tisdag 2 juli 2013

Ränneslättsturen 2013

- Eller, varför regnar det alltid i Eksjö?


Slutet gott allting gott. Vart börjar man en historia? Från början eller kanske med de intryck som dröjer sig kvar efteråt?

Efter klubbmästerskapet i linje kände jag mig en aning konfys inför fenomenet cykeltävlingar. Tillställningen var rolig som sagt men själva trampandet var det inte. Det saknades något och det skapade ett tomrum inom mig och lämnade ett par obesvarade frågor. I söndags i blöt tallskog i trakterna av Skurugata hittade det jag sökte. Glädjen över att vara rörlig, cykligheten i benen och i hjärtat. Känslan att få något tillbaks för den kraft jag investerade. Det var kul igen trots att det satt en nummerlapp på styret och jag hade lera i öronen. Jag ångade ikapp med den fuktiga skogen och då och då kunde jag känna hur det ryckte i mungiporna och ett leende spred sig över anletet trots ansträngningen. Kom till och med på mig att titta på utsikten vid några tillfällen.

Redo för Ränneslättsturen i Eksjö trots allt

Ränneslättsturen lär ha slagit deltagarrekord igen för andra året i rad. Vi var 985 stycken grovhjulade kentaurer som ställde upp i de olika klasserna och de flesta verkade även ha tagit sig i mål. Lammhultcyklisterna var välrepresenterade och vi återfanns i korta och långa motionsklasserna, sport, H30 och i H40. Själv körde jag i den långa motionsklassen över 78 km. Hade först tänkt köra sportklass men jag vet inte hur arrangörer och andra ansvariga i Sverige tänker. Vilket "mervärde" får jag genom att betala 275 kr extra utöver de vanliga 500 kr i startavgift för att köra i en annan klass? Förändrar det min prestation eller min tid? Det senare möjligen om jag får bättre draghjälp annars inte. Det är inte så att de avsevärt högre priserna lockar till att ställa upp i tävlingsklass direkt. Tänk om och tänk rätt eller låt tävlingsklasserna självdö och inte dra nytta av den motionsvåg som finns inom olika former av cykling för tillfället. Nog om detta ämne nu. 

Mot höglandet

Packat hade jag gjort på morgonen innan avfärd. Även ett extra däck för dåliga förhållanden vilket för övrigt fortfarande ligger kvar i bilen orört och kvarglömt. Vädret var det stora samtalsämnet dagarna innan loppet och på vägen mot Eksjö regnade det till och från. Vi satt i bilen mitt resesällskap och jag och blängde emellanåt upp på molnen som lyst med sin frånvaro i flera veckor men nu hopat sig. På ena axeln satt en liten optimistcykelängel och viskade "uppehåll med solglimtar" och på den andra en depremisstcykeljävul och väste "regn regn regn". 

Det blev väl mittemellan. Vid startfållan när vi mutade in vårt område talade jag med en funktionär som glatt upplyste mig om att det visserligen inte regnat så mycket på banan dagen innan men att det kommit desto mer dagen innan dess, runt 40 mm tydligen. Det innebar att surhålen var välfyllda och väntade där vid slalombacken i senare halvan av loppet. För att se till att även grusvägarna i början lät bli att damma och att stenar och rötter blev lite lagom halkiga så föll det regn under startförberedelserna också.

Parkeringen börjar fyllas och regnet hänger i luften

Till slut fick vi fly in i bilen ett tag

Marcus E och Marcus S snart redo för att 
följa i de småländska husarernas spår

Men så stod man då där vid starten till slut i armvärmare och väntade på sin tur. Lugn men lagom fokuserad var jag med puls aning högre än vanligt. Han ändå knäppa ett par snabba bilder med mobilen över startfältet där jag hade tävlingsklasserna framför mig och resten av motionärerna bakom mig. Mitt personliga mål var klart - jag skulle köra fortare än de 3.40 jag hade från förra året. Sen vet man aldrig hur bra placering den tiden räcker till.

Fållorna fylls så sakteliga, det 
gäller att vara ute i god tid 

Starten sedd från fålla fem, led tre. Tre minuter kvar till start

Resten av de startande. De färgglada leden slutar inte
förrän bakom det gamla vattentornet

På anrik mark i kavalleristers fotspår

Starten gick och flödet av färgglada cykelkläder blev till ett kalejdoskop. Funderade ett tag på och undrar fortfarande över om tid togs från det vi passerade transpondrarna med våra chipförsedda hjälmar eller om tiden togs från det att eliten släpptes ur sin fålla. Som vanligt for alla iväg som yra höns. Jag kände mig märkvärdigt lugn till dess att jag upptäckte att jag saknade något. Mina tyngsta växlar! När jag lade kedjan på de två minsta dreven bak hoppade kedjan med jämna mellanrum. F-n också! Skickade i tredje tyngsta växel som verkade fungera och vevade på i de fyrtio som klungan höll. Fördelen var att med den kadensen var jag uppvärmd innan vi lämnat asfalten. Funderade på om någon sparkat till mitt växelöra i fållan.

Ut på grusvägarna for vi och jag märkte att jag snabbt närmade mig täten bland snabbmotionärerna. Jag "parkerade" där ett tag och letade med blicken efter mitt resesällskap Marcus, Marcus och andra Lammhultare. Hann inte så mycket längre innan det smällde strax bakom mig. Vurpa. Hann se ett tvärställt framhjul i ögonvrån, ett nybörjarmisstag någon hade försökt undvika en stor vattenpöl genom att svänga tvärt, men jag fortsatte. Hade fått upp farten och det var ingen jag kände som gått i backen. Fick för ett ögonblick dåligt samvete för det måste jag erkänna. 

Visserligen saknade jag lite växlar för stunden men resten av cykeln fungerade nästan perfekt. Jag hade inte orkat byta däck innan start i regnet så jag körde på mitt "Twister 1,9" vilket visade sig vara ett lyckodrag. Jäklar vilket oväntat bra fäste det bjöd på. Det släppte bara en enda gång i en av de gräsklädda uppförsbackarna annars fungerade det utmärkt. Riktigt bra i kurvor och särskilt på grusvägar förstås, annat vore konstigt med det mönstret. Saknades lite bromsförmåga men inte så det störde. Lufttrycket i bakdämparen var utmärkt och det kände som jag flöt på luft. Till och med bromsarna blev tystare med ett kilo lera i. Skönt att kunna strunta i det tekniska.

Eftersom jag var koncentrerade på själva cyklandet ett tag så missade jag vart i fältet jag befann mig och fick för mig att mitt resesällskap återfanns framför mig och inledde sedermera en vild jakt på dem.

Hela tiden letade jag med blicken i grupper längre fram för att se vad jag trodde var mina bortflyende klubbkompisar och undrade hur fort de egentligen körde. Vi startade ju ändå i samma klass. Tyckte jag skymtade någon orangeklädd och ökade. Nej, inte den gången heller. Och så en gång till. Och ytterligare en. Men där var väl ändå Marcus med sina C-dalekläder och sin Lefty? Nej, den gaffeln hade bestämt två ben. Så fortsatte det under en tid. 

 Ett intressant fenomen uppstod därmed. Draghjälp från cyklister som de facto låg bakom mig! Jag tackade som sig bör i efterhand för hjälpen. Fick sen höra att herr Samuelsson sett mig strax framför i leden och känt sig stark runt 40 kilometerspasseringen och gasat rejält för att köra ikapp. Dessvärre gjorde jag detsamma och vi fick inte nytta av varandra där. Vi kunde nog ha trissat varandra till stordåd annars.

Redan i början av loppet märkte jag att den höga farten krävde sockerkraft så jag började klämma gel tidigare än jag tänkt. Förutom att ha en planering över ätandet hade jag även klistrat en tejpbit på styrstammen med enklare banbeskrivning för att ha en hum om när backarna kunde tänkas dyka upp. Siffrorna och idén fick jag av Marcus som i sin tur sett den på Niclas Fs blogg. Bra idé som väl fungerade så där. Avstånden stämde inte helt nämligen. Men det kändes ovanligt proffsigt att ha den där så placeboeffekten ska inte underskattas. Det kan ha kapat någon minut.

Dagens fusklapp

Under loppet disponerade jag mina krafter tämligen väl. Jag var inte utmattad i mål men kunde nog inte ha kört nämnvärt mycket fortare utan adekvat draghjälp. Jag hamnade bitvis i vakuum och jag minns att jag vid något tillfälle med ungefär en tredjedel kvar undrade om jag trots den utmärkta skyltningen utmed hela banan lyckats köra in på fel sträckning. När jag tittade bak fanns ingen att fråga förutom vresiga tallar och inte heller kunde något lerigt bakdäck skymtas längre fram. 

Banan var lika varierande som jag minns den från förra året. Partiet vid cross-banan var osedvanligt torr och just där hade jag sällskap av några som körde i samma fart som jag själv. Det var så roligt så jag kom på mig själv med att skratta högt ibland. Benen var starka och stigen slingrande alltmedan solen behagade titta fram för en stund. Armvärmarna drogs ned och jag samtalade med en munter stockholmscyklist bakom mig. Han konstaterade att om han haft en sådan bana hemmavid hade han aldrig klivit av den. 

Krafterna gick som vanligt upp och ned för min del och jag kör därför en aning ryckigt. Jag vill ha det så på långlopp. Hämtar kraft i vissa delar för att sedan nästan spurta ett tag. Efterhand lyckades jag köra ikapp åkare som egentligen är starkare än jag och kunde därmed få lite draghjälp. Låg i en klunga ett tag men förstod aldrig varför de tog det så märkligt lugnt uppför på grusvägarna så jag körde ifrån dem. Kom sen ikapp några åkare som var rätt tekniska. Själv fastnade jag i ett av surhålen och fick lera upp till knäna. Och en av de bakom mig skrek direkt "håll till höger". Jag blev förbannad för han körde då f-n inte bra och hade legat på mitt hjul i flera kilometer, särskilt på grusvägen tidigare. "Visst" replikerade jag surt och körde ifrån honom i närmsta backe. Tänkte för mig själv "kan hålla undan om du lyckas köra ikapp mig idiot". 

Resultat av besök i gyttjepölar. Undrar hur mycket cykeln
väger efteråt?

Flera gånger under loppet kom den härliga känslan av att cyklingen bara flöt på. Som det ska. Sen kom förstås tröttheten som alltid när man kör så hårt man kan. Och där mitt i bristen på ork så växte det sommarkantareller vid stigen. De växte i flock och lyste gulare än sol i kontrastglas här i husarers land.

Något annat som kom i flock var kramper. Inte hos mig men hos många medcyklister. Några stod vid vägkanten och masserade trilskande lår och vader, en fick kliva av i en backe mitt framför mig och ramlade ihop i en hög och vid målet var det någon som knappt kom av sin cykel. Marcus E hade fått köra de två sista milen med kramp och sade att han tittat bedrövat på sin pulsklocka som upplyste honom om att han inte tog i. Hans ben var av en annan uppfattning. Det var därför han inte dök upp under loppets senare del. 

Trött som vanligt mot slutet. Hade en rejäl dip runt 60 kilometer och ytterligare en med drygt en mil kvar. Som tur var hittade jag en gel i fickan då jag trodde att de var slut. Fick i mig den och tänkte en stund på att det är en stor fördel att känna till banan något. Visste då att två backar återstod och sparade lite kraft till dem. Vid det här laget jagade jag en kvartett åkare som körde en aning fortare än mig på stig vilket jag tog igen på väg. En av dem var Eksjöcyklist och kunde banan väl. Han varnade mig för den sista branta utförslöpan, den med den starka vänstersvängen i slutet. Tur det, jag hade glömt den och med det bakdäcket behövdes lite framförhållning och vid det här laget var jag trött. 

Sista backen i motionsspåret upp mot det nya vattentornet är alltid märkligt tung. Den är egentligen inte stor. Men den kommer sent. Sen var det över.

Mål. Plakett och hälsad av de snabba LC-cyklisterna. Sportdryck, kall pastasallad och en aning torra kanelgifflar. Lera. Återhämtar mig rätt snabbt. Känner att jag är bättre tränad än förra året. Blev lite besviken över att sadelstolpen glidit ned 1,5 centimeter. Gjorde låren extra sura mot slutet. 

Trött häst vilar ut

Efterhand dök det upp fler från klubben i olika stadier av trötthet. Alla med den där nöjda minen man ofta får efter att ha klarat av ett kraftprov.

Några Lammhultcyklister

Johan i mål

Trött men glad Patrick som 
skriver om sitt lopp här

Jag tänkte väl någon gång under loppets gång på hur många i min klass som kunde tänkas vara före mig i spåret. Det visade sig inte vara så många. Nämligen en. Jag fick andra snabbaste tid bland motionärerna och den hade väl räckt till strax över 40:e plats bland eliten eller 47:e plats i H40 tror jag. Det är jag mycket nöjd med får jag erkänna. Det var trots allt bara min sjunde mtb-runda i år så det har inte körts mycket i skog och mark. Tekniken satt rätt väl trots det. Erik var bäst i klubben och lyckades klämma till med en tid under tre timmar vilket är mycket bra. Fort gick det även för Håkan, Stefan och Andreas E. 

Nu är cykelglädjen tillbaks där den ska vara, hos mig. Idag blir det dock vila från velocipedrytteri eftersom det är klubbmiddag på Stars 'n' Stripes med Touretapp från dagens lagtempo i Nice som inledning för den som hinner dit i tid. 

På återseende!

/ J - ser skogen bakom alla trän

2 kommentarer:

  1. Som vanligt skriver du oerhört bra. Tyckte du gjorde en riktigt bra tävling och hoppas du kör lika fort på Bockstensturen som jag hoppas du kommer att köra.

    SvaraRadera
  2. Tack P! Vet inte om jag kör Bocksten då den ligger dagen innan Lammhultstrampet om jag minns rätt. Men kanske. Å andra sidan vill jag gärna köra Snapphaneturen om jag bara hittar någon att samåka med.

    SvaraRadera