Växjötrampet 2013

- Första delen i Kronobergstrippeln

Igår var det Kristi himmelsfärdsdag, helg och tillika traditionsenlig startdag för Växjötrampet som gick av stapeln för 29e gången och andra gången i Lammhultcyklisternas regi. Det slumpade sig även så att det var min första start för säsongen i motionslopp eller tävling på cykel.  Premiären skulle ha skett på Bros Mtb-cup #1 men så blev det inte som bekant.

Den inbitne läsaren som tog del av förra inlägget kan ana att jag inte var helt nöjd med inledningen på dagen och att uppvärmningen kunde varit bättre och att jag därmed inte anlände helt lugn och avslappnad till de södra delarna av Växjö. Detta kompenserades i viss mån av att det var en strålande vacker vårdag med för cykling utmärkt väder. Varmt, uppehåll och bara lite vind. Det var dock kvavt.

Väl på plats fick jag snabbt tag i min nummerlapp och lyckades fästa den på tröjan utan bekymmer. Det momentet oroade mig som vanligt. Bara den biten är klar så brukar resten flyta på, själva cykelgrejen är liksom enkel. Efter det kunde jag slappna av och hann till och med ta några halvrisiga bilder. Det var rätt mycket folk som samlats den här torsdagsmorgonen för att trampa iväg i ett grönskimrande kronoberg i begynnande vårskrud som badade i sol. Ett allergihelvete med andra ord. Det var roligt att se att det var så många förutom jag själv som hittat hit. Obekräftade siffror säger att det var runt 320 startande.

Loppgeneral Pelle med megafon i högsta hugg

Lika mycket folk när man tittar åt det hållet också

Efter presentation, information och grov indelning efter fartambitioner så var det dags. Klockan tio gick pacestarten bakom passande elbil. Jag valde att starta med dem som hade lite bråttom och inte tänkte stanna i depåer och dylikt. Tanken från början var att vi i sub 8.30 gruppen skulle kört ihop men den idén bordlades. Redan innan start talade kroppen om att den inte tänkte ställa upp välvilligt och de inledande milen bekräftades det högljutt nere från benen. Jag kände mig matt och lederna värkte en aning tillsammans med lätt molvärk i musklerna. Tänkte att det går över när jag blir varmare.

Det var en stor och tämligen brokig skara som gav sig av i förstagruppen. Lammhults orange/grå/vita dominerande som sig bör bland klubbkläder men även Småland 338 var välrepresenterade i klungan tillsammans med High Chaparall. Några mer udda inslag som någon från med norska cykelkläder kunde ses och Håkan kan vara lite nöjd med att rätt många körde i Bros-utstyrslar. Något som borgade för att det bitvis kunde komma att gå undan var att några av de starkaste hemmaåkarna var på plats. Som Johan L så träffande uttryckte det förra året "det kanske inte är en tävling men någon måste ju komma först".

Tempot uppför första backen var lugnt vilket jag var glad för eftersom det gav mig ytterligare en chans att värma upp. Ut ur stan skruvades farten omedelbart upp så att snittet klättrade över fyrtio redan de första milen. Det gick undan fram till Ingelstad. Efter avtagsvägen mot Rävemåla  susade några rödklädda 338or iväg och fick en liten lucka som ingen brydde sig om att täta i detta tidiga skede. Efter ett tag gick även grönklädda HC upp i täten men det var i princip det sista de gjorde där framme av någon underlig anledning. Sen ville ingen riktigt dra och farten började bli ojämn. Vi var några stycken LC-klädda som körde ett tag med Klas som anförare. Klungan samlade ihop dock ihop sig och sen blev det märkligt ett tag. Rätt tävlingslikt. Det kördes efter svängar och backar för att sen lugna ned sig och småryck gjordes men inga allvarliga försök att komma loss. Alltför stor klunga och alltför platt. Johan plågade oss arma motionärer lite genom att helt sonika lägga sig i täten och stilla öka farten uppför i småbackarna innan Linneryd. Det kändes.

Sen lugnade det ned sig igen sånär som någon incident med en bilförare med släp som tyckte att det var en god idé att köra om ett femtiotal cyklister med nummerlappar på ryggarna utan att fundera på om det var något som kanske var på gång. Halvvägs förbi fick han möte och det enda jag hörde var ett jäkla tjut från bromsar. Detta upprepades vid ytterligare ett tillfälle senare i loppet. Svenskar är ett stressat folk även på lördag förmiddag i strålande sol. Man måste förbi oavsett om det är lämpligt eller ej. Intressant fenomen. 

Strax innan Rävemåla blev det  liv i luckan då Isaac som tydligen punkterat tidigare genom en lång manöver inkluderande skjuts tillbaks till startområdet, byte av hjul, pace bakom bil och spurt lyckats komma tillbaks till förstaklungan. Och det får väl erkännas att det gjordes med stil. Han kom susande i hög fart i vänsterled och det gick ett sus bland de grönklädda och några tänkta konkurrenter om första platsen och ett rassel av växlar hördes, huvuden borrades ned och plötsligt var farten hög ett tag för att sedan efter ett tag lugna ned sig ordentligt till prattempo.

Och så höll det på hela vägen till Tingsryd och vidare mot Urshult. Farten varierade från 25 km/h till 53 km/h oavsett om det gick upp eller ned. Ingen ville ta på sig dragjobb och ibland hittade jag mig själv i täten eller nära den. Vete fan hur det gick till. Troligen önskade jag jämnare fart uppför eller så är jag bara otålig. Gärna högre fart men framförallt ville jag slippa dessa jäkla eviga ryck. Höll mig också längre fram eftersom gummibandseffekten i klungan blir så påtaglig vid den typen av körning. Märkte rätt snart att jag för dagen hade svårt att ens ligga på rulle när farten blev så hög.

Det var varmare än jag tänkte mig och mina två flaskor var faktiskt slut strax efter Sirkön och Kläcklingen. Käkat hade jag kommit ihåg och så långt hade jag mumsat i mig både en bar, en gel och en snickers förutom bananen innan start. Var nog lagom mängd för dagen även om jag inte var så hungrig. Men bra övning inför Vättern. För mig gäller att äta, äta och äta lite till när jag kör långt.

Det började gå undan rejält på de långa raksträckorna efter Sirkön på väg mot Kalvsvik och i den långa slakmotan efter den andra vätskekontrollen upp mot Rydet kördes det friskt. Det märktes att vi inte hade så långt kvar till målgång. När jag sneglade på min alldeles skinande nya dator upplyste den mig om att det gick runt 46 km/h och det uppför. Det är lite för snabbt för mig och på gränsen till vad som är nyttigt. Lyckades haka på klungan men tappade faktiskt rulle ibland. Men när de lugnade sig ångade jag ikapp. Kände mig inte särskilt trött men matt efter penicillin och skit. Och sen kan jag inte köra så fort. Pulsklockan spårade ur ibland men just här passerade den 180 och en bit till. Vet inte riktigt vad jag har för maxpuls på cykel men så jäkla mycket högre blir det nog inte om jag inte kör mtb. 

Någonstans här bestämde jag mig för att inte köra fullt ut utan bara hänga med. För ont i kroppen och kände att det inte var nyttigt med tanke på infektionen. Hängde därför med lite längre bak i huvudklungan men släppte täten när de började positionera sig inför slutet efter rondellerna i Teleborg. Nu var jag i ärlighetens namn även mycket trött och regnet manifesterade det genom att ramla ned i huvudet på oss de sista minuterna och kilometrarna. Jag och Tony lade oss strax bakom tätklungan där det senare spurtades. Kanske lite väl häftigt eftersom några åkte i backen vid sista rondellen där det är 500m kvar. De verkade dock ha klarat sig ok. 

Det var en av två vurpor jag hörde talas om. Ytterligare en inträffade och en av de inblandade  fick ta sig till akuten för röntgen, troligen rök en axel och definitivt ett cykelhjul.

Jag är ingen expert...men så ska det väl inte se ut?

I mål kom jag och det var skönt. Var inte så slut precis då men heller ingen kraft i benen. Senare på kvällen blev jag dock riktigt jäkla trött. Tror inte jag kunnat köra så mycket fortare även om jag varit helt kurant. De tretton milen avklarades med ett snitt på 39,7 km/h vilket skall ställas i relation till den bitvis ryckiga körningen. Det var inte direkt lagtempo det handlade om.

Cube i gott sällskap. En Specialized S-works med zipphjul.

Flera bevisligen snabba cyklar...

Det var extremt gott att stoppa något i magen och framförallt dricka efteråt. Insåg att jag hade vätskebrist och hinkade i mig saft och kaffe. Jag var som jag kan bli vid dylika tillställningar lite lätt "speedad", endorfin är inte helt dumt.

Även våra gulklädda hjältar i TRV i mål

Inte bara Rynkeby i gult, loppets kanske gladaste geting

Och apropå glad...

Hemma efter lång dag

Det här var kul, det gör vi om igen! Nästa motionslopp blir för min del Uppvidingetrampet i Åseda den 25 maj. Men innan dess är det helg och då skall det cyklas - mycket! Sen följer nästa vecka med småtävlingar några dagar i rad. Det är mycket fokus på tvåhjulingar nu. 

/ J - på tredje loppet uppstånden?