I främmande skog

- Den andra skånska resan

Det senaste besöket söderöver gav mersmak med landsvägscykling i strålande sommarsol. Med mig fick jag bilder av böljande asfaltsvägar, slott, gula rapsfält mot blå himmel, motvind och glador i skyn och annat pittoreskt. Fantastisk cykling och en bra dag. Den här gången var däcken grövre och siktet inställt på att jaga stig. Förväntade mig god jaktlycka och rikligt byte utifrån vad jag sett förra gången och tanken var att söka mig mot Snogeholms strövområde och det nät av vägar och stigar som jag skymtat när jag for förbi där.

Men saker blir sällan som man tänkt sig och istället spenderades en god del av dagen i och kring Humlamaden och jag  for upp och ned för Romeleåsen som en osalig ande under tre och en halv timma istället.

Otålig Cube i väntan på avfärd

Eftersom jag vid ankomst var extremt trött efter en dålig natt sov jag en timma i bilen först. Det var rätt tidigt på förmiddagen och en tupplur har aldrig skadat. Vaknade så där förvirrad som man kan bli när man är yrvaken och undrade för ett tag vart jag befann mig. Det gröna utanför fönstret gav ingen ledtråd. Det var just grönt.

Efter en kopp kaffe från medhavd termos och ett stilla idisslande av kanelbulle bytte jag kläder, plockade ihop cykeln samt kollade lufttryck i däck och dämpare. Vanligtvis behövs det inte kontrolleras så noga men jag experimenterar fortfarande lite med trycket i bakdämparen och däcket i aktern var nytt för dagen. Det var det som sen visade sig fungera så väl under Ränneslättsturen.

Navigeringen inleddes med att jag redan på parkeringen letade efter en öppning i det gröna  som kunde tänkas se ut som en stig. Hittade en efter ett par hundra meter. Sen blev det inte mycket väg mer den dagen.

Nya stigar väcker alltid äventyrslusten

Snabbt var jag inne på ett nät av halvt igenvuxna skogsbilvägar och stigar. Behövde inte leta så mycket trots att det var för mig okända trakter. Körde min "vanliga" metod med att svänga höger och vänster här och var utan nämnvärd plan. I det här fallet ledde det till en vid cirkel. I skogen odlades silvergran.

Mtb-färd mitt i idyllen

Vyn kändes väldigt...skånsk, komplett med

korsvirkeshus, mölla och plats för stork

I detta hästrike lyckades jag krångla mig in på en träningsbana för fyrbenta fartgalningar som var svår att komma av. Fick cykla ett par kilometer i lös men lätt fuktig sand på mycket lätta växlar. Tungt kan jag säga. 

Tungcyklad sand, här är fyra ben bättre 

än två hjul

I mina försök att komma bort från ridstigen hamnade jag längs med ett elstängsel, bredvid ett system av hagar och till slut i tät snårskog. Det var här jag kom på den dumma idén att släppa ut luft ur min dämpare bak då jag plötsligt fick för mig att den "klonkade" när jag körde helt off-road. Ni som har dylika tingestar vet att man inte "bara" kan släppa ut lite luft. Det är rätt bra tryck i dem vilket gör att det lätt pyser ut för mycket när ventilen öppnas. Efter det hade jag verkligen en "fullgungare". Lite mer än jag tänkt mig faktiskt. Var inte alltför långt från bilen och hade varit smart nog att få med mig dämparpumpen i alla fall. Så efter en dryg timmes färd var jag tillbaks vid utgångspunkten för att fylla på mer luft. Var nere på 110 psi och pumpade upp till 135 igen. 

Omstarten blev intressant då jag körde samma stig en gång till men valde att vända på ordningen på mina första svängar vilket ledde till nya okända områden och så småningom till "Humlamaden". Något form av gigantisk hagmark underhållen av en stiftelse av vad jag kunde utläsa av en skylt.

Sagostämning

Här lutade världen då ängarna sträcker sig upp mot toppen av åsen. Jobbigt att cykla var det då det inte fanns stig utan man fick så gott det gick följa de av kreatur upptrampade spåren. Sen var det till råga på allt rätt fuktigt och sankt här och var och därmed mjukt. Bra men långsam träning. De som inte vet vad man använder lillklingan fram till på cykeln borde följa med på dylika exkursioner.

Körsbärsträd och enskog

Upp mot toppen fanns något så ovanligt som enskog. Kan inte erinra mig att jag stött på det tidigare. Några buskage har väl skådats i Halland och på Öland men här var det en mindre skog.

På toppen var det vackert. Även döden var vacker här. Flera träd pekade mot skyn och den tid som förflutit.

Livets gång symboliserat av träd

Sen visade det sig att det var svårt att lämna sagda mad. Det fanns en väg in i form av trästege över staketet men det var länge sen jag lämnade den och att återvända samma väg jag kom är sällan ett alternativ när jag letar stigar. Livet och mountainbikes vill framåt, inte tillbaks. 

Vackert men svårlämnat

Jag följde staketet som förutom att vara rätt högt och tätt även var elektrifierat. Efter en lång stund hittade jag en väg ut och började i samma stund fundera på vad för sorts monster jag delat hage med men ännu inte sett. Dubbla stängsel med avstånd emellan, båda med ström i. Något sådant har jag inte sett sen besök i Kolmårdens safaripark.

Exakt vad skall hållas inne/ute här??

I nästa hage var det dock stört omöjligt att cykla. Sjönk nästan ned till vaden i det mjuka underlaget och så fort jag kom bort från det så började vegetationen bli smått aggressiv. Somligt är mer vackert på avstånd än i närbild. Till exempel blandningen av sly, brännässlor, kaprifol, enbuskar, vildrosor och fallna träd.

Rev upp benen tämligen rejält vid försök att forcera svenskdjungeln och blev orolig för punktering. Hade bara en reservslang med mig och särskilt rosorna såg ut att äta Continentaldäck till frukost. 

Där nere till vänster skymtar stigen jag försökte följa

Men här gick det inte cykla längre. Revorna på benen

har inte läkt än.

Det sura inträffade att jag fick ge upp. Det gick faktiskt inte att komma vidare. I alla fall inte hel och med cykel. Så...lång väg tillbaks. Och där fick jag syn på monstren som var instängda. Det var kända rymningsmästare det handlade om, getter! En hel flock av dem, jag räknade till runt femton. Några med mäktiga horn. De var snälla och brydde sig inte nämnvärt om mig utan de getade iväg in bland enarna.

För att inte riskera att hamna vid bilen igen togs några nya svängar upp på åsen. Väl där hittade jag en bit vandringsled att följa. Var det Skåneleden månne? Den förgrenar ju sig lite här och var och den här kanske är en gren? 

Efter lite "push-bike" och knölig terräng nådde jag toppen av världen, i alla fall taket i den här delen av världen.

Vackert som en sommardag, vilket det var

När man vände sig om var det för all del tämligen fint där med. Men en golfbana, Rå golfklubb tror jag. När jag stannade för att njuta av en klunk vatten, livet och utsikten såg jag en sådan där löjlig golfbil komma puttrande nedanför. Funderade på hur fjantiga företeelser det finns.

Där nere kom den, den vita löjligheten

Följde stigen nedåt in i grönskan och lummigheten. Det blev bitvis mycket tekniskt och till och med ocykelbart. Mest beroende på någon bäckravin och en ohemul mängd brännässlor. Den här leden används inte mycket kan jag förtälja. Försökte använda cykeln som murbräcka för att inte bränna mig för mycket på benen. Det gick väl sådär.

Bitvis riktigt fin cykling, ibland något mer ogästvänlig

Till höger i bild brantade det till ordentligt

Det blev så småningom lite grusväg ut från golfområdet. Tillbaks till golfbaneområdet igen, in på några återvändsgränder och vildsvinsstigar och allmänt irrande upp och ned för backar innan jag var på något form av rätt spår igen. Tiden började rinna ut och det var snart dags för Rendez-vouz vid bilen. Synd bara att jag inte visste exakt vart jag var. Men jag har någorlunda lokalsinne så det brukar lösa sig. Till vänster hade jag bokskog, till höger också faktiskt. Och vid närmare eftertanke både bakom och framför mig. Så navigeringen kanske inte var helt enkel ändå.

Vägen ut, eller kanske in?

Men till slut hittade jag en fin liten grusväg som påminde om en rodelbana för cykel. Den gick inte att köra av då det bitvis var höga vallar kring den och den lutade brant nedåt. Den slutade vid en gård men in skogen fanns en fin stig som visade sig leda till en bäckravin och rolig cykling. Efter den vidtog rena berg- och dalbanan och en stunds cyklande som placerade ett brett leende mitt i nyllet.

I botten av dalen en bäck

Tillbaks till bilen efter tre och halv timmes cykeltur och på den tiden hann runt 58 km avverkas. Svettig, glad och nöjd med dagen styrdes kosan mot havet för tvagning. 

I trakterna av Kåseberga

Att avrunda en bra dag i sadeln med ett dopp i havet sätter guldkant på tillvaron även om det kan medges att det var isande kallt. Just den här delen av kusten är väl inte känd för att hysa de högsta badtemperaturerna i vårt avlånga land. 

I retrospektiv visade sig den här rundan  vara en utmärkt uppladdning inför Ränneslättsturen. Kroppen fick lite teknik-körning och timmar på cykeln och huvudet fyllt en dos inspiration. Batterierna blev laddade.

Nu blir det snart TdF och därefter mer skogscykling. Då på mer välbekanta stigar. 

/ J - iblandvilsecyklaren