Johns skånska resa

- På irrfärd i sydlig härad

Att "hälsan begynte svikta genom stadigt stillasittande och lika arbete" lär ha varit en av orsakerna till att Linné halvt ofrivilligt lämnade Uppsala och gav sig av söderut för att påbörja sin skånska resa. Riktigt så illa var det väl inte i mitt fall utan motivet bakom utflykten var snarare uppbyggandet av mental hälsa och förbättrande av kondition och cykelmuskler på samma gång. 

En god vän skulle bege sig söderut och det fanns möjlighet för mig att följa med. Vädret bjöd på en av de första riktiga sommardagarna och det är alltid lockande med terra incognita när det gäller cykling så beslutet var lätt att fatta. "Ocyklade" vägar är helt enkelt till för att beträdas vart de än är belägna. 

Snart sadlad springare redo för dagsutflykt

Jag förberedde dagens eskapader tämligen entusiastiskt och försökte vid bilen packa det mest nödvändiga som verktyg, slang, CO2-pump och något att äta. Det gick inte helt perfekt eftersom jag glömde mitt mastercard. Hade tänkt att köpa lunch på vägen men nu blev det istället en kostcirkel baserad på banan och powerbars vilket i och för sig fungerar men inte riktigt når samma kulinariska höjder som tänkt var. 

Det var dessutom min första rejäla runda med det nya styret vilket skulle bli intressant. Packade därför förutom miniverktyg även ned adekvat insexnyckel av kraftigare slag för finjustering. Styret behövde dock bara vridas en aning sen var det perfekt. Det bästa var att det motsvarade alla förväntningar och lite till. En riktigt stor förändring till det bättre. Vet snart inte om jag vågar byta cykel. Den börjar bli bra - nu när inte mycket är original längre.

Äntligen iväg. Klockan är 08.30, riktning mot havet, vind måttlig

och ungefär här behövde styret justeras

Redan efter hundra meter fastslogs att det här bland annat skulle bli en fåglig dag då en glada gjorde mig sällskap endast några få steg från vägen för att sen med termikens hjälp glida uppåt bortåt och till slut försvinna ur synhåll. Under turen hann jag se många korpar, några svanpar, höra göken, njuta av lärkorna, se ett par tranor flyga norrut, betrakta några gäss, undvika att köra på några mosade kråkungar som aldrig lärde sig flyga och ducka under ett kråkträd. Jag fick även beskåda en "dogfight" då en fräck kråka försökte stjäla en litet mjukt djur ur näbben på en korp. 

Kosan styrdes mot öster och havet i den stilla morgonbrisen  men redan efter några kilometer var jag tvungen att vika av då lockelsen från skyltar som "Sövde" och "Musteri" blev för stark. Är mycket förtjust i slott och gårdar, gamla ruiner och industriminnen och älskar äppelmust så sådant kan alltid få mig på avvägar. Just den här sträckningen passerade amfiteatern i Sövde som jag inte visste fanns och ledde mig fram till dagens första slott, Sövdeborg. 

Dagens första fotostopp, ett av de fyra"sjöslotten", 

Sövdeborg

Och det andra, Snogeholm

Vägarna var små och fina och man vet att storleken på dem är lagom när de saknar mittstreck. Asfalten däremot var av lite varierande kvalitet. Men bitvis var det mycket vackert, nästan trollskt. Det doftade blomster och koskit, lärkorna drillade i skyn och däcken sjöng, kanske lite falskt, mot underlaget och vinden fläktade i ansiktet. 

Mitt i idyllen. Skånes största strövområde kring Snogeholm

Somrig böljande väg i riktning mot Ystad

Någon vägskylt antydde att jag närmade mig Ystad allt mer och den lätta brisen hade nu övergått till sommarvindar. In i stan ville jag inte så jag letade avtagsvägar "högerut" vilket skulle för mig mot kusten och vidare mot Trelleborgshållet. Innan dess hann jag dock se dubbeltorn i fjärran som stod för tätt för att vara två kyrkor vilket lockade mig ditåt och det blev ett kortstopp vid Marsvinsholm.

Turens tredje slott, Marsvinsholm

Farten lät jag medvetet vara låg då jag inte visste exakt hur långt jag skulle färdas utan bara att turen skulle vara mellan fyra och fem timmar. Men efter Marsvinsholms slottspark gled jag in på en bit av Sverigeleden då den brukar ha trevlig sträckning. Passerade järnvägen som senare skulle återkomma många gånger under dagen och for genom ett stycke bokskog. Jag var inne på Snårestadsvägen och körde ett tag längs länsväg 101. Jag tyckte den var för stor och letade efter avtagsvägar och tog första bästa över åkrarna. På vänster sida hade jag havet och jag styrde mot det och Beddinge strandväg. På vägen hann jag kika på Dybäck vilket var ett samhälle som gjorde skäl för sitt namn. Där hittade jag förstås ett slott att titta på. Privatägt men jag smög åt mig några bilder ändå. 

Det fjärde slottet, Dybäck

Svenska flaggans färger och nästan medvind som synes

Problemet var att det gick allt lättare att cykla varefter kilometrarna avverkades. Farten tilltog och när jag sneglade på mätaren hade den passerat fyrtio med råge. Vindriktningen förblev konstant och som utlovad och var man det minsta osäker kunde man spana lite på alla vindsnurror som var övertydliga. Jag hade sned medvind! Vägmärken började upplysa mig om att jag närmade mig Trelleborg med god fart. Och det hade jag inte lust med. Ville inte närmare den staden heller och framförallt ville jag hinna tillbaks till bilen i tid vilket kunde bli tufft då det innebar att köra emot den alltmer tilltagande vinden som nu var frisk. 

Eftersom jag är uppvuxen utanför ett annat "Åby" så beslutade jag att det var en symbolisk ort att vika av norrut mot och begynna zickzackandet över slätten på väg mot Romeleåsen som skymtade i horisonten. Jag minns att jag körde igenom Anderslöv och blev lite glad över att den större vägen genom samhället helt enkelt var döpt till "landsvägen" - varför krångla till det i onödan? Helt osökt dök E Persson upp i bakhuvudet. 

Som synes på min rutt har jag farit lite kors och tvärs i landskapet. Jag stötte på patrull efter Havgårdssjön då jag passerade E65 och Slätterödsvägen visade sig vara en av de få grusvägarna i området. Fick därför vända och köra tillbaks för att ta Gärdslövsvägen istället. Vilket förde mig genom vacker ungbokskog och förbi några rejält branta kullar vid sidan av vägen. Flygplanen som skulle landa på Skurup cirklade likt vråkar i skyn och väntade på att hugga in på stupade resenärer.

Havgårdssjön med fornborg till vänster, början på 

stigning till höger

Sen blev lite backigt ett tag

Även om det fanns några backar här och var så var rundan som helhet tämligen platt som sig bör när man är i Skåne. Under 500 höjdmeter på över tolv mil är inte mycket även om landskapet böljar. 

Det kan kanske tilläggas att jag inte hade någon GPS eller karta eller liknande utan körde på känsla. Några landmärken känner jag till sen gammalt då jag varit i Ystad med omnejd några gånger och havet är svårt att missa. Men annars fick navigerandet ske på en höft och vägarna har jag aldrig cyklat på. Fördelen är att man får se saker som kanske missats annars. En återvändsgränd fick mig att passera de här:

Både plan och museum hade sett bättre dagar

Till slut var jag mitt på slätten och det fanns inte mycket att gömma sig bakom. Alltsomoftast fick den nordöstliga vinden fritt spelrum och lekte tafatt med min benstyrka. Tyvärr fick jag en liten dip i krafter redan efter två timmar. Smällde då mig en extra bar och rätt mycket vatten. Hjälpte för stunden men sen var segheten tillbaks. Kände mig inte riktigt stark. För att få paus i vindbekämpandet tittade jag på mitt för dagen sista slott. 

Den femte slottet/borgen för dagen, Svaneholm. 

Blev ett kort stopp

Därefter cyklade jag via fult industriområde in i Skurup. Anledningen var dels att jag inte visste vart jag skulle och dels att jag behövde vatten. Mina två flaskor var vid det här laget på upphällningen till följd av strykande vätskeåtgång i den strålande solen som förvisso fått sällskap av ett och annat disigt moln på himlen. Här fuskade jag och tog en titt på kartan på telefonen. Jag visste i vilken riktning jag skulle men hade inte tid nog att köra alltför mycket fel. Men jag lyckades hitta små vägar tillbaks och några mäktiga träd. Är det något jag tycker minst lika mycket om som slott så är det träd!

Små vägar och stora träd

Åsfan väntade där i fjärran och benen var nu tämligen sega. De skånska bergen, d v s vinden hade tagit sin tribut. Och nu väntade "Slimmingebacken" vilket jag som tur var inte visste på förhand. Såg mest att det gick uppför. Min cykeldator upplyste mig om att det lutade mellan 4-7% i början och att den ibland pucklade till sig med 9 %. Det blev extra tungt i och med att motvinden blev mer påtaglig varje gång jag försökte resa mig ur sadeln för att trycka på. Det finns som synes inte så mycket att ta skydd bakom. Tror att åsen har en höjd på runt 70 meter eller så. 

Utsikten bevisar att det finns "fellut" även här

Nu var det dock inte långt kvar till resans slut och toppen var nådd. Färgerna var bedövande vackra då värmen gjort att horisonten förvandlats till en mörkare fond för rapsen att skina mot. 

Nästan oväder på Romeleåsen

Rundan blev till slut 121 km lång och varade strax över fyra timmar. Snittet drogs ned markant av de frekventa besöken i slottsalléer och på uppfarter och vändplaner. Men ändå någorlunda dugligt runt de trettio. 

Ungefär så här såg rundan ut. Det var inte det sista besöket i den här delen av världen, det gav mersmak. Undrar om det någonsin är vindstilla där?

/ J - cyklar runt Skåne och omständigheterna