen många nya vilket är ännu mer glädjande. Allt fler upptäcker tvåhjulslyckan i Växjö med omnejd. Sen fanns det många bekanta ansikten på plats varav några jag inte sett på länge. Där var förstås många Lammhultcyklister men även Wexio Velo och Ride of Hope var välrepresenterade. Annars var det som vanligt ett kalejdoskop av färgglada cykelkläder. Inte en regnjacka så långt ögat kunde nå.

Alltfler samlades in den ljumma vårkvällen

Efter inledningstal av klubbordförande Claes och sedvanlig indelning i fartgrupper kom vi iväg. Sen var det dags för några av de incidenter jag tidigare skrivit om. Det höjde min adrenalinnivå så jag knappt minns de första fem kilometrarna för att jag var så arg. Sen kom lugnet. Sakta men säkert arbetade jag mig in i cykellunken som ersatte ilskan.



Jag "basade" för en "32-grupp" som sedermera blev en 33,5 km/h grupp. Lite för mycket glidning för att vara helt ok men alla såg fräscha ut och livet lekte ute på vägarna. Sen bidrog det faktum att vi hade medvind på några centrala sträckor till att höja farten. Idén jag hade var att vi skulle ligga på lite på de fina rakorna mot Krokvik för att sedan slå av mot slutet eftersom vi då skulle få vresigare vind att tampas med. Det vara bara det att när vi befann oss i trakterna av Kalvsvik mojnade det helt. Kvällsbrisen lade sig och vimplarna på flaggstängerna tappade potensen. 

Det var även där mitt däck small. Liksom förra året körde jag på en grov sten, en bit makadam som förirrat sig ut på asfalten. Jag hann inte ens se den och sen var genomslagspunkan ett faktum trots nästan nio kilo i däcken. Jag är tung. Förra gången var det framhjulet och under en spurt i nästan sextio så det här kändes i jämförelse ofarligt. Det roliga var att jag inte var den första som märkte att däcket var platt. "Punktering" ljöd det i klungan från flera håll och det tog en sekund för mig att förstå att det var jag som fått den. Att fixa den gick relativt smidigt förutom att den nyoljade kedjan satte sina spår lite här och var.

Väl vid vändpunkten nere vid Väghult var gruppen tämligen samkörd. Lite av den tidiga ysterheten hade släppt, vi kände varandra lite bättre och vi växlade draglok metodiskt. Samtalen hade tystnat som de tenderar att göra när alla koncentrerar sig och farten ökat. Runt runt rullade vi i evighetstempo. Motluten vid Vederslöv togs utan problem och vi andades på förbi Dänningelanda där solen passade på att gå ned bara för oss. 

När vi vek av mot Bergunda skrek jag "frifart för dom som vill" och några tog chansen och sprätte iväg de sista kilometrarna in mot stallet och samlingspunkten där. Själv parkerade jag längst bak för att se till att alla kom med. Vi hade tappat några redan tidigare i Stenslanda men det berodde mest på att deras vecka på Mallorca hade slitit hårt på dem och de ville cykla hem. Av andra skäl ville jag inte tappa bort någon. 

Det är också en övning för mig att inte kasta mig in i alla fartökningar jag ser så fort det finns minsta kraft i benen. Så snabb är jag verkligen inte. Jag behöver lugna ned mig. Särskilt i motionslopp. Men det blir en senare fråga. Annars måste jag tillstå att det var tämligen bekvämt att ligga där bak i svansen i suget och inte arbeta alls. 

Vi färdades den sista biten in mot staden småpratandes i den tilltagande skymningen. Alla verkade nöjda med premiären och jag tänkte "det här gör vi allt om igen". 


/ J - måndagsturspremiärscyklist

Måndagstur del 1 - Patologiska bilister

- Om ormen i paradiset


Gårdagen ja. Om den kan det faktiskt sägas en hel del. Det mesta gott men inte allt och jag tänker så småningom förmedla något om cyklingen också. Moder natur hade bestämt sig för att visa sig från sin bästa sida och ställa upp med fantastiskt fint vårväder. Blå himmel, en lätt bris och en för månaden sympatisk temperatur. Glädje i luften. 

Men i alla paradis tycks det finnas ormar som slingrar och väser. 

Allt hade varit helt magiskt om det inte vore för dessa j-a bilar rent ut sagt. Jag kan inte för mitt liv inte förstå vad som händer rent psykologiskt när förmodligen helt sunda människor omger sig med ett ton plåt.

De förvandlas till patologiska bilister ute för att hämnas på världen. Allt är emot dem och alla är fiender. Särskilt cyklister. De svär över traktorer som är för långsamma, över lastbilar, husbilar och husvagnar som är i vägen, andra bilister som kör som höns, över hästar, hundar och barn som skall vara någon annanstans och inte minst över cyklister som helst inte bör finnas alls. Framförallt inte på DERAS vägar. 

Jo, faktiskt!

Igår hade vi oturen att råka ut för ett flertal sådana motmänniskor i våra olika grupper under Måndagsturen. I min fartgrupp hann vi inte ens fram till Kalmarrondellen innan första incidenten var ett faktum. Det slutade med att jag tappade humöret, cyklade fram till Audin som hade accelererat om oss och snävt kastat sig in framför gruppen av cyklister alltmedan förarens fru satt och sträckte upp långfingret i en internationellt känd gest. Det bör påpekas att de körde om på en fyrtioväg där vi höll strax under den farten och att bilen fick stanna hundra meter senare vid den fullt synliga kön in i cirkulationsplatsen varpå vi ändå rullade förbi dem. Jag bultade på rutan och undrade om det var något särskilt de ville säga varpå föraren flög ut ur bilen och skrek otidigheter som citat "jag kan ta dig vilken dag som helst". Sådan blir man av att köra Audi. Fet i huvudet. Intressant är att notera att detta beteende tycks förstärkas av att ha en stor och dyr bil, det är i alla fall det som är den enda gemensamma nämnaren mellan de olika händelserna.  

Ett par hundra meter senare den här gången på trettioväg var det dags för nästa självutnämnda polis. En jävla Volvo-SUV tvärnitade framför gruppen och tvingade oss att nästan kliva av cyklarna i uppförsbacken alltmedan föraren gestikulerade och pekade på cykelvägen där det för övrigt redan befann sig ett par barn och en hundägare på promenad. Efter att ha stört oss drog han iväg i runt dubbla den tillåtna hastigheten utanför den skola som befinner sig i backen upp i Högstorp. 

Jag rekommenderar alla bilägare att läsa trafikförordningarna lite noggrannare. Vägar tillhör inte alls enbart bilar utan alla fordon jämte andra trafikanter tvärtemot vad patologiska bilister tycks tro. Jag tänker inte ens ägna mig åt att citera valda lagtexter den här gången. Tro mig på mitt ord - jag har rätt. 

Den allvarligaste händelsen för vår del inträffade några mil senare på väg ut ur Ingelstad. På den rådande sträckan råder 40 km/h som hastighetsbegränsning. Det är nu inget som hindrar en patologisk bilist. De anser nämligen att alla vägar är frifartsvägar. Inget får hindra dem i deras "flow". De kör ju bil gubevars. 

I det här fallet var vår femtonmannaklunga uppdelad på två led på väg att accelerera eftersom det är en kraftig nedförsbacke vid platsen. Vår fart var något över fyrtio och på väg uppåt. Då tycker föraren i en röd kombi att det är dags att köra om. Sikten är nästan fri, men bara nästan. Han missar förstås att det kommer en dam och svänger ut från vänster på den avtagsväg från ett bostadsområde som finns där. Hon förväntar sig knappast en bil på väg mot henne i hög fart och i fel fil och får därför tvärnita med låsta hjul för att inte frontalkrocka. Båda bilarna blev stående med några meter mellan nosarna. Jag kan bara gissa vad hon tyckte om det hela. Jag gillade det inte ens från sidan. Som tur var missade halva vår grupp händelsen eftersom de befann sig längre fram och koncentrerade sig på att inte klippa bakhjulet framför. 

Väl till tillbaks på torget fick jag höra om ytterligare incidenter. Bland annat hade en grå Volvo utfört samma manöver mot frifartsgruppen som vi råkat ut för i Högstorp. Vad värre är var det nära att en BMW nästan klippt en av oss då han svängde in så snävt att backspegeln dunsande in i armbågen på en cyklist i en annan grupp. Det inträffade vid Billabacken i närheten av Hemmesjö.  



Och det här var bara under en enda Måndagstur. Mindre roligt och det lägger en aning sordin på cykelglädjen må jag säga. 

Det tråkiga är att jag tror att den gruppen människor som beter sig så här inte är mottagliga för några som helst sakargument. Som det enkla faktum att de riskerar livet på andra människor för att de blir upprörda när de anser att de blir hindrade på något vis. De ser ingen koppling mellan sina reaktioner och de konsekvenser deras beteende kan få. Det är vad plåt gör med många människor. Skärmar av dem från verkligheten. Att de sen har fel även rent lagtekniskt är en annan fråga. De förstår de inte alls.

Sen borde de fundera på hur deras uppträdande hade uppfattats  på annat håll i samhället. Tänk er själva samma typ av beteende i kön på ICA eller på arbetsplatsen. Det hade straffats rätt hårt om inte annat rent socialt. 

Men i trafiken betalar sig aggression dessvärre. Tills det smäller. Då dör någon


/ J - inte bara cyklist, även bilist

måndag 20 april 2015

Bros MTB-Cup

- Dags för deltävling 1


Ännu en säsong med de hårdaste träningspass man kan tänka sig. Konceptet är enkelt men vinnande och lockar fler och fler deltagare för varje år den hålls. Kom som du är och kör så hårt du kan! Det är ingen egentlig tävling men prestigen i att "komma först" är stor och mer tävlingslik än så här blir inte en träning det kan jag lova dig. 



Själv har jag inga andra ambitioner än att köra så snabbt jag förmår under rådande omständigheter. Men kul det tänker jag försöka ha.

Första bataljen äger rum nu på tisdag den 21 april vid den lilla skidbacken "Kala höjden" på söder i Växjö. Terrängen är bokskog och den lilla men branta puckeln till backe lär kännas för de flesta efter några vändor. För egen del lär det bli en ren kamp att ta sig upp. Sen har jag hört ryktas att någon teknisk svårighet med A- och B-spår har lagts in vid toppen. Skall bli intressant att se vad det innebär. OM det är vad jag tror handlar det om en rätt brant passage som nog överstiger min tekniska förmåga är jag rädd.

Hur som haver, väl mött i en bokskog nära dig!


/ J - trampar hellre än fort

Sol ute, sol inne, sol i sinne

- Kickstartshelg med Lammhultcyklisterna


Understundom fungerar inget som det skall. Allt som kan krångla och gå fel gör det. Ibland blir saker och ting bara rätt och bra. Det är signifikativt för såväl livet i stort som cykelturer har jag noterat.

Det kännetecknade i mångt och mycket även den här helgen för min del.

Fredag - Tjuvstart

Inte mycket att säga om den här kvällen mer än att det var gruvligt kallt på det där sättet jag avskyr. Råfuktigt och bitande - inte torrt som en klar vinterdag. Aprilvädret gjorde verkligen skäl för namnet och  regn- och hagelskurarna hade avlöst varandra till och från under hela dagen tvärtemot vad SMHI hävdade. En riktig stormby som till och med innehöll lite snö träffade mig tio minuter innan start och fick mig att tveka. Vägarna var därmed riktigt blöta och skitiga. Alla såg ut som de led av fläcktyfus mot slutet av rundan och min rena cykel upphörde att vara just det, ren. 

Vi var inte så många som samlades vid gamla Konsum i Sandsbro men de få tappra smygstartade Lammhultcyklisternas kickstartshelg med en sväng medsols runt Helgahavet via Härlöv. Sex och en halv mil blev det totalt. Första flockbetandet i år.

Mest minnesvärt för min del var väl att jag var på miserabelt humör redan innan start på grund av faktorer jag inte kunde rå över. Sen frös jag som en hund redan efter första kilometern och svor över mig själv för att jag inte valt att cykla i skoteroverall istället. Dessutom fick jag ett telefonsamtal jag verkligen inte ville ha när vi befann oss halvvägs i trakterna av Ör. Det gjorde att jag tappade såväl den gnutta cykellust som fanns kvar som vår lilla klunga och den tät som bildats i kvällskylan.

Jag jagade ikapp de andra på egen hand eftersom jag kände att jag behövde komma hem fort. Cyklade förbi några i backen vid Hult och sen hetsade jag vidare i tillvaron  och mot Åby där jag hann ifatt de fyra i täten. Vilade någon kilometer bakom dem varpå vi fick igång någon form av lagtempo. Det flöt på så där skönt som det gör ibland mitt i kvällsmisären. Jag hamnade i en behaglig glömska inuti min egen lilla tidskapsel. Lätt medvind förbi Stojby vilket medförde hög fart och den där sköna känslan av viktlöshet. Ett av de få ögonblick vi dödliga kan få uppleva att det går fort. Vi avlöste varandra harmoniskt och susade tillbaks till Växjö på nolltid. 

Gruppcyklingspremiären var därmed avklarad för min del och nu väntade dag två. 


Lördag - distans


Cykelfrukostens huvudkomponenter

Lördagens distanstur kändes mer rätt redan från början även om jag inte är förtjust i den arla tidpunkten. Allt var bra. Till och med vädret. Det avspeglades även i den förväntansfulla skock som samlats i Sandsbro för att bege sig ut på nya äventyr. Eller rättare sagt det kunde jag bara gissa mig till när jag såg hur många som syntes i fjärran borta vid Toftastrands konditori. Jag kom nämligen försent. Min telefonGPS beslöt att strula för första gången någonsin och när jag försökte fixa den missade jag tiden en smula. Kunde dock köra ikapp den ivägflyende flocken innan den fått upp farten. Sen gemyt ut mot Rottne. Det sorlade förväntansfullt i klungan som i en bikupa i den begynnande vårvärmen. 

Intressant var att klungan för ovanlighets skull växte efter hand. Istället för att splittras och minska tillkom förutom jag själv ännu en glad gamäng som missuppfattat samlingsplats och av det skälet fått jaga ikapp oss. Strax därefter växte svansen med ett par cyklister till som missat tiden lite mer än jag och så fortsatte det. 

En av dem var en Norrman jag inte sett tidigare och som markant skiljde sig från den väl påpälsade mängden. I klungan kunde förutom skoöverdrag, vindvästar, långa handskar och långbyxor till och med en och annan mössa skymtas. Men inte på vår sanne nordbo. Han körde resolut i kortärmat och kortbyxor och utan handskar endast förstärkt med ett par armvärmare. Temperaturen låg runt fem grader vid start kan väl påpekas. Jag tänkte "vill han ha knän om några år?"

Roteindelning 

I Rottne anslöt ytterligare fyra cyklister och här delade vi även upp den tämligen substantiella klungan i tvenne hälfter. En stressigare och en mer filosofisk, eller hur man nu väljer att se på det. Jag valde att skynda på. Snittet blev till slut det planerade genom att vi först rusade som kalvar på grönbete och senare under turen körde något för långsamt. Fikade gjorde vi också. I Ingelstad. Livet är inte alltid en räkmacka men idag var det så. Förbeställd räkmacka bör tilläggas. Där i trakterna blev vi också avbildade. Vädret var lämpligt för en fotografisk expedition tyckte chefredaktör Evaldsson.

När husse och matte svullar räckmacka får cyklar vila ut

Som sig bör var benen en smula stela efter fikapausen men precis som vanligt släppte det efter ett tag. Färden tog oss vidare söderut en sväng ned mot Åsnen. Vi följde den långa sträckningen på måndagsturen helt enkelt. Vid det här laget hade gruppen hittat en hygglig rytm. Jag var väl en av dem som bröt den ibland. Jag vet att jag pressar lite för hårt i slakmotor. Är helt enkelt bättre på dem än backar. 

I trakterna av Dänningelanda kunde det gått riktigt illa på grund av en idiot till bilist, vad annars? Han fick syn på oss i ögonvrån och svängde ut från höger så fort han förmådde. Tydligen utan att ha i åtanke att han även hade ett högt lastat släp med dåligt förankrad last bakpå. Han tappade fyra tunga säckar jord som for som projektiler över vägbanan och briserade som bomber mot asfalten. Det var renta turen att ingen av oss hann fram innan det smällde. Eller att vederbörande fick möte under tiden. Han fick förstås stanna och stuva om. En mil senare körde han om oss. Nu med ännu högre och sämre surrad last. 

Frågan är varför en del bilister blir så provocerade eller kanske stressade av tanken på att hamna bakom cyklister så att de slutar tänka? Särskilt en solig lördag. 

Till hembasen kom vi. På vägen passerades Bergunda och en liten spurt prövades från min sida mot stallet till. Klättrade upp för backen innan utan att få allt för mycket syra. Hakade på en muntert sprättande herr S som drog på uppför. Mycket mer än så hade jag inte att ge såg jag efteråt när jag kollade pulsen. Under min korta motvindsspurt jagades den upp i 181 slag. Så värst långt bort från det ligger nog inte mitt cykelmax.  


Söndag

Avslutningsrundan får väl närmast liknas vid ett backpass. Berg är ett för starkt uttryck när man befinner sig Växjötrakten. Men styr man kosan norrut finns allt ett och annat motlut och totalt samlade vi ihop runt 800 höjdmeter även om min cykeldator hävdade 650. Med anslutningscykling bjöd dagen på totalt  9 mil och därmed skrapades 28 mil ihop under helgen. Eftersom det inte cyklades så frekvent än i år så bättrade det på kilometerskörden högst påtagligt. Det gällde fler än mig förstod jag. 

Söndag kl 08.52

Vi var såpass många även idag att det blev två grupper redan från start. En som ämnade köra i trakterna av 27 km/h i snitt och en som jag anförde som tänkte oss att köra något lite fortare. Snitthastigheter är som det brukar hävdas inte så intressanta men är man motionär är det bra med riktlinjer. Men det finns som bekant olika vis att komma dit. 

Kosan styrdes via Tjureda och vidare mot Tolg och Granhult som gör skäl för sitt namn. Där bor mest granar. För att vara i södra sverige är det rätt ödsligt i de trakterna. Därefter segade vi oss upp till Asaryd och backarna som väntar där. En smula racigare körning utför ett tag och sen lugnade vi ned oss och blev civiliserade igen. 

Väl tillbaka i Växjö kunde helgen summers med att delad cykelglädje trots allt är dubbel glädje. 

  
/ J - helgcyklisten

fredag 17 april 2015

Nedräkning

- Cykelhelg i antågande


Det blir det en jäkla massa cyklande framöver vad det verkar. Först ut är Lammhultcyklisternas "Kickstartsläger" med cykling i dagarna tre. Start i afton runt klockan sex med en något kortare inledning på cirka sex mil.



Imorgon en längre "fikatur" och vädergudarna verkar äntligen ha beslutat sig för att vara på vår sida. Får man tro SMHIs prognos så blir det vackert, mest sol och milda vindar även om det blir rätt kylslaget. Sammantaget rätt bra med andra ord. Det hela avrundas med gruppcykling även på söndag följt av lite grillning. 

Uppföljning blir det i och med att måndagsturen drar igång för året med pompa och ståt. Får se hur många cykelgalningar som trängs på torget klockan sex. Det vore kul om vi slog nytt rekord. Det brukar inte räknas med ett snabbt överslag mellan grupperna har gett vid handen att vi passerat 150 vid något tillfälle. 

Och som avrundning på det här "cykelblocket" blir det Bros MTB-Cup på tisdag kväll. Sen behöver jag nog banne mig vila från trampandet någon dag. Så här frekvent har jag inte cyklat i år än. Skall bli intressant att se vad kroppen tycker om det. Idag tycker den att jag skall vara lite stel efter gårdagens timmar på gymmet.

Sen mitt i allt det egna cyklandet får man inte glömma att Amstel Gold Race går av stapeln på söndag. Dags för Ardennerklassikerna på Eurosport. 

Nu kaffeladdar jag och funderar på om jag inte får återkomma med någon form av rapporter från stundande begivenheter


/ J - tar ett tramptag åt gången

Träning - 10 kr/tim

- Priset för gymträning



Priset för gymkort kan variera som bekant. Förutom den faktiska kostnaden roade jag mig att titta på hur mycket det blivit per timma i mitt fall. Den faktorn är ju någonting som man i högsta grad påverkar själv.

Smålänningen i mig siktade på att få ned timpriset på mitt tremånaderskort till under 10 kronor per timma. Den matematiskt lagde räknar snabbt ut att eftersom kortet kostade 900 kr så måste runt trettio timmar per månad spenderas på Idrottsklinikens faciliteter för att få ekvationen att gå ihop.

En summering ger vid handen att det blev så här:

Januari: ca 17 timmar från och med 150116
Februari: ca 33 timmar
Mars: ca 39 timmar
April: ca 17 timmar till och med 150414

Totalt blev det således: 106 timmar vilket ger ett timpris på 8,50 kr/tim.

Jag står nu i begrepp att förnya kortet. Frågan är i vilken form eftersom det är betydligt billigare att binda sig för längre tid alternativt ta ett år på autogiro. Den spännande frågan är dock om jag kommer att utnyttja ett träningskort för inomhusaktivitet nu när cykelsäsongen drar igång på riktigt. Tiden skall ju räcka till också och jag vet vad jag prioriterar. Även om vädret igår starkt propagerade för att tillbringa den närmsta tiden i en källare.


/ J - något starkare än fordom

torsdag 16 april 2015

MTB-träning

- Solskenscyklistens förestående död


Är det dags att träna så är det. Ungefär så måste jag ha tänkt igår med tanke på att jag, den ultimata solskenscyklisten plötsligt befann mig vid en grådaskig, blåsig och framförallt lerig liten skidbacke på söder i Växjö. Ibland undrar man lätt förvirrat hur man hamnat i vissa sammanhang. Det här var ett sådant ögonblick. 

Där stod jag och våndades bland idel glada människor som strålade ikapp med den icke närvarande solen. Redan innan start bävade jag inför tanken på att jag skulle behöva totalsanera såväl mig, kläder som cykel vid ankomst till hemmet. Jag har aldrig uppskattat när ration mellan träning och prylvård närmar sig 1:1. Cykeln står för övrigt inkastad i sitt stall sorgligt otvättad för stunden. 


Precis så grått var det

Åtta stycken blev vi till slut på den här något besvärliga träningspremiären. Intressant att notera var den sympatiskt jämna könsfördelningen, hälften kvinnor hälften män. Efter en mycket förnämlig genomgång av dagens upplägg gav vi oss ut på den första av två slingor som skulle köras. Gemensam cykling första varvet sen fri fart för den som ville det. Ett bra sätt att träna då cyklister med olika förutsättningar lätt kan samsas på samma pass. 

Ungefär så här gick rundorna

Slinga ett tog oss upp och ned för backen ett par gånger. Höjdmeter som känns om man är tung kan jag säga. Nu valde jag att med tanke på såväl det bitvis hala underlaget och min dagsform att ta det tämligen lugnt. Höll ett öga på pulsklockan och trampade på. Det gjorde att jag faktiskt körde lite i vakuum eftersom just den farten inte passade någon annan märkte jag. Något som känns igen från långlopp då det ibland hänt att jag kört i princip själv vissa delar. Ibland är jag för snabb men oftast på tok för långsam. 

Här saknas förutom mig ytterligare en cyklist som är på "hämtapumpuppdrag"

Bäst jag cyklade där blev jag en smula nostalgisk. Det var faktiskt i det här området jag tog mina första trevande tramptag i skogen där i början av nittiotalet. Tiden går och saker ser annorlunda ut i backspegeln. Det brukar det i alla fall stå på varningstexterna. Back to the roots. Eller kanske inte.

Bokskog är nämligen en smula speciellt då det inte är tekniskt på samma vis som gran- eller tallskog. Vanligtvis mindre rötter och bröt och i allmänhet mer snabbkört och det gäller även här. Men det är aktuellt vid torrt väglag. Regn förvandlar snabbt den lätt lerbemängda jorden till snorhalka. Blöt boklövsmatta har dessutom sin egen karaktär som underlag för cykling. Jag tror jag hann med fyra varv på den tid som stod till förfogande. 

Den andra slingan var förlagd utmed Södra bergundasjöns strand och bjöd i princip på noll höjdmeter. Motståndet stod istället mjukt underlag och några surhål för. 

Inte riktigt lika rena längre. Men något gladare!

Även här kördes ett antal varv. Det var tungt idag men faktiskt ganska kul måste medges. Att jag är solskenscyklist innebär mest att jag inte gillar att ge mig ut i blötväder. Väl där kör jag på som jag brukar även om jag är komplett usel i kyla. Bakgrunden till mitt väderberoende cyklande står att finna i att det fordom var ett säsongskomplement till det kampsportsutövande som var mitt huvudsakliga intresse. Därför cyklade jag när det var som skönast, maj-augusti och inte mer. I sämre väder valde jag dessutom att springa istället. Allt för att maximera lusten. Att enbart förknippa cyklandet med glädje. Sen är det förstås aning kul när det gör ont också. Hade jag inte tyckt det hade jag inte cyklat. 

De värsta farhågorna om behov av cykeltvätt besannades

Det här passet var för övrigt startskottet för Lammhultcyklisternas MTB-träningar för säsongen. Nästa tillfälle blir om två veckor och då blir det aning mer distansbetonat är det utlovat. Det kommer att bli visning av några av de stadsnära Mtb-slingorna som finns i Växjö. Det ligger i linje med ett eget litet projekt jag har som går under arbetsnamnet "12 cirklars tur" och som jag tänkte presentera här vad det lider. 

Väl mött på nästa träning för de som bor i närheten. 


/ J - skakad men inte rörd solskenscyklist

onsdag 15 april 2015

Allt av vikt

- Viktresa del III


Nu är det dags att göra vågen. Eller snarare har tiden kommit för att ställa sig på den igen och därefter avgöra om det skall firas eller ej. Som tidigare konstaterats är antal kilon inte den största måttstocken på framgångar i hälsoväg men inte heller helt oviktigt i mitt fall. "Pun intended" som det heter på utrikiska.

Ett inomhusmotiverande väder

Jag köpte mitt gymkort den femtonde januari och dagen efter började jag träna på Idrottskliniken och därmed var mitt träningsår igång på riktigt. I samband med det passade jag på att ställa mig på vågen både där och hemma. De var ytterst samstämmiga och bekräftade med digital exakthet det jag redan visste - att jag är för tung och reaktionen från min sida blev den här inlägget vars titel "120 000 g" var ytterst adekvat för att inte säga precist.

Tre månader har nu passerat sedan dess och jag har även kommit igång med cyklingen så smått vid sidan om styrketräningen. Så frågan är om det händer något även i vikthänseende? Ni som cyklar vet hur jävligt det är att släpa på onödig vikt uppför backar. Det vore både kul och intressant att slippa släpa på så mycket. Jag inbillar mig att det kommer att gå fortare då. 

Projektet är långsiktigt skall betonas. Jag är ingen anhängare av alla jäkla kurer som presenteras i till exempel Aftonbladet och andra skvallerblaskor och som lovar massa kilos nedgång på kort tid. Jo - jag vet också hur man kan åstadkomma det. Det har prövats tidigare i livet. Det enda som händer är att man i en eller annan form tappar vätska som kroppen sedan återhämtar vid senare tillfälle. Snabbast är väl att hoppa in i en bastu försedd med våtdräkt i ett par timmar. Det torde göra susen. Fråga alla kampsportare som skall komma i matchvikt.  

Rent fysikaliskt kan man bara bli av med ett visst antal gram per tidsenhet av det enkla skälet att vi enkelt uttryckt andas ut övervikt. Förvånansvärt få tycks känna till detta faktum när det påtalas. De tycks inbilla sig att man kan skita ut fett. Om det bara vore så väl!

Istället säger jag:

På sikt...
...skall jag bli av med vikt

Det är i alla fall planen.

Numera kan jag titulera mig "tungviktare" istället för att vara supertungviktare. Alltid något. Återigen propagerar jag med viss självironi för viktklasser i cykling.

Nuvarande vikt: 112,7 kg

Sen måste jag erkänna att jag är otålig och det är skittråkigt att det går så långsamt. Snabba lösningar lockar alltid trots att de inte fungerar.


/ J - skyndar långsamt

måndag 13 april 2015

Rottne T o R

- Eller Bike Bros on tour


Årets första gemensamma mountainbiketur för min del är avklarad. Det är endast den tredje för året för övrigt så solokvistrundorna har inte heller rosat marknaden. Eftersom det skulle bli några mil totalt med anknytningscykling dit och hem utöver själva rundan så hade jag studerat vädersidorna med visst intresse. De var märkligt disparata. Yr och Klart hävdade västliga vindar runt 8 m/s och temperatur på 8-9 grader med en viss risk för regn. SMHI var överens på temperaturfronten men drog till med 17-22m/s i vind vilket är en enorm skillnad. Förklaringen återfinns i att de även skriver ut byvind. Vilket det verkligen var. Det blev spännande. Att cykla i stormbyar adderar en dimension. Fråga dem som körde Östgötaloppet igår!

När man äntligen hittar en verkstad är det fel sort...

För att hinna i tid startade jag i vad som får räknas otta för min del. Innan klockan åtta! Kallt och kyligt men inget regn. Någorlunda väl klädd med en förhoppning om att få sällskap begav jag mig iväg ut mot Sandsbro för att kliva på det gamla smalspåret där. Tanken var att bli ikappcyklad av de andra från Växjö som skulle åt samma håll. Så blev det inte. Frågade en förvirrad hundägare i skogen om han sett några galna cyklister passera men han hummade något nekande. Jag sneglade därför över axeln med jämna mellanrum nästan väntades på att bli överkörd av en dånande klunga. På vägen ut mot Rottne såg jag ett flertal rådjur. Min bestämda åsikt är att man inte skall trampa så tidigt att de inte hunnit gå och lägga sig än. 

Väl framme frös jag som en hund efter att ha stått stilla ett tag. Lätt svettig i snålblåst klädd för att röra på mig. Fick värma mig inomhus. Efter hand droppade allt fler in och jag tycker nog att det blev en rekorderlig skara för att vara en tidig söndagmorgon i Rottne. Jag tror vi var runt femton eller så och det var en blandad skara velocipedryttare från de mer oerfarna till de något mer rutinerade. 


Början till samling vid pumpen, eller snarare strax bredvid

Efter hand noterade jag att ett visst cykelmärke uppenbarligen haft försäljningssuccé i den här byn. Alla körde banne mig Bros-cyklar. Undantaget var min Cube och ett par Specialized. Det fick mig att tänka på att en ny cykel inte vore fel. 

Rundan vi körde gick ut från Rottne på asfalt/grusväg och skogsbilväg via Löpanäs, Brittatorp och Målajord för att sedan vika in på det gamla smalspåret och vidare mot Braås. En vacker, blåsig och gemytlig runda. Men det jag redan visste om bygderna besannades en smula. Det är ont om stigar i de här delarna. Det är lite för mycket stora sjöar i vägen vilket begränsar utsträckningen av stigar. Därför blev det mer ett distanspass på grusväg än ett renodlat Mtb-pass. Men tanken var också att alla skulle kunna hänga med oavsett tidigare bakgrund så det var gott så. 

Fotopaus vid Braåsverken. Vid det här laget hade några cyklister tagit en annan sträckning

Strax innan Braås passerar man den gamla varningsskylten för strutsfarm vilket jag tycker är lika roligt varje gång eftersom den numera återfinns halvvägs in i en granplantering. Min typ av humor.

Det banan saknade i tekniksvårighet kompenserades till viss del med höjdmeter. Världen börjar luta när man kommer norr om Rottne upp mot Drev/Hornaryd och Braås. Därför blev det runt femhundra höjdmeter eller så om jag minns rätt. Min kroppskonstitution är inte riktigt omstöpt för den sortens verksamhet än så det tog sin tribut trots allt. Träning finns där man söker den. 

Afterbike med Rasmus - mack-katten

Efter avslutad tur blev det en stunds Afterbike i Rottne motorverkstads fikarum i sällskap med mack-katten Rasmus som höll uppsikt över oss. Det var länge sen en kopp kaffe smakade så gott. 

Stilla tempo men de totalt sju och en halv milen för min del kändes ändå till slut. Särskilt som det var motvind hem. Jag och H som slog följe försökte öka tempot på tillbaka mot Växjö. Men det gick väl inte så attans fort i motvinden även om vi nog ökade något. Som tur var skyddade träden en aning mot de värsta överfallen. 

När vi kom till Sandsbro var det bara att skratta åt eländet. Det friskade i rejält nere vid Helgasjöns strand där det öppnar upp och vinden låg rakt emot oss. Gässen red vågorna aggressivt ute på sjön och vi kom knappt framåt för en stund. Den jobbigaste biten på hela turen var de sista tre kilometrarna hem!


/ J - inte motvalls men motvinds

torsdag 9 april 2015

När allt inte går som det skall

- Mtb-premiär med komplikationer


Sent skall syndaren vakna heter det som bekant. Men den här syndaren har faktiskt ställt klockan och det var mer eller mindre planerat att inte cykla något i skogen förrän vädret var fint och stigarna någorlunda torra. Nja, det där sista är väl en sanning med modifikation. Tanken var i alla fall att förknippa trampandet mellan fur och gran med enbart glädje och sol. Att väcka lusten rejält inför resten av säsongen.  

Den planen lyckades nästan.

Tyvärr kvalificerade den här mountainbikepremiären mig nästan till trådar som "visa din misär" på Happy's forum. 

Nysadlad och redo

Förutsättningarna var som sagt ytterst behagliga. Moder natur behagade ställa upp med sol från blå himmel och vindar som inte var alltför jävliga. Vilket i och för sig inte spelar så stor roll i skogen. Och dessutom hade jag i princip obegränsat med tid den här lediga eftermiddagen. Bättre kan det knappt bli. 

Glad i hågen rusade jag ut i cykelboden och slet åt mig skogsfålen. Kollade luften i däcken, hällde lite olja på den småbruna kedjan och gav mig åstad. 

Det skulle jag inte ha gjort. Jag brukar vara noggrannare än så. 

Cuben är inte helt väl underhållen måste medges. Den har stått ett bra tag sen förra turen. För skall jag vara riktigt ärlig är det inte premiär i ordets rätta bemärkelse. Några få vinterturer gick cykeln också och då kom den dessvärre i kontakt med den vita döden för cyklar - vägsalt

Så skall det inte se ut!

Jag är nästan säker på att det var en bidragande orsak till att jag redan i den första rejäla backen drog av kedjan. Det eller min oerhörda kraftutveckling, jag vet inte jag. Krack sade det i alla fall och sen frihjulade jag. 

Nu blir det mer reklam - men faktum är att PROs kedjebrytare är riktigt bra

Av någon förunderlig anledning hade jag med mig mitt större miniverktyg, det med kedjebrytaren på. Det brukar jag normalt inte ha om jag inte skall iväg på längre expeditioner optimist som jag försöker vara. Först trodde jag att det var snabblänken som lossnat men det var det inte. En av de vanliga länkarna hade helt sonika gått av. Det åtgärdades där i skogsbacken bland myror och barr. Två länkar kortare och med en smula stukad lust fortsatte färden. 

Jag tog några rundor runt knuten i Fyllerydsskogen för att sedan rikta hjulen mot Notteryd och skråhallabergen. Vackert som en dag var landskapet. Det enda som saknas är löv. Det är lite mycket brunt för min smak men det är lätt att glömma att det bara är i början av april än. Cykelbröder och systrar längre norrut i vårt avlånga land har det besvärligare. 

Efter ett tag märke jag att bromsskivan låg emot akterut. Det behöver jag inte för stunden då det är tungt nog att cykla ändå utan extra belastning. Stannade till vid vägkanten för att se om det gick att fixa utan att centrera om oket. Ibland räcker det ju med att släppa snabbkopplingen och dra åt den igen tänkte jag glad i hågen. 

Smålandsvår, bara ett löv eller två kort

Men så lätt är det aldrig här i livet. Bände lite på skivan med tummarna eftersom den slog lite. Det funkade men när jag snurrade på hjulet för att se om den var rak så lyckades jag fumla in vänstertummen i skivan. Det är nu aldrig en god idé!

Helvete vad vassa kanterna är. Det lät inte ens när den klöv en bit av min tumme. Rakt igenom halva nageln och en tredjedel av tumspetsen. Tjoff. 

Suddig men kluven tumme

Tog en bild men var inte på humör att posera för mig själv varpå kortet blev suddigt. Hällde lite vatten i såret för att tvätta rent. Det var lite tungt att få upp geisten efter det trots att dagen låg framför mig. 

Bäckahäst vattnas

Det är nämligen svårt att växla fram med en stukad tumme. Dessutom var jag lite rädd att stöta i spetsen om det skakade för mycket. Det hämmar tekniken på stig lade jag märke till. Men trots det trampade jag på och försökte njuta så mycket det nu gick efter omständigheterna. 

Utslagen cykel vilar ut

Men upp och ned för Skråhallabergen segade jag mig ett par gånger innan jag riktade framhjulet mot hemmets lugna vrå.

Vi och dom, del II

Innan jag svängde in mot den del av Växjö där jag bor tog jag en stadsnära stig som går parallellt med en av ringlederna. Det är intressant att cykla om bilar och lastbilar trots att de befinner sig på en motortrafikled och jag på mossa. Köer hurra!

Det blev bara två timmar. Hade tänkt köra längre men det fick räcka. Klippte därför ett par timmar på gymmet också framåt kvällningen.


/ J - cyklar med kluven tumme