måndag 2 juni 2014

Uppvidingetrampet 2014

 - Neeeej!


Det är då själva f-n att man skall vägga igen! Fast jag hade roligt ändå får väl tilläggas. Dock inte när det var som värst. Då ville jag lägga mig i diket och stanna där. Bli ett med naturen och utveckla rötter. Men innan dess och efteråt var det kul.  

Jag stod över torsdagens Växjötramp för att istället köra Uppvidingetrampet i Åseda för fjärde året i rad. Mycket beroende på det enkla faktum att det var det första motionslopp jag körde på landsväg och att jag därmed har en speciell relation till den rundan och vill fortsätta en personlig tradition. 

På vägen dit drack jag vatten och skrålade  ikapp med Men at Work och "Down Under" som råkade spelas på Gold när jag dånade fram på landsvägen mot skogarna i norr. Det kändes bra. 


Bansträckningarna på de olika distanserna

Formen är aningen usel och allmänt päronformad och syftet med lördagens exercis var att se hur illa det stod till helt enkelt. Annars har jag bestämt att det inte blir några motionslopp, tävlingar eller dylikt förrän möjligen mot slutet av sommaren. Pågående Mtb-cup, Tempocup och Långloppscup får anstå.  

Vid starten såg det ut som det brukar men möjligen med lite fler deltagare än förra året. Troligtvis för att väderleksrapporterna såg bättre ut. Soligt men blåsigt som vanligt och skurar att vänta mot eftermiddagen vilket motiverade till hastig återkomst. Sydvästvindar innebär medvindar på de många långa rakorna den sista biten från Nottebäckskrysset tillbaks till Åseda vilket tacksamt noterades med förra årets förhållanden i åtanke.

Innan start

Farten var som vanligt i början av det här loppet tämligen hög och förstaklungan marscherade på i strax över de fyrtio anförda av en blandning av cyklister där bland annat klubbkläder från Lammhultcyklisterna, Wexio Velo, Ride of Hope, High Chaparall, Nässjö CK, Trosabygdens cyklister och Elmhults sportklubb kunde skymtas.

Själv hade jag en plan som jag följde tämligen väl. Att inte vara uppe i täten och fåna mig. Gled med i främre delen av klungan men vek av när jag närmade mig spets. Gick sedan med och tog några förningar för att "göra mitt" samt känna på benen. Vis av tidigare erfarenheter såg jag också till att ligga rätt i position efter svängarna eftersom de tenderar att följas av motlut som inbjuder till ryck i det här loppet. Några sådana kom dock inte. 

Karaktären av början på loppet påminde mer om en träningsrunda än motionslopp om än i högt tempo. De starkaste var t o m så vänliga att de inte tryckte på särskilt mycket efter vägskiften och svängar. Om det var medvetet eller ej kan jag inte svara på men effekten blev att klungan var rätt stor och samlad som jag uppfattade det. Över backkrönen blev det dock en del fartökningar och det var nog det som bidrog till att jag tog slut. Några släppte rätt tidigt och bildade nya fraktioner. Så här i efterhand är det lätt att se att jag också borde släppt. Det är lätt att vara efterklok.  

Jag satt där i klungan som dock påminde mer om en lång snok och tyckte att livet var bra även om jag noterade på min pulsklocka att backrycken tog sin tribut. Då rusade pulsen upp över 180 och lite till annars låg den tämligen lågt. Jag försökte sköta mig genom att spara så mycket energi jag kunde och börja äta och dricka i tid. Allt för att var beredd på de två större backarna innan Lenhovda där det behövdes lite kraft. Så långt hann jag nu inte.

Innan dess mötte jag mannen med hammaren som beslutat att slå av mina ben.

Något högg av mina ben


Det skedde i Alsterfors av alla ställen. I ena stunden kändes benen helt ok och i nästa stund var de icke närvarande. Det är inte lätt att cykla utan ben kan jag låta meddela. 

Jag sneglade på snittet när valda delar av kroppen slutade fungera och det låg då runt 38-39 eller så. Det spelade egentligen ingen roll. Fick släppa förstaklungan som nu amöbalikt börjat dela på sig i två. Fick även släppa en senare klunga. Hamnade bland de sista. Försökte växla ned. Då sjönk farten. Lägre växlar ändå ledde enbart till snigelfart. Närmare de tjugo. Något högre utför men knappt. Bedrövligt men det gick bara inte att öka farten hur gärna jag än ville. Tryckte i mig en gel och en banan för att hämta kraft. Det gjorde mig bara illamående och ledde till kramp i mellangärdet. Fick även en släng av panikångest ett tag då jag kände det som jag inte kunde andas. 

Såg en prick i fjärran som visade sig vara ytterligare en herre som tappat kraften och farten. Vi beslöt att kämpa mot mål tillsammans. Sen gled även han ifrån mig. Nästan sex långa mil kvar, halva rundan. Det skulle bli en hård dag i sadeln tycktes det. De långa motluten jag försökt spara energi till stod nu på tur att övervinnas utan kraft. Tog det enda tempo som stod till buds och höll det. Lägsta möjliga. Försökte återuppfinna hjulet och trampandets idé på nytt. Foten ned och sen låta det följa pedalvarvet runt för att sedan upprepa momentet En mycket svår uppgift som kändes nästan övermäktig. 

Kom ändå ikapp min olycksbroder efter ett tag. Stannade vid depån i Lenhovda för att fylla på vätska och sneglade bakåt efter hjälp. Och där kom den. Tröjor med texten "Ride of Hope" fick en ny innebörd för mig. "Häng på John" hördes en röst ur gruppen som visade sig tillhöra Håkan. Jag svarade att jag väggat och inte förmådde. Men tydligen gjorde jag det. Kastade mig in på rulle och med mina sista krafter hängde jag kvar därbak någon mil för att försöka få vindskydd ett tag. All eventuell prestige var som bortblåst och jag var inställd på överlevnad och på att behöva släppa så snart det lutade igen. Var mycket riktigt på väg att tappa rullen då farten i en slakmota efter Lehovda ökade till strax över de trettio. 

Men på något märkligt vis lyckades jag återhämta mig en smula. Tillräckligt för att gå med och börja hjälpa till med dragjobbet. Farten steg ju närmare Åseda vi kom och med medvinden i ryggen passerade farten de fyrtio och närmade sig bitvis de fyrtiofem. Nära att bli klubbad igen. Höll igen och gick inte med i spurten när den väl kom. Det tog emellertid evigheter att komma dit och jag förbannade varje ny raksträcka in mot mål. Precis som under en fjällvandring är slutfasen av Uppvidingetrampet fyllt av falska krön. Man tror hela tiden att bakom nästa granstam skall skyltarna som förkunnar vänstersväng uppenbara sig men icke. 

De som var snabbast

Väl tillbaks var cirkeln sluten och jag ragglade mot bilen knappt närvarande. Efter en stund av återhämtning och samtal med några vänliga själar från klubben kunde jag gå ned till målområdet och registrera mig som icke försvunnen. Därefter byttes några ord med bland andra Klaes som råkade vara den som kom först efter en väl avvägd spurt.

Han såg inte direkt ut som han väggat. 


/ J - ytterligare berikad med erfarenhet

PS: De tolv milen avverkades på 3.26 för min del vilket är mer än 20 minuter långsammare än förra året då det dessutom blåste motvind de sista milen. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar