Den sista turen

- Måndagsturens sommarupplaga 2013 har stilla somnat in

Hösten är räkenskapernas tid men även en tid för förberedelser inför det som komma skall. Det händer mycket nu och förutom pågående flytt var det idag min sista dag på Iris Hadar. Vad som händer sedan vet jag inte. 

Igårkväll var det även sista gången för måndagsturens sommarupplaga. Hädanefter blir det att harva Växjöruntrundan på hybrid eller mtb och sen blir det så småningom "Måndagsturen vinteredition" i någon tappning. Tror jag räknade till runt tretton personer som dök upp till den sista bjudningen. Bland dem återfanns några tappra själar som just återvänt, om inte från de döda, så åtminstone från alpcykling. De såg smått lyckliga ut och sken upp när de tillfrågades om den resan. 

De första entusiasterna på plats på Växjös stortorg för

årsavslut för måndagsturen

Några 15 000 höjdmeter var det inte tal om den här aftonen utan det handlade mer om att besegra col de Högstorp och passo del Billa. Snön kommer tidigt på de höjderna så det gäller att passa på medan vägarna fortfarande är öppna och farbara. 

Naturen ville vara med och fira. Sol och sjutton grader vid start och de mörka molnen höll sig i horisonten och utgjorde sedan en mäktig fond när solen sken på dem efter att vi passerat Hemmesjö gamla kyrka. Fyrverkeriet lät inte vänta utan en magnifik regnbåge spände över himlen strax därefter. Jag och Anders spekulerade i möjligheterna till prospektering bortåt Åryd till där himlafenomenet såg ut att sluta. 

Någon direkt fart var inte bestämt utan vi trampade på i samlad tropp vidare på den kända rundan. Vägarna var torra fram till Ingelstad där det verkade ha regnat rejält tidigare vilket gjorde att det gemytliga skvättandet från allas hjul gjorde oss genomvåta. Något senare kom de första tunga regndropparna. Efter svängen mot Stenslanda ökade farten och på de avslutande rakorna drog Stefan rejält. Plötsligt fann jag att jag täppt en lucka som uppstått, trampat ikapp de tre i täten och benen kändes visst rätt pigga. Alla hängde inte med i det högre tempot och majoriteten bestämde sig för att vika av mot Växjö via Tävelsås. Kvar blev en kvartett bestående av mig, Stefan, Klaes och Erik och vi fortsatte den vanliga rutten mot Väghult. 

Mörkret sänkte sig alltmer och temperaturen dök. Datorn visade att den var nere på nio grader när vi var tillbaks. De genomfuktiga kläderna i kombination med fartvinden gjorde att jag frös och jag kröp därför ihop lite i bocken ibland. Vi körde singelled med tanken att den som var uppe och drog fick göra det så länge och i den fart som vederbörande föredrog. Efter Ållaryd låg jag på rulle i skymningen och studerade hur solens sista strålar reflekterades i vattenpölarna och hur de färgades orangeröda. Mot Tävelsås tog Stefan en rejäl förning och hastighetsmätaren visade 43 innan dunklet dolde siffrorna och sen var det min tur. Benen spann på och medan det mörknade infanns sig ett transliknande mycket avslappnat tillstånd. Det gick rätt fort utan att bli jobbigt. Ingen hastighetsmätare, bara röda bakljus och andningsrytm. Vi avlöste varandra i stilla mak och arbetade på i höstkvällen.  

En mycket vederkvickande utflykt på två hjul och känslan av pigga ben även efteråt var befriande. Den sista biten in mot stan fick jag något mycket goda råd som jag tänker följa av Stefan beträffande min jäkla skitnacke. Tyvärr följer domningarna och stickningarna i armen och axeln mig varthän jag än går. Svårt att sova på grund av det. 

Nu är det dags för en smula styrketräning. Inte för tungt för benen med tanke på att det skall återvändas till forna hemtrakten Moheda för Mtb-tävling imorgonkväll. 

Och apropå Mtb...

Så ser de ut "DU-bushings", orsaken till det 

klonkade ljudet

Titta vad som kom med posten idag!! Tänk att en sådan liten sak kan ha så stor betydelse. Nu återstår att se om det verkligen hjälper som jag hoppas och om jag dessutom kan få den jäkla tingesten på plats. 

Tack Sivert på Häggs för kvick leverans av de små rackarna. 

Mekardags...

/ J - höstflyttar