måndag 29 december 2014

Godmorgon världen!

- Minus femton och feber


Jodå. Nu är det vinter även i Småland tycks det. Kvicksilvret ramlade ned under minus femton i natt. Det hade inte gått över nu på morgonen. Vad månde det bliva av det här? Vintercykling så småningom hoppas jag.

Själv är jag fortfarande förkyld och febrig men fortsätter med en dåres envishet att promenera. Det fick mig att känna mig outsägligt hurtig nu på morgonkvisten. 

Björkhimmel


Bäst jag gick där och kände mig hurtig fotograferade jag träd. Himlen som dök upp på bilderna var inte att leka med. Kallklar och vass men tämligen vacker. 

Växjöträd om morgonen


Solen börjar visa sig mot träden


Framme vid värmen


Annars är jag inte lagd åt det håller. Jag anser väl egentligen att de som gillar vintern är en smula underliga. 

Och nu skiner solen på mig. Det är mycket sol. Den är liksom överallt. 

Kaffedags. 


/ J - insnöad









söndag 28 december 2014

Jeremiad

- Cyklistens klagan


Dagen är vacker som en, eh...som en DAG!


En väldigt kall sådan. Ute har det stigit med någon grad från de -15 termometern glatt uppvisade tidigare. Det är sol och klart och rimfrost på träden. Jag tror det är vackert. 

Solen försöker klättra mellan träden vid Fagrabäck


Det ett oumkullrunkeligt faktum att det går att gränsla velocipeden även i detta bistra före ity det har gjorts förut. Men det tarvar förstås en viss mängd förberedelser och en ohemul mängd persedlar.  

Men det går inte an. Jag är sjuk. Ont i halsen, snuva och en jävla F E B E R. 

Jag är jäkligt ocyklig med andra ord.


Vad som gäller


Så här cyklas inte. Här tas istället stärkande promenader. Säga vad man vill om dem men det är inte cykling det är det inte.

Dagens svala promenadstråk


Det börjar bli allt mer uppenbart att det är nästa år/säsong som får gälla för mig. Den här avslutas i samma tecken som den börjat med cykelmisär. 

Den börjar arta sig - högen med nyårslöften jag skall avge. Där ingår att cykla mer. Återkommer i detta laddade ämne som ser ut att sluta i ett fyrverkeri. 


/ J - stärkt?

tisdag 23 december 2014

Dan före dopparedagen

- Eller i vintermörkret är alla sälar grå


Imorgon lär det vara julafton men fan tro't om man tittar ut. Inte blir det någon vit jul inte. Barnen och jag klurade på om det gick att sätta hjul på pulkorna så de går att använda till något vettigt i år. Det konstaterades under dagens promenad runt stan att det mesta är grönt och växer. Gräsmattor, murgröna och inte minst rosor. Temperaturen ligger mellan fem och tio grader och det blåser. I alla fall i Båstad. Men som cyklist är det ganska fint. Det kan bli en bra början på 2015 om det här håller i sig.  


I mörkret är alla sälar grå

Men trots att det är nästansol så är det så dunkelt så man kan storkna. Klockan är i skrivande stund två och det har redan börjat mörkna. Något som muntrade upp tillvaron var att vi fick syn på några för mig exotiska varelser igår - sälar. Fyra stycken närmare bestämt som för övrigt kunde beskådas även idag. De verkar ha flyttat hit. Kanske från skånes skärgård, Hallands väderö. 

Nu är det snart dags för fika och det är så en dag före dan skall bedrivas - med lätt otåliga barn och mycket mat. 

Här har annars en massiv julfrid infunnit sig och jag hoppas innerligt att det gäller för er alla där ute också. God Jul tillönskar jag eder alla. 

Förresten blir det en vit jul för min del även om det kanske inte är strikt meteorologisk mening som avses. 


/ J - också en tomte

lördag 20 december 2014

Äh, vad fan - nu tar vi jul!

Visst, det är några dagar kvar men ändå. Julstämningen ligger lika tung över nejden som det snötäcke som lyser med sin frånvaro här i Småland. 



Men va fan, nu kör vi julköttbullar Rock 'n' roll style

På stereon dånar Anders F Rönnbloms underbara klassiker 

"Det är inte snön som faller"

Växlar mellan originalet och versionen med "Incredible Gretsch Brothers". Har ni inte hört den bör ni göra det snarast. Annars missar ni något viktigt i livet. 

"Jag är ensam kvar och dansar kring granen,
men var är glädjen, var är barnen?"




Här för tusan. Granen klädd, barnen glittrar ikapp med belysningen. Saker är som de skall. 
Frid, Peace in our time. 


/ J - odlar skägg och föder upp renar

onsdag 17 december 2014

Återfärden

På något vis gick det fortare hem. Trots att jag på ditvägen hade vinden på min sida eller i alla fall inte emot mig. Regnet höll sig till ett så stilla strilande att det lika gärna kunde vara extremt hög luftfuktighet. Temperaturen var snällare än häromdagen så jag frös inte.

Benen trummade på ut genom stan och förbi Sandsbro och jag följde med. Banvallen och gruset valdes bort idag. Skitig blev jag ändå och vare sig drivlina eller resten av cykeln uppskattar den fina slippasta som sandblandat vatten utgör.

Bäst jag cyklade där i godan ro kändes det som jag höll på att bli ikappcyklad. Det var någon som flåsade vid sidan om mig. Det tog ett tag innan jag insåg att det var jag själv. Konditionen är så usel att jag andades som en blåsbälg. Och stora lungor har jag så mycket luft sattes i rörelse. Det hördes.

Jag stannade för att få bäring i tillvaron. Sen visste jag.
  

Texten lyder: 

Wexio i Söder
Tjureda i Nordvest
Söraby i Nordost

Fram kom jag efter en dryg halvtimma, närmare bestämt trettiosex minuter. Förvisso utan uppvärmning och i "civila" kläder, pendlarklädd. För dagen i kycklinggul regnjacka. Hem avklarades de 19 kilometrarna till hemmet på mindre än halva den tiden. Märkligt. 

Det kanske är orättvist att jämföra tiderna då hemfärden skedde med bil. Den var för övrigt nyservad och glad över sina nya vinterskor.

Det blir en lång färd tillbaks. Men nu har den i alla fall börjat.


/ J - studsar inte av glädje men tillbaks

Traditionella fällknivar - RR Stoneworx Muskrat






Den återfinns numera på bloggen:




Välkommen!

måndag 15 december 2014

Cykel som livbåt

- T o R motorverkstad med cykel



Äntligen befinner jag mig vid ett skrivbord med en varm kopp kaffe och en stund över att plita ned några rader om en annorlunda cykeltur. Allt vore frid och fröjd om inte byxorna varit så blöta. Morgonen bjöd på en ytterst avvikande pendlingsresa som dessutom kryddades med frisk motvind, 
kyla och nederbörd. 

Man kan ju inte annat än att älska den här årstiden. Nämnde jag att det var bläcksvart med?

Uppehåll hade det varit hela natten och fram till dess att jag satte mig på cykelsadeln. Då började det så smått duggregna för att sedan tillta allt mer ju närmare staden jag kom. 

Anledningen till att jag befann mig där jag gjorde var att vår lilla bil behövde uppsöka en vårdcentral. Det innebar en del logistikpyssel så här en måndag morgon. Först var vi tvungna att lasta i hela familjen i bilen för att bege oss norrut för att lämna av barnen vid skolan. Tack och lov färdades vi mot den tilltagande morgontrafiken. Därefter styrdes kosan i rakt motsatt riktning så att jag passerade hemmet efter en stund och raskt fortsatte i begynnande rusningstrafik mot universitetet för att lossa tio kilo Jansons frestelese och en sambo. På returresan hade trafiken koagulerat och hade nu sirapskonsistens. 

Väl tillbaks vid hemmet efter ett par mils körning var det dags att fälla sätena och fylla bilen med vinterdäck, navkapslar och bultar. Cykelstället monterades och min trogna Ehwaz hängde som en livbåt därbak. 

Körde därefter mot norr och en ljusnande framtid. Åtminstone såg det så ut. 

Ehwazlivbåt

Jag skall försöka låta bli att dra några dåliga "Roy & Roger" macken-skämt även om jag råkade se ett avsnitt ur "Cyklar" igår med Galenskaparna tillsammans med barnen. Men det kan påpekas att min kompis som äger Rottne motorverkstad råkar heta Roger sen kan ni fylla i resten själva. Annars beror valet av serviceställe på en trivsam kombination av bra service och kunnande. Jag kan därför varmt rekommendera detta etablissemang. En smula nervositet infann sig dock när jag insåg att jackan jag bar råkade vara brun. 

Bilen, av barnen döpt till "Lille skutt", behövde lite allmän omvårdnad och pyssel. Jag kan ju inget om bilar men förstod att några transfusioner var av nöden tvungen och att något ligament behövde bytas men att inga större operationer var planerade. Hon behövde inte sövas den här gången. Lite nervös är jag alltid inför sådant här men Dr Olsson hade en plan och brummade förtroendeingivande så det kändes tryggt. 

Vårdcentral för bilar, Rottne motorverkstad

Moder natur hade strategiskt valt att spara kraft med uppehåll till dess att jag satte mig på cykeln. Då började det duggregna så smått för att senare tillta allt mer. För att addera till misären blåste det tämligen friskt och temperaturen låg stadigt på runt tre grader. 

Hurra, mitt favoritväder

Jag tände all belysning jag kom åt och tog på mig så många reflexer att jag kunde matcha vilken julgran som helst och sen bar det av. 

Flaggor ljuger inte, när de står rakt ut och uppkäftigt pekar rakt emot en så vet man att det är motvind. Herr O hade tipsat om att banvallen bjöd på mindre vind så jag valde den efter att nästan ha gett upp på den inledande asfaltsrakan ut ur Rottne. In i skogen bar det istället. Önskan att gömma sig bak en gran var stor. 

Inte min vanliga pendlingsväg


Kontrasten mot min vanliga färd till jobbet kunde inte vara större. Annars stad, trafik, korsningar och många svängar. Nu tystnad och spikrak grusväg delvis i skog. Jag kände mig som de gamla gulorange rälsbussarna som trafikerade den här linjen en gång i tiden. De var också långsamma och aningen gungiga. 

Mitt alter ego

Fort gick det inte. Det var inte vindstilla här heller och på sina ställen kom vinden åt rejält. Ville heller inte ta i för mycket eftersom det trots att allt var en tilljobbetresa i civila kläder. Man vill ju inte anlända blötare än en disktrasa. Tänkte att jag var lite väl synlig för den här färden med tanke på att jag inte stötte på någon alls. Inte ens en ekorre. Men väl inne bland gator och torg skulle jag synas desto bättre vilket var en trösterik tanke. Ingen anledning att klä upp sig annars.  

Efter lite drygt två mil var jag framme. Blöt. 


/ J - T o R

lördag 13 december 2014

Skyltkavalkad

Jag kan ibland som gammal kommunikationsvetare inte låta bli att intressera mig för vägskyltar då de är semiotiskt intressanta såtillvida att de kan representera såväl symboler som ikoner och index.

Ikoner kan slarvigt beskrivas som enklare och mer universella eftersom de liknar sina objekt. Även index har en nära relation med sina objekt medan symboler som bekant behöver en kulturell konvention för att göras begripliga.

Allt det här finner jag fascinerande och är något jag ibland kommer att tänka på när jag cyklar förbi diverse skyltar och anslag. Förutom den rent upplysande funktionen kan de även vara roliga, absurda samt i vissa fall vara tankeväckande och berätta en historia.

Bilderna är tagna under diverse cykelturer under de senaste åren och flera av dem har dykt upp på den här sidan förut men jag kände för att kommentera några av dem lite extra. Utan inbördes ordning följer därför en liten kavalkad av skyltar jag minns



Skylten på bilden ovan förmedlar en omedelbar länk till historien och den tid som varit. Tidens tand har gnagt hårt på färgen med handfast hjälp av väder och vind.

Den återfinns i Aneboda och det roliga i sammanhanget är att den markerar vart samhället börjar och därmed en minskning av högsta tillåtna hastighet. Det ironiska i det är att den väg man kommer från är en mycket liten grusväg som tangerar en skogsväg i storlek och som dessutom är en återvändsgränd. På en sådan får man ju som bekant framföra ett fordon i sjuttio kilometer i timmen om man finner det tillrådligt.



Ibland när nöden är som störst och behovet tränger på kan det vara en befrielse att hitta en dylik skylt. Den här har någon lustigkurre behagat sätta upp i en myr i trakterna av högfjällshotellet i Sälen. Att bara ta sig dit utan vadarstövlar är en bedrift. 




När man ändå är i bergigare trakter än mitt Småland kan man hitta sådana här anslag. Den här är från vårt västra grannland och antyder att de följande milen kan bli jobbiga om man är cyklist. Snittlutningen på åtta procent i över två mil är en sann utmaning för de flesta. Sen är det inte sällan så eländigt väglag att det är snökedjekrav för tyngre fordon kan väl tilläggas. Det finns t o m särskilda zoner för att montera dem. Skylten finns i Måbödalen på väg uppför mot Hardangervidda. 





Ännu högre höjder kan man sträva mot i Alperna. Den här bilden är från Schweiz och det för cykel/bil/motorcykel populära Grimselpass. Den är ibland de högsta vägar jag befunnit mig på. 

I Sverige har jag kört vägen över Flatruet i Härjedalen förstås. Den befinner sig på runt 975 m ö h eller så om jag inte missminner mig. Den är spännande så tillvida att det är sveriges högst belägna landsväg men saknar vanlig vägbeteckning. Sträckan är ofta stängd nattetid och vid hårt väder. 



 Vid ett mer låglänt område ungefär två meter över havet hittade jag något ofrivilligt den här texten vid en tur i Skåne i somras. Militära anslag är väl inte helt ovanliga när man är ute och cyklar MTB. Det spännande med den här skylten var att jag först såg baksidan på den och inte kunde läsa texten förrän jag tagit mig fram till skylten ifråga. Då var det så dags. Var bara att skyndsamt lämna området enligt gällande anvisning. 



Det här stod att läsa på en tämligen illa medfaren byggnad ute i skogen när jag kom ut ur en grandunge halvt bärande halvt släpande på min cykel efter att ha passerat en stycke mosse och en mindre bäck. Ibland i stigfinnartider förvandlas skogscykling närmast till orientering.  



Gamla kvarglömda skyltar kan lätt bli en smula absurda. Jag vet att den här har en bakgrund som förklarar placeringen. Men nu är den mest komisk. "Varning annan fara!" I det här fallet strutsar. Den står dock i en sen länge uppvuxen granplantering längs det upprivna smalspåret utanför Braås nära Braåsverken. Jag stirrade frenetiskt in i skogen för att se om jag kunde urskilja några långa halsar bland trädstammarna första gången jag passerade. 



Den här skylten gjorde mig en aning frustrerad då den återfanns i en ända av den aktuella vägstumpen men inte hade någon tvilling. Det hade kunnat bespara mig en del klättring och närmast terränglik cykling med min racer. Infarten från andra sidan inkluderade inte någon form av varning nämligen. Asfaltsvägen övergick i en backe med elva procents motlut för att sedan bli en mindre väg som blev grusväg som förvandlades till skogsbilväg. Beläggningen blev därefter bitvis opackad makadam. Allt dessutom inkluderande ett par hundra höjdmeter. Det hela utspelade sig på Hallandsåsen i närheten av Vallåsen. 



I sådana situationer är det bra att ha en "Plan B". Ingen särskilt uppseendeväckade skylt i sig men ytterst passande ibland som sagt.  Återfinns på Åbo idrottsplats utanför Växjö. Den slog an en sträng och påminde mig om att det är bra att ha backup-planer ibland. 



Den här skylten tarvar en förklaring för att den skall bli rolig. Som antyds återfinns den i Ängelholm. Det absurda med den är att den är svår att hinna läsa då den befinner sig mitt i en järnvägspassage under två spår och är placerad i banvallsmakadamen mellan de två. När man tar del av den är det ytterst svårt att inte förstå vart man är på väg eftersom det inte på något vis går att hamna någon annanstans än just i Ängelholms centrum. 



Även den skylten minner om svunna tider eller kanske bara om det glada åttiotalet då Växjö var ännu mer golfstad än nu. Några banor i närområdet har väl kursat sen dess men det finns ännu två inom stadsgränserna och ytterligare en någon mil bort. Men ett tag var allt smågolfande och utslagsövande ett sådant problem att skyltar som den här var tvungen att sättas upp i parker och grönområden. 



/ J - ämnar inte ta ned skylten

PS Glömde den här...



Helt underbart förvånande skylt när man är ute och trampar mtb. 



torsdag 11 december 2014

Alla cyklar

- En något inaktuell men samtidigt högaktuell trendspaning



Jenny från Helsingborg cyklar in i mitt vardagsrum via en av reklamkanalerna och är så oerhört smutsig efter sin träning att hon inte vet någon annan råd än att hälla rosa på det mesta. Allt filmat i softat ljus med färgfilter. Typisk tvättmedelsreklam. Scenen är kanske inte så märkvärdig kan tyckas men faktum är att den här filmen inte kunnat spelas in för några år sedan. Den hade inte haft någon bäring i det allmänna medvetandet och därför cyklade ingen i reklamen då. Något har uppenbarligen hänt sen dess. 

Det cyklas på fler bilder från Vanish


Annars har det har pågått en längre tid nu - okynnescyklandet. Alla gör det och inte ens i smyg längre. För den som tvivlar är det bara att se sig omkring. Det är nog inte ens en överdrift om att tala om en epidemi. Det transporteras, pendlas och tränas nästan överallt. 

Det är därför lätt att glömma att det fanns en tid då det nästan var skamligt att cykla. Vätternrundan hade väl de flesta trots allt hört talas om, särskilt som en del av klassikern. Inför den behövde man träna en smula det kunde väl accepteras. Men att man var cykelmotionär utöver det var något som närmast krävde en förklaring och motivering gentemot omgivningen. Jag minns att jag mer än en gång fick underliga blickar och möttes av skepsis när jag försökte beskriva tjusningen med att cykla i skogen på den arbetsplats jag brukade sommarjobba på när jag var yngre. Jäkla tomte tänkte de högt. Jag var tidigt ute i början av nittiotalet. Vi var så få som stigcyklade i byn där jag bodde att vi kunde känna igen varandra på däcksavtrycken som lämnades i halvt uttorkade lerpölar.

Den enda synliga cykeltrenden i TV-rutan på den tiden var att det hängde en produktplacerad mountainbike i hallen hemma hos Seinfeld. Till och med ett så reaktionärt format som kommersiell TV har idag plockat upp handsken. Eurosport har förstås haft de tre stora loppen Giro d'Italia, Tour de France och Vuelta de Espagna samt några klassikerlopp i tablån länge. Men nu sänder de nästan alla tävlingar som har med pedalkraft att göra. Därtill har de infört en svenskt cykelmagasin med den excellente Roberto Vacchi som programledare. Utanför den specifika sportkanalen har det tidigare varit ytterst tunnsått med program rörande velocipeder. Men cykel-VM sändes på TV10 i år och fyran drämde härförleden till med myspysigt cykelmagasin med lite mindre tävlingsprofil när de lanserade "Club Cykel". Med tanke på hur senfärdiga de är på den kanalen så kan alla och envar förstå att cykling inte är någon udda företeelse längre. 

Redan för något år sedan kunde man i en artikel i Dagens industri läsa om hur många affärsmöten i Storbrittanien numera avklarades under en cykeltur med sammanhängande eftersnack istället för på golfrundan. I år gick de ett steg längre och slog i en ledare fast att "Cykelboomen är bra för ekonomin"Cyklingen är ute ur det fördolda. Den har blivit kommersiellt gångbar även utanför den innersta kretsen. 

I sociala medier är cykel stort och har varit så en längre tid. Tvåhjulingarna har sina forum och syns förstås på Instagram och Flickr samt lämnar spår i Twitterflöden. Facebookgrupper som "Växjö cyklar" var inte aktuella bara för några år sedan och antalet cykelbloggar har exploderat. Till och med jag har ju en.

Pendlarentusiaster har alltid funnits och folk cyklade till jobbet även för några år sedan men inte i den omfattning som sker nu. Framförallt var uppfattningen att det bara var suspekta typer och miljömuppar som cykelpendlade utbredd. Klimatet är annorlunda nu och attityden gentemot cyklar har ändrats. Därutöver har elcyklarna börjat slå igenom och når därmed helt nya grupper som aldrig skulle kunna tänka sig att köra  några längre sträckor annars.

Äntligen börjar cykling och cyklism få den plats den förtjänar. Eller snarare återta sin position är kanske mer korrekt uttryckt. Det fanns en tid då cykeln var ett av de dominerande transportsätten tillsammans med tåg. Jag förutspår att det kommer att bli så igen även om det kommer att ta lite tid. Glädjande nog kunde man i dagarna åter läsa att cykelförsäljningen i Sverige fortsätter att öka. Vi köper inte bara fler cyklar vi köper även bättre cyklar. 

Bilismen som vi känner den har snart spelat ut sin roll. Visst är jag av uppfattningen att bilar alltid kommer att finnas i en eller annan form men det vore bra för alla om inte hela samhället byggdes kring dem. Det är ohållbart i längden. Kanske kan man tala om paradigmskifte.  

Cykeln är ett ytterst allsidigt fordon för såväl nytta som nöje. Pendling och transport, hobby, rehabilitering och träning är några områden som jag osökt kommer att tänka på och då har inte ens miljöaspekten berörts. 

Vi är inne i spännande tider och det skall bli intressant att se vad framtiden bär i sitt sköte. Men jag förutspår att ännu fler kommer att cykla på olika sätt. 

Så se över din gamla härk, greppa styret och ta del av revolutionen - du kommer att vara i gott sällskap!


/ J - äntligen aktuell

onsdag 10 december 2014

Spinning

- Intet nytt under solen



Ur tidningen "Hjulsport" 1900:

Om cykelmotion och motionscykel

Anemiska personer (som lider av blodbrist) och sådana med klen kroppskonstitution kunna med fördel öfva hjulridt till förbättrande af sin hälsa. Vistelsen i friska luften och behaget att lätt och fort kunna förflytta sig i den fria naturen, verkar så välgörande på kropp och sinne.

I särskild grad verksam och lämplig är hjulridten för den mängd av människor, som lida av korpulens - fettsot. För mycket tunga personer, som ej kunna få en tillräckligt bärig maskin ha konstruerats särskilda "kammarvelocipeder", som gifva lika god kroppsrörelse som en vanlig cykel. För korpulenta damer, som har svårt eller föga lust att på annat sätt skaffa sig motion, äro de synnerligen att rekommendera. 


/ J - gräver i historien

lördag 6 december 2014

Hörru din galning vad gör du?


Jag kör intervall i månsken!

Varför gör jag det en lördagskväll. Ja, inte vet jag.  Frågan som ställdes för ett mycket litet tag sen var att cykla eller att inte cykla.


Månintervall


Svaret blev att det blev cykling av och eftersom jag är i komplett usel form får man börja gräva där man står. Intervallpass lär vara bra för konditionen har jag hört så jag fick för mig att köra ett sånt. 

Jag har en bana som jag använder när jag kör någon form av långa intervaller. Den mäter en dryg mil och jag brukar använda det enkla upplägget att första varvet får tjäna som uppvärmning och det sista som avvärmning. Däremellan kör jag skiten ur mig vartannat varv och tar det lugnt resten.

Det är en rätt besvärlig bana att köra fort på även i dagsljus. Den har "GP-karaktär" då den delvis går på cykelväg, innehåller några korsningar, en del trafik och en slakmota på runt två kilometer. Idag bjöds det dessutom på mörker, ett par tre plusgrader och duggregn. Inte direkt optimala förhållanden så det gick inte fort. Siktade på strax under tjugo minuter vilket gett över trettio i snitt men det blev 20.10. 

Kylan gjorde att jag ångade ikapp med sänkorna där den dalande temperaturen gjorde att dimman hängde tät. Fukten lättade mot backkrönen, det gjorde inte jag. 


Men ut kom jag. Det är jag jäkligt glad över.


/ J - mångalen

Att cykla eller att inte cykla...

...det är frågan?

Cykling ja. Om det skall bli någon sådan idag får det bli en runda senare i afton. Vem vill inte slå på stort och fira en lördagskväll i december med lite skitiga utomhusaktiviteter? 

Vädret är ju så där härligt småmysigt med några få plusgrader och duggregn. Mörkt, skitigt och inbjudande på alla sätt och vis. Det kan ni ha alla vinternostalgiker som bara minns de få dagar om året som bjuder på torra fem minusgrader, rimfrost i träden och strålande sol från blå himmel som får pudersnön att gnistra så det blänker i solglasögonen. Bara så ni vet - det är en illusion. 


Smålandsvinterns sanna ansikte

Jag som just har tvättat av all lera som följde med hem från ett barnkalas utomhus. Såväl vuxna som barn behövde tvagning efter den utmaningen kan jag säga. Men kul var det. Av barnens miner att döma var tillställningen lyckad. 

Dagens tre solstrålar


Men innan eventuella fysiska aktiviteter behövs energi. Den tänkte jag skulle bestå av Wallenbergare. Kalvfärsen ligger och tempereras. Till det blir det klassiska tillbehör med potatismos, gröna ärtor och lingon.

Vi får väl se om jag träffar på någon annan vettvilling i spåret. 


/ J - f d fiskdammsansvarig

fredag 5 december 2014

30 km/h

Det är skillnad på trettio och trettio!


Trafikens egen relativitetsteori.




En bil som körs i den här hastigheten kör lugnt och stilla, visar hänsyn och uppträder enligt rådande mening allmänt trafiksäkert. Ett riktigt föredöme för sina medmänniskor.

En cykel som framförs i samma hastighet beskrivs i diverse tidningskrönikor som fartgalningar och lycrafantomer som närsomhelst kan meja ned allt och döda vilken oskyldig fotgängare som helst. Demoner i människohamn

Människan är alltings måttstock.


/ J - 30+are

torsdag 4 december 2014

Cykelreferensgrupp

Lätt lyrisk kom jag hem igår efter en kort cykeltur i den klara kvällsluften. Den känslan är väl inte helt ovanlig en onsdag eftersom det var "lillelördag" och allt. Mer än en person syntes på de mörka centrumgatorna en smula glada i hatten redan så här tidigt på kvällen. Min muntra min berodde dock på annat än högoktanigt bränsle även om kaffet varit gott. Min sambo undrade försynt om jag varit på väckelsemöte. Så illa var det inte men väl ett öppet möte på Café de Luxe i regi av Växjö kommun med ett ovaligt tema - cyklism

Det behövs inte så mycket för att få oss härdade och ibland en smula bittert cyniska cyklister att skina upp. Dylika tillställningar räcker en god bit på vägen. Det här var den andra träffen som anordnats inom ramen för cykelreferensgruppen.  

Det var ett ytterst positivt möte där det faktiskt kändes som om vi lyssnas på även om det som presenterades redan var färdiga planer. De går dock i tydligare favör för oss tvåhjulsentusiaster jämfört med tidigare. 

Församlingen bestod av representanter med olika syn på det här med pedalkraft. Här återfanns bland andra NTF, Cykelfrämjandet, några cykelhandlare, ett par cykelklubbar, Länsförsäkringar, föreningar som macken, någon enstaka politiker och diverse glada gamänger i form beslutande tjänstemän från Växjö kommun samt inte minst ett antal pendlare och vardagscyklister. 

Flera av oss satt bekvämt på flera stolar då jag exempelvis representerar mig själv som Växjöbo, åretruntcyklande pendlare, vardagscyklist, cykelbloggare, bonuspappa till två barn som snart skall ut i trafiken men även som cykelmotionär och medlem i Lammhultcyklisterna. "Bike Brothers-Håkan" är även han en cykelvän av rang och var där i egenskap av privatperson, yrkesman, pendlare samt medlem i såväl Lammhultcyklisterna som Wexio Velo. Herr Valgren är inte bara försäkringsman utan även cyklist med mera. 

Javisst ja, till rollerna kan tilläggas att vi faktiskt kör bil också när nöden så kräver. Anledningen till att jag betonar våra olika roller är att debatten understundom polariseras till ett VI - DOM tänkande där bilismen återfinns i en ringhörna och cyklismen i den andra. Det främjar sällan ett bra diskussionsklimat att båda går på knock. Vi är alla trafikanter och vi skall samsas om de gemensamma utrymmena. 

För att sammanfatta en par timmars information och samtal kan konstateras att framöver blir en ökad satsning på cykel som transportmedel än tidigare. Faktum är att det tämligen revolutionerande förhållningssättet att 


Cyklism skall prioriteras före bilism 

slogs fast eller kommer att slås fast. På riktigt, i skrift. Fast fan tro't. Men...Jihaa! Äntligen! 


Jag själv konstaterade att ett paradigmskifte är på gång. Bilen är inte längre den allenarådande normen. Att bygga hela samhället kring ett enda transportsätt är inte hållbart i längden ur en massa perspektiv. Men trots det uppenbara i det uttalandet hade dylika formuleringar inte kunnat presenteras bara för några år sedan. Det hade saknat bäring i det allmänna medvetandet och någon hade skrikit "extremist"! Men än är vi inte där vill jag påpeka. Det kommer att krävas mycket arbete och en mental omställning hos många. 

Bakom den ändrade synen på cykel som transportmedel står förstås en krass verklighet. Den består bland annat av ett mål på 100 000 invånare i Växjö tätort på sikt. En framtid som för övrigt inte ligger så långt borta. Idag växer staden med cirka tusen nya själar per år. Dessvärre för dessa nya invånare med sig cirka femhundra nya bilar också. Flera nya bostadsområden som planerats med målet "0,5" bilar per hushåll i sikte har istället fått "Barbie och Ken" som invånare och de flyttar in med två barn var och nästan lika många bilar istället. Det klarar inte infrastrukturen av på sikt utan kraftiga nyinvesteringar i vägnätet. Det rimmar också illa med de miljömål som satts upp med bland annat en 65% minskning av CO2-utsläppen till 2020 om jag nu minns rätt ur bakhuvudet. 

För att klara ett större befolkningsunderlag kombinerat med högre miljömål krävs en på flera plan effektivare transportapparat. Där ingår kollektivtrafik och inte minst cyklandet som viktiga beståndsdelar. Det fungerar inte att så många människor väljer att leka solitärer i sina plåtschabrak. 

Det handlar även om att skapa ökad livskvalité genom exempelvis minskat buller, bättre luftkvalitet, förbättrad tillgänglighet för alla medborgare - även de som är innehavare av körkort och bättre säkerhet då fler rör sig i det offentliga rummet. På köpet fås bieffekter som mer fysisk aktivitet vilket på sikt leder till bättre hälsa och färre sjukdagar. Allt detta ger till syvende og sidst en mer attraktiv stad. 

Heja Växjö! Det är trevligt att se att "Europas grönaste stad" inte bara är en klatchig slogan utan att det även jobbas för att det skall bli så. 

Men vi skall inte ropa hej än. Ibland råder en viss diskrepans mellan visioner och faktisk utkomst. Vad tjänstemännen önskar och vill göra och vilka resultaten blir efter diverse jämkande och ekonomiska realiteter återstår att se. 

Om detta finns mycket att säga och det finns all anledning att ventilera ämnet fler gånger och i ett flertal olika forum.


/ J - trots allt hoppfull

onsdag 3 december 2014

Näradödenupplevelse

Det skall vara jävligt att träna ibland. Tänk att ett litet teknikpass i skogen kan vara så förunderligt tungt. 

Fast tungt var ordet och för övrigt orsaken till att det är motigt. Jag väger mer än någonsin förr. Det är sällan ett rekord någon cykelmotionär vill slå. Undvik det är mitt tips!

Suddigt och mörkt

Men någonstans skall man börja och jag väljer att göra det i skogen så länge det går. Stigcykling bjuder på bra träning även i låga farter. Dagen bjöd på sol på förmiddagen men den hann förstås försvinna innan jag hade möjlighet att komma ut. Men de sista dagarnas kyla har gjort att det är torrt och fint på stigarna. Tur är väl det annars hade jag nog dött. 

Ikväll skall jag bevista ett öppet möte med Växjö kommuns cykelreferensgrupp. Det skall bli intressant även om det mest handlar om ett informationsmöte om beslutade och planerade åtgärder av vad jag förstår. Återkommer med en rapport därifrån. 


/ J - cyklar i mental uppförsbacke

tisdag 2 december 2014

Mitt stall del 3

- Pendlarhärken


Det har blivit dags att presentera trotjänaren i sällskapet. Pendlarök/cykelsemestercykel och allmän reservtränings/grusvägsracer är en Crescent Ehwaz där inte mycket är original efter alla dessa år. Det tycks vara ett återkommande tema för mina cyklar märker jag. Att kalla cykeln för ök är inte helt långsökt då namnet "Ehwaz" är en omskrivning av en fornnordisk runa som betyder "häst". 

Cykeln blev tidigt en testrigg för att göra den mer personlig och framförallt snabbare och mer lättcyklad. Utbudet av snabba hybrider/pendlare var inte alls lika stort då cykeln köptes och skivbromsar var inte ens påtänkt för vanliga cyklar i rimliga prisklasser. Ehwaz var Crescents näst finaste modell i hybridsortimentet.

Crescent Ehwaz, årsmodellen innan nedgradering och enligt uppgift den sista ramen tillverkad i Varberg

Styrstammen var från början en synnerligen trist ställbar historia och byttes omgående ut mot en längre och för övrigt snyggare Azonic som lånades från en gammal GT Avalanche. Den styvade upp den klena framdelen något och eftersom den är längre än originalet blev sittställningen racigare. För att förstärka den känslan är den vänd upp och ned och därmed lägre än den varit annars. Även sadelstolpen byttes efter ett tag. Originalet var en fjädrad variant som jag i och för sig ersatte redan vid inköpstillfället med en fast dito. Men för att få snyggare linjer och bättre sittställning fick en Cannondale M900 låna ut en Ritchey Competition-stolpe istället. Såväl stolpe som styrstam är polerade vilket för övrigt matchar gaffeln på cykeln bättre än de svarta originalen.

Utseendet kan i och för sig kvitta då all klarlack på ramen ändå krackelerat nuförtiden vilket gör att cykeln ser ut att lida av fläcktyfus. Enligt min lokala cykelhandlare är det ett vanligt Crescentproblem.

Lååång Azonic styrstam lånad från en gammal Mountainbike


För att öka antalet greppmöjligheter såväl vid cykelsemestrande som vid tränande monterades tidsenligt ett par barends. De sitter fortfarande kvar och är troligen de längsta som gjorts. Ett par Cannondale XYZ, den långa versionen från -94. De lindas med racerstyrlinda för att få ett mjukare skönare grepp och för att inte bli lika kalla på vintern. Naken metall är inte skönt att greppa i minusgrader. De är långa nog för att sittställningen skall bli närmast tempolik när de greppas i änden. För att komplettera greppet sitter ett par tämligen feta Grip-ons från "PRO" som handtag.

Bar-ends från Cannondale Coda, XYZ


Sadeln är från Selle Italia och är en SLR XP som införskaffades efter det att den förra sadeln från PRO helt sonika gått av på mitten.

Favoritsadel Selle Italia SLR XP


Hjulen är ett kapitel för sig då jag har ett par tre uppsättningar framhjul men endast ett bakhjul efter ett par haverier. Fram sitter ett tämligen enkelt racerhjul från Shimano i form av ett 16 ekrat W RS-10. Bak där påfrestningarna är större sitter nu ett handbyggt hjul från  tyska Actionsports med XT Mtb-nav, 32 DT-ekrar och Mavics A719 fälg som är en av de kraftigaste landsvägsfälgar som finns. Det går inte att sätta på vilka landsvägshjul som helst på den här cykeln då bakgaffeln håller Mtb-standard med 135 mm innermått och hamnar därmed inom kategorin "Touring"-hjul. Originalet var faktiskt 36 ekrat hjul byggt kring ett Deorenav med Mavic CXP22-fälg vilket borde varit oförstörbart men inte var det visade det sig. Inte ens när jag lät bygga ett nytt med CXP33 höll det.

Bakhjul byggt för att vara nästintill bombsäkert. Ett recept som tidigare dessvärre inte hjälpt ändå


Bromsarna var en av de saker som snålats in på för att få ned priset på Ehwazen. De är nu bytta och eftersom cykeln införskaffades innan skivbromsarnas riktiga intåg så sitter ett par Deore V-bromsar fram och XT-bak. Crescent blickade dock framåt vilket märks på att ramen är försedd med skivbromsfästen bak. Sen kan tilläggas att gaffeln ologiskt saknar sådana fästen.

Den är även försedd med några av de sämsta vajerdragningarna jag sett på en ram. Som exempel kan växelvajern bak tjäna. Som synes på bilden nedan går emot bromsfästet vilket nöter på den! Cykeln är även försedd med fästen för både "Top-Pull" och "Down-Pull" för främre växelförare vilket gör att ramen kryllar av lödda fästen.

Vad det inte snålades in på var styrlagret som faktiskt är från Cane Creek. Sen kanske som kuriosa kan påpekas att den här modellen nog var den sista som byggdes i Sverige. Året efter var "Ehwaz" mycket enklare specad men behöll namnet*. Ett inte helt ovanligt förfarande bland cykeltillverkare.

Shimano XT V-bromsar . De tillhör generationen efter de fruktade 
parallellogrambromsarna som kunde väcka döda till liv med sina tjut


Cykeln är även omdrevad och fram sitter den udda kombinationen av en storkaka med endast 48 tänder och en liten 44:a. Den ovanliga lösningen kom sig av att jag önskade tätare steg i hastigheter mellan 25 och 34 km/h vilket är intervallet där den här cykeln oftast befinner sig. Det teorin är dock omkullkastad nu när det sitter en Mtb-kassett bak istället för som tidigare en landsvägsdito så mina omsorgsfulla uträkningar via Sheldon Browns växelkalkylator är körda och numera obsoleta. Troligen överlappar för många växlar i den här konfigurationen men det fungerar trots allt.

Tiagra vevparti med 175mm vevar. Omdrevad med drev från T/A 


Växelkombinationen bevisar för övrigt även att Tiagra landsvägsväxel visst klarar upp till 32 tänder bak utan att haverera. Något som jag ibland hört diskuteras på olika forum. Men det underlättas nog av den mindre storklingan fram. Ursprungligen satt det en 50 eller möjligen 52:a monterad där. Mitt minne sviker mig på den punkten.

Mtb-kassett i kombination medTiagra växelförare fungerar visst


Pedalerna är ett par kombi-pedaler för att passa cykelns breda användningsområde.

Däcken är för närvarande standardbetonade 32 mm Continental Contact med skyddsväv i kevlar. Allt för hållbarhet på stadens gator och torg. Glassplitter är inte pendlarens bästa vän. Cykeln har annars körts på allt från racerdäck till crossdäck.


/ J - aluminiumhästägare

* Nedgraderingen lär ha varit ett resultat av av Cycle Europes sammanslagning av modellprogrammen mellan Bianchi och Crescent. Inga modeller som kostade över 10 000 fick heta "Crescent" ett tag. 


måndag 1 december 2014

December E T T

- Månadernas enfant terrible


Jo jag vet att det är den första idag. Att adventskalendrar skall öppnas och att det bara är 
24 dagar kvar. Nedräkningen har börjat och logistikberäkningarna pågår för fullt i slott och koja för att få ihop alla lösa trådar. Vem skall vara vart och varför?

Det lugnar mig inte så mycket som det orsakar småpanik. För att uttrycka det milt består inte juletider enbart av positiva minnen för mig. 

"Det är inte snön som faller"


Så mycket s t r e s s.      

                                                                Vad hände med "JULEFRID"?


Den dog nog samtidigt med att det kommersiella tog över. Frågan är när det inträffade. "Men tänk på barnen" - det är ju det jag gör! Lyssnar på The Incredible Gretsch Brothers.

Dagens längre bloggtext blev därför en knivpresentation istället. Den handlar inte om att köpa klappar. 

Får cykla mig igenom julen och hoppas därför att det inte kommer någon snö utom på själva julafton då det kan få vara lite vitt. Den sista tiden har motionen mest bestått av raska promenader på runt halvmilen. Det förslår inte i längden. 

Jag behöver tvåhjula mig fram i tillvaron


/ J - julmarodören

Traditionella fällknivar - RR Barlow





Den återfinns numera på bloggen:




Välkommen!

lördag 29 november 2014

Trafikinfarkt

- En stad med cirkulationsproblem



Förvisso är jag inte läkare men min diagnos lutar åt att Växjö lider av för tjockt blod och att stadens puls slår dubbelslag och snart behöver en omstart. 

Växjö är en stad som växer och det avspeglar sig i trafiksituationen. Minnesgoda medborgare erinrar sig att för inte länge sedan var det heta debattämnet korsningen Linnégatan-Storgatan. Den var tillsammans med knuten vid Söderleden i princip de enda  stoppklossarna i trafiken vid rusning med mindre köer som följd.

Den tiden är sedan länge förbi och nu är det ofta tvärstopp längs hela Mörners väg. Detsamma gäller för cirkulationsplatserna vid Norremark och Fagrabäck och på flera andra ställen. Eftersom klokt folk i möjligaste mån försöker undvika rusningstid så har det kollektiva tänkandet dessvärre fått effekten att den tiden förlängts både på morgon och eftermiddag.



Fler kommuninvånare betyder i förlängningen förstås fler bilar och likaledes har den tunga trafiken ökat här som annorstädes. En del av det problemet vill man bygga bort med Växjös egen variant på "förbifart Stockholm" i och med "södra länken" som skall förbinda rv23 och rv25 är det tänkt. Den planen ligger dock på is för tillfället i väntan på finansiering om man får tro Sveriges Radio. En trafikens Waran och en lösning som jag inte tror kommer att lösa allt i vilket fall som helst. 

En annan del av problemet misstänker jag personligen har med hur staden växer att göra. "Villastaden" gör i det här fallet skäl för namnet då nya bostadsområden ploppar upp som svampar ur marken. Många som bor där gillar uppenbarligen bilar och vill gärna ha både en och två suvar stående på uppfarten kan konstateras när man passerar. 

Sen ligger i sakens natur eller snarare i naturen runt staden att det finns ett inbyggt utrymmesproblem i de här trakterna. Väg och sjö är två delar av stadens namn och det finns fog för det. Det gör att det blir trångt mellan alla vattenspeglar. 

Stadens slogan "Europas grönaste stad" förpliktigar. Att ständigt bygga nya bilvägar kan därför inte vara den enda lösningen på hur fler skall transporteras på ett effektivare vis. Kollektivtrafik är förstås en viktig del och sen var det betydelsen av det där fordonet jag brinner för: CYKLAR!

Men visst satsar Växjö på cykling. Nästan dubbelt så mycket som tidigare bedyrade kommunalrådet Bo Frank i en radioutfrågning innan valet. Vad han glömde att nämna är att i jämförelse med grannlänen Kalmar och Jönköping så ligger vi riktigt pyrt till då de satsar i runda slängar dubbelt så mycket. Allt är som sagt beroende av vad det jämförs med. 

Hur grönt var nu Växjö?

Goda initiativ finns emellertid det skall inte förnekas. Det har till exempel inrättats en cykelreferens-grupp för att fånga upp åsikter och synpunkter på cykelinfrastrukturen. 

Hela lösningen på trafikproblemen står förstås inte att finna i cykelpendling, det vore naivt att tro. Men cykeln kan bidra i betydligt högre grad än den gör idag. 

Jag menar verkligen inte att alla människor behöver förvandlas till "hardcore"-cykelpendlare som i ur och skur framför sitt fordon oavsett väglag och yttre omständigheter. Men om bara några fler övervägde att vid vacker väder - en klar höstdag, en ljummen vårdag i maj eller en strålande sommardag i juli ta cykeln till jobbet bara någon dag i veckan så skulle det bidra mycket. 

Det förbättrar inte bara trafiksituationen utan även miljön och är bra för den egna plånboken. På köpet uppnås bättre hälsa och välmående. Som sagt det handlar inte om att spänna för slädhundarna i januari eller lasta tvåhjulingen full med ungar som hämtats på dagis i ösregn och sen veckohandla på det. Då är bilen utmärkt. Men bilisters vanor och tankemönster är djupt rotade. 

Jag har nämligen själv prövat att föreslå just detta förfarande på en före detta arbetsplats. Blickarna och sedermera kommentarerna jag fick antydde att jag var från en annan planet alternativt från vettet. Vad var det för stolligheter? Cykla efter att man fyllt arton? Det är inte ett alternativ - det gör man inte på landet där episoden utspelade sig. Det är ytterst märkligt att jag lyckats överleva utan körkort tills för något år sedan. Det kan påpekas att det inte var några avstånd det handlade om utan en sträcka på under två kilometer. 

Men tack och lov ser inte alla det så. Jag hörde nyligen att beräkningar säger att runt var femte transport i den här staden trots allt är en cykeltransport. 

Jo cyklar är ett seriöst fordon och ett transportalternativ och inte bara en leksak för barn vilket länge har varit den förhärskande synen hos alltför många.  

Jag har en kompis som också pendlar året om och han brukar skratta sig förbi köerna genom centrum på  morgnarna. Han konstaterade när vi talades vid sist att det högst handlar om en handfull dagar på året då det är riktigt besvärligt att pendla på grund av snö och halka men att det annars går utmärkt. 

Själv hävdar jag väl att det är för att han liksom jag själv är härdad. Snöröjningen för cyklister lämnar en del övrigt att önska när det är aktuellt och det kan ibland vara rejält slirigt. Men ett oöverkomligt hinder är sällan väderleken vid de här breddgraderna. 

Men en är det inte snö även om den hänger i luften så greppa styret och sikta mot framtiden. 


/ J - åretruntpendlare

tisdag 25 november 2014

Det lackar


Då har vi alla tagit sats och kastat oss in i vecka 48. Det lackar ur/mot jul/vad ni vill. 


Självporträtt


Ett konstigt och sällsamt väderfenomen uppenbarade sig här där jag bor nu på morgonen. Det är ljust och smärtar i ögonen. För första gången på en månad fick vi se en soluppgång. I alla fall de som var uppe vid den tiden. Jag sov. Det gör jag nämligen inte på nätterna så man får passa på när man kan. Har man ont så har man.


På cykelfronten intet nytt.


Eller jo, jag vill hylla Växjö Cykelservice! Fan vad jag gillar den butiken. Vilken service när man är i nöd - läs har knäckta ekrar. Lämnade in hjulet sent igår eftermiddag och arbetet är redan klart. Eftersom det är min pendlar/vinterträningscykel det handlar om så är jag mycket tacksam. Annars kan faktiskt sägas att den här lilla staden är begåvad med ett par goda cykelhandlare. Tacknämligt att det finns sådana i dessa internet-tider. 

Nu skall jag njuta av en god kopp kaffe och det faktum att jag knappt ser skärmen på grund av solen. Önskar det hände oftare. Ha en bra dag alla goda medmänniskor!


/ J - njuter solkaffe

söndag 23 november 2014

Motivation


Söndag förmiddag bjöd på en arbetsdag med Lammhultcyklisterna inför 2015. Efter det mötet kan konstateras att klubben lever i högsta välmåga och att det inte saknas idéer och uppslag inför kommande säsong heller. Återstår att se hur många av dem som går att förverkliga. Men bra blir det! 

Med tanke på att det alltid är sociala och trevliga tillställningar lyckades vi faktiskt få en hel del ventilerat och en del av det hamnade till och med på pränt. 

De flesta frågeställningar på dylika möten är tämligen konkreta och rör saker som hur vi skall organisera oss och hur det görs bäst för att vi skall kunna göra mesta möjliga av det engagemang som finns. Men intressant är att bakom pragmatismen lurar alltid några stora frågor när det rör alla former av organisationer. Vad syftar verksamheten till och för vem finns den till? Det satt jag och tänkte på av och till. 

Temat som återkommer i nästan alla möten vi har med Lammhultcyklisterna är att det skall vara roligt och tillfredsställande på olika plan. Det är liksom därför vi cyklar och därav devisen "sveriges gladaste cykelklubb". Det lyckas vi i allmänhet rätt bra med får nog tillstås.  

För min del har det dock inte varit roligt på sista tiden. Inte alls faktiskt. Problemen har varit flera men framförallt ryggsmärtor har ställt till det. Det kan döda vilken lust som helst.   

Men allt cykelsnack väckte suget. Det tre veckor långa ofrivilliga uppehållet fick ta slut nu bestämde jag hastigt och lustigt i bilen på väg hem. 

Garderob inför kommande säsongs måndagsturer


Jag insåg med viss klarhet att det finns en säsong 2015 också fast den här inte är slut än. Eller jo det är den väl egentligen. I alla fall om man är ren solskenscyklist som jag. För skall man vara krass är det väl inte mer än någon månad till jul. Men jag lutar numera mer åt att vara en skenhelig solskenscyklist som tjuvtränar även i andra väderlekar. Förresten är de där lekarna inte så kul just nu. Mest en massa grått. Verkar som moder natur fått fel på paletten. 

Som de som känner mig kan intyga är jag understundom en smula intensiv och när jag väl fått för mig något så brinner det i knutarna. Så väl hemma formligen flög en passande mängd cykelkläder på. Som en passus kan tilläggas att jag inte är förtjust i förhållandet 1:1 när det kommer till tid för påklädning/cykelvård kontra faktisk träning som det plägar göra så här års. 

Stod i begrepp att lika raskt hoppa upp på cykeln för att bege mig åstad. Växjöruntrundan hade kommit på tal vid lunchen tidigare idag så den kändes högaktuell med sina fyra mil på blandat underlag. Därför siktade jag på hybriden. Men den hade ingen lust att leka alls. Helvete också!

Det ekringsmönstret känner jag inte igen - 
inbakad fläta istället för trekors

Vid smörjning av kedjan passade jag på att göra min sedvanliga snabbesiktning varpå ett ekerbrott upptäcktes på bakhjulet. Det är alltid trist men ännu tråkigare den här gången eftersom hjulet är relativt nybyggt och sannerligen inte särskilt hårdkört även om det gått några träningsrundor. 

Blickarna for mot Mountainbiken som stod i hörnet och surade med mörk uppsyn. Eller är det kanske för att den är svart som den ser ut så, inte vet jag. Upptäckte då att batteriet till lampan laddat ur medan den stått ett tag i den kalla cykelboden. Turen var inte på min sida idag. Nu var jag svartare i synen än cykeln. Som tur var kom jag på att jag hade ett laddat reservbatteri inne. For in och hämtade det och ut igen bara för att upptäcka att det verkligen verkligen inte fanns den minsta gnutta luft i bakdäcket. Jag stirrade klentroget på det osedvanligt platta däcket. Det var helt sist jag körde på det. Det var det inte nu.

Nämen va fan

Av med hjulet och en snabb genomgång av däcket som dock inte avslöjade något utan såg lika nytt och fräscht ut som det är. En snabb okulär besiktning av slangen gav inte heller det något besked. 

Dags att ta till gamla beprövade knep. Pumpade luft i slangen, rusade in i huset igen och skickade ned gummiringen i handfatet varpå en vild jakt på bubblor startade. Inga behagade visa sig. Ut i boden igen och i med mer luft. Stod nu bredvid toaletten och såg ut som jag hade en frälsarkrans runt halsen redo att hoppa i vilket inte var allt för långt från sanningen. Pressade ned slangen under vattnet som om jag försökte dränka den. Den var irriterande hel.  

Förundrad över detta faktum fick slangen förenas med sitt däck igen varpå jag vräkte hjulet på cykeln. Sen äntligen iväg. Men först efter att jag gjort en ny vända in igen efter den glömda cykeldatorn. Därefter nya turer efter handskarna, samt hjälmen. Först därefter iväg. Hundra meter senare vände jag för att hämta cykelflaskan som stod kvar i hallen. 

Så här mycket dagsljus är det en eftermiddag i november

Tanken på att köra Växjöruntrundan dog i samma veva som humöret. Istället sökte jag mig till mina cykelrötter. Bokstavligen. I rymden kan ingen höra dig skrika och i skogen kan ingen höra dig flämta. Så dit tog vi vår tillflykt jag och min dåliga form. Men det är inte lätt att hitta en form som bestämt sig att gömma sig bak fur och gran. 

Och skumt var det. Den korta glimt av ljus som tittade fram under förmiddagen hade nu gått och gömt sig och dött under en sten. Det svaga ljuset hade matchat vilken dålig skräckfilm med skogskuliss som helst. Men jag knatade på och lyssnade på musik under tiden. Ben Harper sammanfattade vad jag känner:

"The say that time will kill the pain
I say pain is gonna kill my time"


Till slut skramlade jag ihop en timma och fyrtiofem minuter och hann på den tiden tillryggalägga runt trettiotre kilometer. Och mysteriet med det extremt platta däcket kvarstår. Det höll luften alldeles utmärkt till skillnad från min rygg.   


/ J - famlar vidare i novembermörkret