Feber, förkyld och glad

- Ännu en rapport om allt och inget

Nu

Feber och förkyld är måhända inte det bästa tillståndet att befinna sig i så här ett par dagar före den stora begivenheten inser jag. Det är dålig tajming att både hinna vurpa och bli sjuk med mindre än en vecka kvar till Vätternstart på lördagsmorgon. Fy på mig. 

Undrar om det finns någon sensmoral gömd i botten på den sörjan? Är det att man inte skall förbereda sig för dylika händelser för att allt ändå skiter sig? Nä det vägrar jag tro. Men det är klart att de över 450 mil jag kört ute på cykel i år jämte all annan träning drabbas av lite inflation om man står på startlinjen och är sjuk. Grundform är en sak och dagsform en annan och mer delikat historia. Det lär bli mer kamp än jag tänkt mig.

Men positivt är att även om jag är genomförkyld och trött idag så verkar febern ha släppt inatt. Cykeln är inte i "mint condition" men körklar inför Vättern tack vare Thomas och Marcus på Växjö Cykelservice! Så start i någon form blir det och jag och min kära springare matchar varandra då vi båda är en smula risiga. Sen återstår att se vad försäkringsbolaget anser om de skadade prylarna och cykeln. Det är med viss spänning och en aning nervositet jag ser fram emot det beskedet. Kommer de att gå med på ersättning eller måste jag börja kriga för varje krona? Det blir ett intressant förlopp i vilket fall men papper och dokumentation i form av bilder och de kvitton som finns är inlämnade för granskning. 

De senaste dagarnas händelser har gjort att mitt upplägg inför lördag har fått modifieras något. Istället för en dags vila efter långturen i torsdags fick det bli två. Lördagens distanspass i grupp fick ersättas av lugnt mtb-pass under söndagan och måndagsturen var inte att tänka på. Någon fartträning blir det inte heller imorgon utan troligen vila igen. 

För att se hur illa flera dygn med dålig sömn till följd av skador och annat tagit på kroppen och dagsformen ämnar jag ge mig ut på en liten mountainbikerunda idag. Tempot kommer att bli mycket stillsamt och jag tänker bara njuta av naturen och det fina vädret i lugn och ro. 

I söndags

Med racern på reparation var cykelvalet enkelt. Det kändes lite annorlunda att sitta på skogshojen igen. Andra vinklar, mer vikt och mycket brett styre. Men det gällde att komma igång efter smällen och vädret var strålande och då är mountainbike mycket motiverande. Körde först förbi Strandbjörket där jag tänkte se om min syster med familj befann sig. Ville se hur det stod till under sjukhusvistelsen. Eller ja, det visste jag väl eftersom jag besökt dem dagen innan men jag ville träffa dem igen även om det blev som hastigast. 

Strandbjörket, populärt vattenhål för Växjöbor, 

inte så teknisk mtb

Styrde sen kosan mot Jonsboda via Söder och Kala höjden till I11s gamla övningsområde för att bli lite nostalgisk och återuppliva lite nygamla stigar. Det var här jag började köra Mtb en gång i tiden. I de gamla övningsspåren för mc-ordonnanser och det som sedermera blev endurospår. De flesta har återtagits av naturen och vuxit igen men flera är kvar som minnen från andra tider. En del hålls öppna av Växjö offroad- klubb som kör terrängbil på dem. Passade även på att köra större delen av torsdagens cup-bana som är belägen i området. Den är mycket torr för stunden och blir rolig. Ni som är intresserade kör den, det lär ni inte ångra! 

Enda tekniska smolket i glädjebägaren var min ilsket tjutande bakbroms. Vete tusan hur jag ska få tyst på fanskapet. Oket är centrerat, skivorna rengjorda och sen vet jag inte vad mer jag ska göra. Både skiva och belägg är nya men borde ändå vara inbromsade efter några mil. Funderar på att ta av klossarna och slipa med lite sandpapper på dem, det enda som återstår såvitt jag vet.

Löddrig springare vilar upp sig i riset

Det är något visst med

doften av solvarm barrmatta

Sen finns det de som verkar vara i större behov av försäkringsbolag än jag. Stannade ett tag vid synen av ett till grunden nedbrunnet hus. Det är något med elds förtärande kraft som jag inte tycker om och som manar till en stunds eftertänksamhet. 

En otäck syn

Annars blev det en riktigt bra skogstur med de ingredienser som gör att mountainbike eller snarare skogscykling om man bor i Småland, är helt fantastiskt. Solljuset som silar mellan granarna, suset i träden, mossan och doften av varm barrmatta. Sen känslan när farten vid något tillfälle går upp och man bara glider fram över rötter och sten och livet är bra. Särskilt när man hittar en ny stig vilket jag gjorde. Riktigt det "ruset" är svårt att få på en landsvägscykel. Så är det bara. Totalt blev rundan 37 km lång på blandat underlag. Mest stig och skogsbilväg men även grusväg, lite terräng och en bit asfalt genom stan hanns med. Något mindre bra var väl att det gjorde jäkligt ont i mina skadade armbågar och underarmar när jag försökte ta i. Så det lät jag bli. Molvärken på kvällen talade dock sitt tydliga språk och budskapet var "låt bli".

Blev utskälld av en 

skogsinvånare som tyckte jag störde

Mot slutet av turen fungerade inte växlarna helt bra längre och jag blev sur. Insåg att växelörat var krökt sen min volta häromveckan och bytte det. Efter det och lite justering fungerar växlarna och jag försökte även tysta bromsarna igen med halvtaskigt resultat. Den låter mindre men är allt annat än tyst. Passade även på att spänna mina lager i brukshojen då det var ett glapp i bakhjulet jag inte gillade. Tyvärr knakar det lite någonstans ändå, ett ljud som fortplantar sig i ramen och är mycket störande. Dock mycket bättre än tidigare. 

Sedan

För att återgå till funderingarna kring lärdomar så kanske sensmoralen är att man aldrig aldrig ska ge upp, även när det ser som mörkast ut? När jag är riktigt trött och utmattad på lördag kommer jag att då och då snegla ned på min högra handled där jag på armbandet kan läsa "vi kämpar för livet". Det är ett armband köpt som stöd för barncancerfonden och som inger hopp. En som lärt mig en del om att kämpa är inte så gammal men ändå oerhört vis. Det är min systerdotter Emmy som i flera år kämpat mot leukemi och alla komplikationer som kan följa i spåret av den hemska sjukdomen men nu är färdig med behandlingen. Hon älskar förresten fart och att gunga. Så jag hoppas hon hamnar på en heldämpat mtb någon gång i framtiden! 

En fartälskande kämpe - liten E

Hon lekte i sjukhuskorridoren med några andra barn på kvällen efter det att hon sluppit dropp och annat. Och sade lillgammalt "dom har släppt mig fri". Det är ord jag tänker ta med mig till helgen. 

/ J - kämpar mot startlinjen