tisdag 28 maj 2013

Att bita styrlinda

- Förlåt, byta styrlinda skulle det stå...


Att bita styrlinda är ett välkänt uttryck i cykelkretsar. Min ser snarare ut som någon tuggat på den efter rundan igår. Och det kan ligga något i det då den senare tidens träningar har varit färre men lite hårdare än normalt kanske. I bästa fall kan man hävda att kvaliteten på motionen och träningen gått upp. I värsta fall att jag blivit lat. 

Jag blir nämligen en smula förskräckt när jag tittar på förra årets träningsdagbok. Då hade jag kört 4890 km vid den här tiden på året. Det har jag inte nu kan jag säga. Det märks att våren var varmare då. Jag ser till exempel att dagens datum förra året 2012-05-28 innehöll tre pass och först bjöd på en timma, 17 km Mtb-teknikträning följt av Fylleryd runt med 25 km intevall på racer innan dagen avslutades med måndagsturen på kvällen med 70 km landsvägskörning i grupp. Detta efter en återhämtningsrunda om 37 km lugn landsvägskörning på söndag eftermiddag för att komma igen efter de 52 km Mountainbike jag kört på den gemensamma träningen med Lammhultcyklisterna på morgonen. Dagen före, lördagen, hade det varit Uppvidingetramp och de 120 km avklarades med ett snitt på 39,5 km/h och jag var med i tätgruppen. 

"Det" kanske inte var bättre förr men min träning var det!

Vad gäller styrlindan så tänkte jag försöka tejpa fast den med min älskade eltejp tills vidare. Men den behöver nog bytas. Och funderingarna går i riktning mot att låta något proffs göra det och samtidigt byta ut hela styret samt styrstam. Är jäkligt less på mitt styre nu. Att med min storlek köra med ett 42 cm brett styre är kanske aerodynamiskt fördelaktigt men det är inte skönt och det ger ingen vidare hävstång när man vill bryta lite uppför och det där med att vidga bröstkorgen och andas är bara att glömma. Sen är bocken en av de sämsta jag känt på åtminstone för mina händer. Den är för liten hur jag än väljer att greppa. Och skall det köras fort eller motvind är det skönt att krypa ihop lite.

Har inga andra bilder på skitstyret

För att matcha den obekväma bocken är styret å andra sidan lika obekvämt att hålla på ovansidan då det är ett mycket tunt. Det gör att jag med min handstorlek måste greppa hårdare än jag skulle behöva. Onödig kraft till spillo rakt ut i luften. 

Frågan är vad man skall ha istället? Några centimeter bredare vore trevligt. Kanske 44 cm standard eller till och med 46 cm? Klassisk bock eller extra grund? Det skall i alla fall inte vara någon liknande "ergobock" som jag har nu. Valen är många och jag har inte så stor erfarenhet av den typen av styren. Får språka lite med lokala cykelhandlare och medcyklister och se om jag kan få lite värdefull input. Kanske det är någon som läser det här som har råd att komma med?

/ J - blindstyre

En litet inlägg om...

...prestationsångest


Ibland är det bra att öva på saker och ting. Träning lär ge resultat sägs det. Och jag börjar efterhand bli allt mer vältränad och i bättre form. Styrkan ökar och tekniken förbättras. Nu talar jag inte om eventuella framsteg i löparspår eller cykelsammanhang där det finns mycket kvar att göra och min form mest liknar mest ett "Conference". Det jag pratar om är fenomenet prestatationsångest.

Det är möjligen ett något diffust begrepp som jag inte ämnar utreda närmare här men de som lider av något åt det hållet vet vad jag menar. I mitt fall gäller det nästan allt jag tar mig för och är något som följt mig genom livets olika skeden. Fördelen är att man ofta blir bra på det man gör. Nackdelarna är desto fler bland annat så frestar det psyket väldigt hårt även när resultaten blir lyckade. Det kan röra studier, arbete, träning eller annat i privatlivet.

Den här bloggen är tillsammans med att ställa upp i motionslopp och småtävlingar på cykel en del i att bekämpa en av mina många "demoner", i det här fallet den som säger mig att jag ska ge fan i saker jag inte är så bra på. Det var delvis därför jag började skriva här. Varje liten text som finns på den här sidan är övning och en prövning. För mig är det inte lätt att publicera något jag vet kan vara så mycket bättre. Det gäller både i relation till vad jag själv kan prestera och omvärlden. Det jag brukar göra är att korrekturläsa någon gång så inte det finns alltför många stavfel och att inte tryckfelsnisse löper amok. Men sen får det vara. Skulle jag börja peta i texterna för mycket skulle jag börja ändra och förbättra i all evighet och inget skulle bli klart.

"Jag skriver alltså är jag" - i besittning av ett tangentbord och en fungerande dator med uppkoppling. En definition av tillvarons många aspekter. Försöker därför få tillbaks skrivglädjen som en gång fanns. Lusten att leka med språket och orden. I den leken bråkar jag brutalt med skrivregler och grammatik. Halva meningar och felaktig kommatering är mer regel än undantag. Men de flesta felen är medvetna, bara så ni vet kära läsare! Förresten börjar ni bli allt fler och dessutom återkommande. En trevlig trend må jag säga.

och nu mer livselixir - kaffe!

/ J - förundrande

måndag 27 maj 2013

En måndag är en måndag är en måndag

- Bra besked inför Vättern


På måndagar cyklar man/jag måndagsturen, så även idag. Vi var inte en våldsamt stor skara som samlats på torget denna något kylslagna majkväll. Möjligen beroende på att vädergudarna var på vresigt humör och tyckte att vi förtjänade att bli blöta. Eftersom cyklister är ett trotsigt släkte undvek vi regnet och körde runt det istället. 

Vill man inte cykla i regn och rusk utan hellre ser på när andra ger sig iväg i misärväder kan man förresten spana in den här webkameran över stortorget i Växjö vid lämpligt klockslag. Det går utmärkt att ta fram en chipspåse, slå sig ned i favoritfåtöljen med något gott att dricka och låta den inre sadisten njuta av att se andra kämpa mot elementen. 

Några fartgrupper blev det i alla fall och vi var några få från sub8.30-gänget, sju stycken närmare bestämt, som bestämde att runt 35 km/h var en bra hastighet och bildade en egen grupp. Vi lämnade torget och staden bakom oss i god ordning och höll ett stilla tempo uppför den inledande backen som tänkt var. Sen ökade vi farten utför och på platten allt för att likna Vätternkörning så mycket som nu går. Efter en punktering blev vi dock bara sex stycken som strävade vidare. Vi körde någon form av lagtempoliknande upplägg som fungerade bra och bitvis utmärkt. Snitthastigheten blev till slut något lägre än det som ska köras runt den stora sjön men vi var som sagt inte så många i vinden och det positiva var att allt flöt på som det skulle. Växlingar, tempoändringar och backteknik i grupp var saker som satt där det skulle. 

Nu återstår bara att träna vidare de återstående veckorna. "Generalrepetition" blir det på självaste nationaldagen. Då skall det köras distans, kring 200 km är det tänkt och jag klurar på den här rundan. Blir vi få så får tempot anpassas och fokus får vara på att sitta i sadeln många timmar och distansen i sig samt att dricka och äta rätt under tiden. Om vi blir många vilket jag hoppas på så kan vi öka farten och köra kring den önskade hastigheten kring 36,4 km/h. 

Förslag till sträckning på distanspass den sjätte juni
- enkelt döpt till "Den stora rundan"


/ J - testad positiv men odopad

söndag 26 maj 2013

Uppvidingetrampet 2013

- Tredje gången gillt?


Då var det dags igen. Det är tredje året i rad som jag kör detta förnämliga lilla korparrangemang med start och mål i Åseda. Jag har en speciell relation till Uppvidingetrampet då det var det första motionslopp jag körde på landsväg överhuvudtaget och tillika premiär för det här med klungkörning. Som gammal Mtb-åkare har alla tidigare eskapader utförts på någon form av mer eller mindre ojämnt underlag i skogen och vanligtvis ensam eller i små grupper. Så det här med folkmassor på cyklar är relativt nytt för mig sen ett par år tillbaks. 

Raceklar springare om morgonen

Eftersom jag hade förmånen att kunna samåka med en bunt trevliga herrar från Lammhultcyklisterna så kom jag inte bara till rätt ställe utan även i god tid innan start. Mycket praktiskt må jag säga. Sen hade jag själv varit förutseende nog att plocka i ordning det mesta i utrustningsväg redan kvällen innan samt gå igenom cykeln. Allt för att undvika obehagliga överraskningar. 

Det svåraste momentet, nummerlappspåsättning, avklarat

Och för ovanlighetens skull fungerade det tekniska med dator, pulsklocka och telefon-gps som det skulle  vilket jag inte är bortskämd med. Datorn var till och med inställd på rätt tryck samt höjd över havet. Åseda är beläget 243 m ö h till skillnad från de 162 som min vanliga referens Helgasjön ligger på så justering var nödvändig för att höjdmätningsfunktionen skulle visa rätt. 

Bra dator på dåligt styre

(för)Loppet
Som vanligt var det masterstart bakom långsamcyklande lokalkändis den första kilometern. Sen släpptes klungan uppe vid riksvägen under övervakning av lagens långa arm och vi for som yra höns  i riktning mot Fagerhult. Det märkliga inträffade denna lördag att vädret var exakt som Smhi utlovat redan tre dagar i förväg. Det vill säga uppehåll med växlande molnighet och solglimtar som blev alltmer sammanhängande varefter dagen fortskred. Tyvärr hade de rätt även om vindarna. Det blåste riktigt hårt bitvis och från den i de här trakterna ovanliga riktningen nordost. Det innebar bland annat att de vanligen medvindsbetonade slutrakorna och slakmotorna från Nottebäck in mot Åseda skulle bli tuffare idag än vanligt. 

Uppvidingetrampet 2013, tror inte det blev deltagarrekord
men några hade hittat till Åseda

Det börjar närma sig startdags

Även delar av inledningen var aningen blåsiga. Den första milen bär utför och det brukar finnas ystra fålar som är dragvilliga så det brukar gå fort i början har jag lärt mig. Jag minns första gången jag körde här och hamnade längst bak i klungan eftersom jag var såväl ovan som blygsam och hade fullt upp med att ens ligga på rulle när gummisnoddseffekten verkade fullt ut. Även idag skuttade vi iväg som kalvar på grönbete och farten gled en bit över de fyrtio. För en gångs skull avhöll jag mig från att av misstag glida fram i tät och ta onödiga förningar i förtid. Dock vet jag faktiskt inte riktigt vart i klungan jag befann mig då den snarare var ett långt led i blåsten än en samlad trupp och jag lät bli att titta bakåt. Sneglade då och då på klockan för att dricka och äta i tid. Som många andra har jag en tendens till att glömma det när spänningen stiger i leden. Det kan straffa sig senare har det visat sig. 

Efter någon halvtimme kände jag att jag fått den uppvärmning som borde föregått starten och benen lät meddela att de tänkte hänga med tills vidare. Linimentet jag fått av Anders visade sig vara bra och känningarna i knät uteblev. Konstaterade även att mitt klädval var perfekt, vare sig för kall eller varm i mina korta byxor och kort tröja - dock med dubbla linnen under. Tittade mig omkring och väntade på att loppet skulle börja på riktigt. Några cyklister från High Chaparral och några till stod för farthållningen. Jag gled upp mot täten i väntan på att något skulle hända. Och efter svängen i Fagerhult mot Grönskåra blev det mer fart på tillställningen. 

Två cyklister ökade farten och kom loss, en kille i Nässjö cykelklubbs gulröda färger och någon grönklädd från Värnamo/HC. Jag låg i tät på klungan i vänsterspår eftersom det går uppför efter svängen och beredskap var av godo. Funderade ett ögonblick på hur jag skulle göra - om jag skulle täta luckan eller ej. Benen kändes bra så det var en möjlighet. Bestämde mig för att låta det hela bero ett tag och låta de två kriga själv eller låta någon annan krympa avståndet som stadigt växte. Men det var det ingen som var villig att göra. Då var det dags för handling. Matade i tyngre växel och ställde mig upp och tryckte till. Fick en idé om att det var rätt att stöta upp mot täten istället för att närma mig långsamt och med värdighet. Såg i ögonvrån att Henrik följde med och att någon i grönt hängde på hans hjul. När vi kom ikapp de två i täten så väste någon av dem att vi skulle fortsätta dra. Mindes att jag funderade på varför jag skulle göra det. Ansåg inte att det var någon bra plan att göra det överhuvudtaget i ett så tidigt skede i loppet. Vi hade bara kört en halvtimma än och jag hade en plan att köra lite fortare i backen vid Granhult efter halva loppet om jag förmådde. Jag gillar av någon anledning lutningen på den. Men när jag sneglade över axeln gick det upp ett Liljeholmens, klungan var inte kvar! Den trogna långa svansen hade på ödlevis släppt och levde nu sitt eget liv. 

Det visade sig att vi var åtta som kom loss varav fyra Lammhultscyklister, två i gröna HC-ställ, Nässjöcyklisten och en herre i rött. 

Tämligen omgående fick vi igång ett bra samarbete som sen löpte på. Vi utökade avståndet till de bakomvarande och jag hade ingen aning om vi var förföljda eller ej. Men farten klättrade en bit över fyrtio och ibland lite till så skulle de ikapp fick de trycka på ordentligt. Efter en stund lugnade vi oss som det plägar bli och fann en rytm och gick runt i stadig sjutakt. Herrn i röda kläder som jag tror heter Axel orkade inte riktigt bidra i de farterna och stod över. Själv kände jag mig rätt stark och tog mina förningar. Hade någon liten schackning ett tag och försökte kurade ihop mig till en kanonkula över cykeln där jag för tillfälllet låg bakom Henrik. Tänkte att de blå ränderna på hans skor såg rätt bra ut när solen tittade fram och lyste på dem och att jag önskade att han var större. Inte mycket till skydd där bakom inte. 

Efter backen vid Granhult som är turens största så piggnade jag till igen. Benen var inte döda de behövde bara väckas, Zombieben. Jag var med och ökade farten uppför varpå herr röd åkte av och sen var vi sju små dvärgar som strävade vidare i granskogen. Jag försökte samla lite mental kraft samt hälla i mig en gel inför slutklämmen eftersom jag ända sedan starten räknat ut att det skulle bli besvärliga förhållanden på de evighetslånga rakorna efter Nottebäck. Det stod klart sen länge att det var vi sju som skulle komma först till Åseda. Vinden var byig och riktigt envis och vi hade legat i utbrytning länge. Ingen av oss var väl helt pigga i benen misstänker jag. Men så fick jag den dumma idén att med min kroppshydda öka farten i det första större motlutet efter Nottebäckskrysset. Det visade sig fungera överraskande bra då några fick det kämpigt och jag fick en lucka på några meter. Den växte något på väg uppför och det hela kändes rätt bra. Det vill säga till jag försökte ställa mig upp för att öka farten samtidigt som det kom en kraftig vindstöt. Farten dog abrupt och min kampvilja med den och strax efter var de andra ikapp mig. Dock några färre än förut. Tyvärr var det två LC-cyklister i Marcus och Mattias som åkte av. Återstod Henric och jag som kunde försvara de orange och grå färgerna i tätgruppen.

Med hjälp av H planerades en liten kupp som gick ut på att jag skulle försöka rycka i nästa backe också. Det gick väl sådär. Det vill säga jag ryckte och fick upp farten men problemet var att de gällde de andra också som samarbetade bra och hann ikapp mig rätt fort. Jag gjorde några småryck till därefter mest för att känna på mina egna ben och för att se vad de andra kunde tänkas hitta på. Inget på ett tag skulle det visa sig. De lät mig hamna i täten jag sänkte därför farten. 

Rycket kom sen från en av de grönklädda precis innan sista vänstersvängen in mot samhället. Henric följde efter och jag försökte täta. När jag kom ikapp dem vid rondellen hade jag Nässjöcyklisten på rulle och han skarvade direkt och startade spurten strax efter järnvägen. Vi andra hakade på men förmådde inte komma ikapp. Jag fick upp farten den sista biten men ovan vid spurter som jag är lyckades jag inte få ut all kraft som återstod i benen. Henrik lyckades försvara sig med ett framhjul och kom tvåa och jag kom därefter som trea.


Den som kom först...Patrik H

Åter i Åseda
Väl i mål kände jag mig mycket nöjd med dagen. Arrangemanget var utmärkt, vädret nu strålande och mina ben inte helt döda. Så mycket fortare hade jag inte kunnat köra och samarbetet i utbrytningen hade varit bra. Det var även ett förträffligt konditionstest inför kommande Vätternrunda och sub 8.30. Till och med bilisterna hade varit vänliga och tillmötesgående. Inga obehagliga incidenter eller omkörningar i vår grupp i alla fall  tvärtom så visades hänsyn för det mesta. Vill även passa på att ge en liten extra eloge  till de trevliga funktionärerna. 

Sen inträffade det förunderliga att jag vann något på mitt startnummer för tredje gången i rad på kort tid. Den här gången för det nog med sig att jag kommer att leva på korvmackor ett tag.

Högvinst?


Dagens och kanske morgondagens vinnare!

Efteråt fanns även tid att prata med andra glada cyklister och det är något som alltid livar upp. Och mest imponerad blev jag inte av oss vuxna utan av Linus, 11 år som trampade 70 km. Och det var inte första rundan kan väl tilläggas. Det gjorde jag fanken inte i hans ålder även om jag cyklade en hel del. 

Sen skrattade jag gott när jag förstod att en kvinna jag bytte några ord med var samma person som den  "mycket bestämda kvinna" jag tidigare hört talas om som styrt upp andraklungan på ett utmärkt sätt. Någon klubbkompis sade att hon påminde så mycket i tonfallet om hans fru att han kände sig nödgad att lyda. Det bör dock påpekas att han tyckte att det var ett ytterst kompetent ledarskap som visades. 

En anonym vindjacka visade sig...

...dölja en rätt speciell teamtröja - Sub XX, 
Sveriges snabbaste tjejer runt Vättern. 

Nu var det kanske inte så konstigt då damen ifråga var Åsa från Kalmar som har gedigen erfarenhet och cyklat i många år samt är medlem i gruppen av Sveriges snabbaste kvinnor runt Vättern, sub XX. 

Dagen gav mersmak men det blir nog inte så många fler tillfällen till motionslopp innan Vättern för min del. Men någon tempocup till ska hinnas med och en räcka rejäla träningspass samt ett par långrundor. 


/ J - tredje gången trea

onsdag 22 maj 2013

Onsdag

- Spridda skurar uppifrån och inifrån


Är inne på fjärde koppen svart kaffe på fastande mage. Det är en sådan morgon och dag, allvaret hänger där som inombords regnskyar. Vaknar inte och ute är det gråväder som kan bli vad som helst. Duggregn, blåst, kanske spricker det upp kanske inte. Dagen är en knopp.

Tänkte cykla kvällens fartpass i förhoppning om att kanske bli snabbare på cykel. I huvudet är jag inte snabb alls idag. Funderar på om jag inte behöver göra någon form av eget träningsupplägg inför Vättern de sista veckorna. Det jag har nu är lite primitivt:

Enkelhet

Annars innebär dagen att det skall det införskaffas lite kablar för hopkoppling av elektronik åt en vän. Inget avancerat men en TV, DVD, CD, förstärkare och digitalbox behöver prata med varandra. Eftersom det är äldre modeller av elektronik blir det analoga kablar. Någon HDMI till boxen finns samt en bunt enklare scart-kablar. Det skall nog gå att få ihop. Tror att klåparClasse får bli min vän i nöden. Det ligger också nära McDonalds som får stå för näringsriktig lunch idag. Har inte så mycket tid då jag har möte med P-O därefter. Måste ringa någon vårdcentral. Min armbåge gör riktigt j-a ont och jag kan bitvis inte använda armen fullt ut. Har usel greppkraft i högerhanden. Drar mig lite för det då jag inte tycker om dylika inrättningar och dessutom inte valt VC än. Behöver även förnya diverse recept. En romantitel "Vården och jag". 

På lördag ska jag köra Uppvidingetrampet , det blir roligt...tror jag. Vädret ser ut att bli lite blåsigt och inte så varmt. Hoppas att vindriktningen ändras från NO till den mer "normala" SV annars blir det tungt de sista milen på rakorna in mot Åseda. Klungspurt gissar jag på att det kan bli under de förhållandena. Svårt med utbrytningar och att bli av med en klunga i motvind. Men vi får se.

Cykel på tv idag nästan hela dagen. Det får det bli. Ser på Facebook att många vänner laddar för Sweden Rock, som vanligt. Samma folkfest som Vätternrundan. Tycker att stämningen kring stora evenemang där många människor med samma intressen samlas är intressant oavsett vad det handlar om: jakt, friluftsliv, bilar, cyklar, musik, bokmässor eller vad som helst. Det är något visst med den elektrifierade atmosfären som uppstår. Summan av de ingående delarna blir större än helheten, kollektivets kraft i positiv bemärkelse.

Inatt lyssnade jag på Coleman Hawkins "Body and Soul" från 1939. Nattsuddsmusik. Balsam för själen. Lyssna på den!

/ J - väntande

tisdag 21 maj 2013

Tour de Crêpes

- Solskensflytt, solskenscykling och åskväder


Förvisso har det varit glest med text och bilder här på sistone men livet har ändå knatat på i stilla lunk såväl på som bredvid sadeln med både solsken och regn som följeslagare. Här följer en kort summering.

Träningsmässigt tog jag det lugnt från cyklingen i torsdags efter onsdagens tempocup där jag brände ut det jag hade i kroppen. Istället för cykel blev det ett dubbelpass styrka och löpning. Tog mer överkropp och mindre ben den gången av naturliga skäl. Löpningen kändes ovan men efter ett tag kom jag in i lunken. Riktigt pigg var jag inte så det blev bara en halvmil på löpbandet. Fredagen bjöd på vilodag från fysisk träning eller nja, det beror på hur man ser det. 

Flytthjälp har jag lovat att vara vid några tillfällen den här månaden. Fredagen var första "passet". Välorganiserad tillställning men en tämligen stadig mängd saker som skulle flyttas ändå. Och ni vet hur det är med flyttar - de drar alltid ut på tiden hur väl ordnade de än är. Det brukar vara rätt roligt när man sätter igång och får börja stöka runt och sen kanske på slutet när man börjar se slutresultatet resa sig som fågel Fenix ur askan och kaos övergår i någon form av ordning. Däremellan brukar det vara hemskt tungt och en smula enerverande. 

Ett av många lass, men vi hade i alla fall vackert väder

Som tur var det en av årets varmaste och finaste dagar. Det gjorde att vi slapp hyra täckt släp och att man kunde slänga ut saker på gräsmattan för att få överblick. Bara att packa bil och släpvagn fulla och köra i skytteltrafik. Välsignat skönt att ha hjälp av en f d lastbilschaufför när det ska packas, surras och backas. Bland annat fraktades två stora dubbelsängar och en bäddsoffa med rötter i underjorden där det är mycket varmt. Detta mot slutet när orken var på upphällningen efter förflyttning av ett mindre bibliotek och köksutrustning nästan i paritet med min egen. Vem sade att det var jobbigt att cykla och träna? Testa flyttintervaller vetja, särskilt i strålande sol. Var helt jäkla ledbruten efteråt. Kontinentalsängar är ett elände att förflytta. Bottnarna är lätta men flexidelarna är ett helvete rent ut sagt. Tunga, slankigt halkiga utan styrsel och därtill rätt ömtåliga då man inte kan gripa i dem hur som helst. 

Stor säng nummer två packad för transport ut i skogen

I helgen var det dags för distanscykling igen i regi av Bernt som var banläggare till Lammhultcyklisternas lördagscykling den här gången. Själv var jag för ovanlighetens skull i god tid till samlingen vid simhallen innan men blev där lite dyster. Var håller alla mina cykelvänner i "Sub8.30" hus? Några få var vi men knappast mangrant och nu närmar det sig start med stormsteg. Vi får väl se om det dyker upp några på kommande lördags "Uppvidingetrampet" med start och mål i Åseda. Vi var 23 i den ursprungliga gruppen men efter några avhopp och några byten av fartgrupper är vi nu färre och ihop har vi inte kört än. Verkar som vi får lita till individuell styrka mer än lagarbete. Bara att hoppas att vi är starka nog för det. 

 Bernts runda bar efter start av mot Gemla och Alvesta för att i princip följa gamla sträckningen av Helgasjön runt. Vi vek dock av mot Tolg och hägrande pannkakor när vi kom till vägskälet i Berg. Jag funderar fortfarande på att hårdlansera min idé om en uttalad "Tour de Crêpes". Vädret var vackert och det blåste tämligen friskt. 

Cykling och fika, det hänger ihop som...eh...eh...cykling å fika!

Efter gyllene sirapsfika cyklades det norrut mot Asa och vidare i stigningen upp mot Asaryd där några fick det tungt. Väl i Källreda delade gruppen på sig och vi var fyra som tog några extra motlut och lite högre fart över Stenkullabackarna och sen tillbaks mot Söraby via Varetorp. Blev bra fart och samarbete särskilt på slutet med övning av mjuka fina växlingar. Allt som allt en mycket bra cykeltur med trevligt sällskap, vackert väder, goda pannkakor och bra träning. 

Varför man tränar...

I söndags hade jag tänkt mig några timmars mountainbike. Den djärva planen var faktiskt att först köra den gemensamma träningen för att sen skarva på några timmar med egen lugn skogscykling för att få några mil i benen. Så blev det inte alls. Efter ett par nätter med usel sömn så var jag helt enkelt utmattad. Försov mig delvis och eftersom jag behövde dona med mountainbiken innan färd så var det knappt om tid. Bromsarna tjuter värre än...något som tjuter väldigt högt och behöver rengöras och kanske sandpappras lite. Och framväxeln som trilskades på cupen är inte fixad. Normalt ett jobb som tar någon minut men man kan vara säker att om det skall göras innan avfärd så spårar det ur direkt. 

Moder natur var emellertid på min sida och strax efter att jag beslutat att vända på mig och somna om så började regnet vräka ned så det dånade mot rutan för en stund. Ibland känns vissa beslut bara rätt. 

Igår kväll var det dags för traditionell måndagstur. Vädret som till en början såg ytterst vresigt ut och bjöd på lite muller i fjärran då och då lugnade sig framemot aftonen. Jag körde i frifartsgruppen eftersom jag behöver fart i benen både i största allmänhet och inför kommande högervarv runt sjön. Benen var inte alltför pigga och jag kände av knäna måste jag erkänna. Men det gick mer organiserat än vanligt kanske för att det var lite mindre hets i den konstellation som var aktuell. Mindre "tävlingslikt" format och mjukare växlingar. Benen kändes bättre mot slutet och jag vågade mig t o m på någon slags fartökning mot slutet, spurt vill jag nog inte kalla det, men ändå. Enligt cykeldatorer var det en av de snabbaste turerna överhuvudtaget. De cirka sju milen avklarades med ett snitt på 39,6 km/h. 

Dagen innebär mest att jag kommer ta en "geting" då det är dags för min spruta igen. Är inne i förstärkningsfasen av min hyposensibilisering mot getingstick. Tar nu en dos motsvarande ca 25 getingstick var sjätte vecka. Är immun vid det här laget men de sista åren av behandling är för att effekten skall bestå. Efter dagens besök på lasarettet blir det dock inte mycket tränat då jag vanligtvis blir väldigt trött efter sprutan. Hade tänkt att kanske köra något under lunchen nu som ett kort pass löpning. Men i samma stund som jag kom på det börjar regnet falla och knackar försynt på rutan som det ville komma in och umgås. Men det lockar lite ändå. 

/ J - gillar getingsirap à la Flamande

torsdag 16 maj 2013

Tempocup 1

- Nu har det tävlats igen


Igår var det dags för veckans andra kraftprov och den här gången på betydligt slätare underlag och med mindre stigning än i tisdagens Mtb-cup. Det var premiär för årets tempocup och ansvarig banläggare för första deltävlingen var Stefan C som använde sig av förra årets utmärkta bana i och utanför Ingelstad. Jag tycker det är en riktigt bra bana men är kanske är en smula partisk på den punkten eftersom jag slog personligt rekord där på sista deltävlingen 2012. Sträckningen är tillika slagfält för årets KM då två varv kommer köras plus sex varv på den korta slingan runt naturbruksgymnasiet vilket kommer att bli intensivt.

Men nu var det två "långa" varv som gällde. Varvet är strax under 17 km vilket ger 33,7 km att avverka i ensam kamp mot klockan, sig själv och surnande benmuskler som skriker åt en att lägga av.

Genomgång av bana där Stefan försöker förklara
hur man håller höger hela tiden

Det var ingen enorm folkmassa som samlades på Växjövägen men ett anständigt startfält både vad gäller antal och bredd. Extra roligt var att det fanns ett par yngre förmågor i olika åldrar samt att damklassen blev en hård tvekamp.

En del cyklar är mindre än andra

Mina förberedelser bestod i att tidigare på dagen meka febrilt med min racer för att montera tempopinnarna. Det är lite trångt om saligheten på styret så man får nästan använda skohorn och bända dem på plats bland alla vajrar. Jag kompletterar pinnarna med en sadelstolpe av enklare slag med sadel monterad annan vinkel än brukligt. Jag sitter lite högre upp, längre fram och den är lutad något framåt. Vinkeln på sadeln gör att jag nästan glider av om jag inte har press på pedalerna. Det är dels för att tvingas få extra tryck men även för att vissa, ska vi kalla det anatomiska detaljer, ska få mer plats och inte klämmas. 

Tempofierad linjehoj och ja, sadeln lutar

När det var dags att bege sig stoppade jag adekvata insexnycklar av kraftigare slag i bakfickorna för att kunna justera sittposition och dra åt tempopinnarna om de lossnade under uppvärmningen ned till Ingelstad. Att göra det någon timma innan start är väl inte helt perfekt men det har varit lite hektiskt på sistone. Men det mesta verkade fungera och sitta fast så jag behövde inte göra några ytterligare insatser på det tekniska området. Jag hade bestämt att köra till musik den här gången så lurarna var i öronen och dolde i viss mån vindbruset. Ganska snart märkte jag att kroppen inte tänkte ge huvudet några som helst statusrapporter om dagsform då jag vare sig kände mig särskilt trött eller pigg. Vädret spelade också spratt då det var motvind hela vägen till Ingelstad och jag körde rätt långsamt på lätta växlar. 

Efter ett litet tag började det anlända fler cyklister till samlingsplatsen hemma hos Stefan och efterhand växte antalet till en liten skara. Med tanke på deltagarna såg det här ut att kunna bli en hård batalj. Men det  jag gillar med tempo är att man kör mot sig själv i första hand. Det spelar mindre roll vilken fart alla andra håller. Jag kan bara pressa ur det sista ur musklerna. Sen finns inte så mycket att göra åt att andra kör fortare eller eventuellt långsammare. Det är inte mycket till taktik som kan gå fel. Det som kan göras är att feldisponera krafterna i relation till banan under loppet förstås.

Cyklisterna börjar anlända

Och några till på ingång

Efter genomgång av bansträckning och lottning av startordning så rullade vi gemensamt bort till start- och målplats vid lantbruksgymnasiet. Först iväg var damklassen sen tror jag att jag startade som nummer åtta eller något liknande. Allt kändes väl rätt ok till ett par minuter innan start då saker börjar krångla. Mina hittills mycket väl fungerande växlar slutar fungera som jag vill. Det gick inte att få i de tre tyngsta växlarna vilket är är mindre bra på ett tempolopp. Smått hysteriskt börjar jag fippla och dona med justerskruvar och vajrar. Till slut lyckas jag åtminstone få fanskapet att växla hjälpligt men bara om jag verkligen inte la något tryck på pedalerna alls. Samtidigt ropas det att "det är din tur nu". Femtio sekunder till start och jag lyckas slita upp mp3-spelaren som stängt av sig, få fram telefonen för att starta Endomondo i brist på annan GPS samt nollställa cykeldatorn. Däremot får jag som vanligt inte igång pulsklockan. Garmin har lite att jobba på där, man får inte vara stressad när man skall starta en HR70. 

Några deltagare innan start

Iväg kom jag i alla fall och inledningen var väl sisådär. Första "benet" av den smått kvadratiska banan innebar vind som i huvudsak var sida/med. Den inledande backen jagade upp mig i runt 55 km/h och jag försökte sen hålla uppe farten så  länge som möjligt ut på de efterföljande rakorna över de öppna fälten. Beslutade mig dock ganska tidigt för att inte ta i för mycket första varvet. Vinden som jag känt på hela vägen från Växjö när jag värmde upp var lurig. Det friskade i bra mycket i byarna och jag visste att vid de öppna partierna vid Nöbbele samt slutsträckan in mot Ingelstad på gamla Växjövägen tänkte den överfalla mig. 

Strax innan Tävelsås började jag fippla med datorn som visade sträcka när jag ville se snitt. Upptäckte då en nackdel med den - man måste med knapptryck cirkulera genom alla fönster för att komma till det man önskar vilket är svårt när man samtidigt försöker köra så fort man förmår i byig vind. Till slut gick det och där tappade jag troligtvis de sju sekunder jag behövt på slutet. 

Om det var hörlurarna, vinden eller micklandet med datorn som först gjorde att jag inte hörde det karaktäristiska "swosch, swosch, swosch"-ljudet av täckta kolfiberhjul eller kombination av allt vet jag inte. Men plötsligt kom Isac susande i godan ro säkert tio kilometer snabbare än jag. Ibland kan man bli lite stressad av att bli upphunnen men av någon anledning brydde jag mig inte så mycket om det den här gången. Ändrade vare sig fart eller kadens utan såg mest honom segla iväg med spinnakern hissad och återgick till mitt eget gnetande i min egen lilla bubbla av protesterande muskler.

Som väntat blev det djävulskt tungt när man svängde av från Tävelsås för att börja återfärden mot Ingelstad. Precis efter korsningen är det ett svagt motlut som sen följas av en mindre nedförsbacke. Av den senare märktes inte ett dugg utan farten sjönk snarare då vinden tog sats där. Sneglade på datorn och såg att farten i slakmotan upp mot Nöbbele efter ytterligare någon kilometer dök ned mot 31 km/h. Inte bra alls när man som jag siktade på ett snitt runt fyrtio. Idag var ingen rekorddag helt enkelt men tänkte på att försöka ha så kul som möjligt. Vilket i och för sig är en bedrift när lungorna svider och musklerna värker. 

Musik var inte dumt att köra till när man började få ont och svårt att hålla rytmen. Tyvärr hördes det inte så mycket som önskat över vindbruset trots högt uppskruvad volym. Receptet blir att skruva upp ännu högre nästa gång. Det märktes att det var en fin afton väderleksmässigt då vi mötte ett antal cyklister av olika kategorier på väg åt motsatt håll under vår varvbana och alla lät de som Al Jourgensen, märkligt. 

När jag passerade för varvning kändes det ändå som det kunde gå vägen. Att överleva alltså. Det här med att köra fort började kännas knepigt. Kroppen som på uppvärmningen varit så hemlig med hur den kände sig gav nu klart besked om att den inte alls tänkte tillhandahålla den kondition jag önskat. Så jag var tvungen att köra på styrka och matade därför i tyngre och tyngre växlar istället för att hålla bra kadens. Den tidiga nedförsbacken gick fortare andra varvet och jag hamnade strax under 60 km/h där. Sen låg jag på de tyngsta växlarna och matade ett tag. Bitvis gick det riktigt fort på 53-11. Körde själv förbi några stycken när jag ändå höll på. 

Efter andra svängen upp mot vinden blev det besvärligt. Jag hade nämligen sneglat på snitthastigheten strax innan dess och sett att jag hade chansen till nytt rekord i alla fall teoretiskt. Men jag insåg förstås att det skulle innebära att jag måste ligga över 41 km/h mot vinden och i slutet av loppet. Det sägs att hoppet är det sista som överger människan men jag kan tillägga att om människan befinner sig på en tempocykel så behöver det understöd av ett par rejäla lårmuskler för att inte lämna skutan tidigare. Och mina började så sakteliga överge mig vid det här laget. Det är då som pannbenet träder in. Och det hjälpte mig i mål men inte så snabbt som önskat. 

Fint kvällsljus efter målgång

Fick i efterhand höra att jag låg fyra vid varvningen. Det blev också min placering i mål. Det är en placering jag är nöjd med särskilt om man betänker vilka meriter de som kom före mig har. Sluttiden blev 50 min 7 s så hade jag inte krånglat med datorn hade jag troligen krupit under min tänkta "50-gräns". Sensmoralen blir därför "krångla inte med da...eller nej, kör fortare för f-n!"

/ J - håller eget tempo

onsdag 15 maj 2013

Mtb-cup # 2

- Rapport från deltävling 2 som gick av stapeln i Strömbergshyttan utanför Hovmantorp


Förväntningarna från min sida på aftonens begivenhet var tämligen lågt ställda vad gäller min egen prestation. Det här skulle bli fjärde gången jag ens satt på en mountainbike den här säsongen och jag hade sovit uselt så trött var jag redan på morgonen. Men cuperna är sociala tillställningar och det är roligt att köra ändå så närvaro kändes "obligatorisk" när nu möjlighet fanns. För att spä på känslan av morgonmisär så regnade till och från hela förmiddagen i Växjö så misstanken fanns att det skulle bli lerbad på kvällen men det lär ju vara nyttigt för hyn. Kruxet är att jag avskyr lera när jag cyklar. Jag vet, det är inte den bästa inställningen hos en mtb-utövare. Men jag är i grund och botten solskenscyklist. 

Men så blev det inte! Regnet upphörde och solen behagade visa sitt runda anlete. Det hade tydligen inte regnat så mycket i Hovmantorpstrakten för banan visade sig vara nästan helt torr när jag provkörde den utom några halkiga partier med fuktig mossa ned mot sjön till. 

Sjödelen av banan vid Strömbergshyttan utanför Hovmantorp

Inför

Dagen hade succesivt bara blivit bättre och bättre. Efter pannkakslunch och en lugn eftermiddag där jag hann se den spännande upplösningen på gårdagens bergsetapp i Girot medan fixade i ordning cykelprylar blev jag hämtad  av Mikael för samåkning till skogen och cupbanan. Han laddar för kommande helgs tävlingar i mountainbikeorientering och såg det här som ett bra genrep för den fysiska delen av förberedelserna. Sen handlar resten om mental styrka, kartläsning och kanske en smula tur. Ska bli intressant att följa både honom och Anders A när de kämpar i skogarna runt Eksjö. 

Ett tag hade jag funderat på att svida om cykeln i "nya skor", lerdäck. Nuvarande sulor består av "RR" ( Schwalbe Racing Ralph) fram och klassiska "RK" (Continental Race King) bak och är för lite mönstrade för att ge riktigt grepp om det är halt. Har ett par halvt utslitna men fortfarande gångbara "Nobby Nic" att sätta fram och ett glesdubbat smalt "Jimmy" bak om det kniper. Den kombinationen biter lite hårdare på mjukt underlag. Lufttrycket lade jag på runt 2 bar vilket visade sig vara vist med tanke på hur loppet senare utvecklade sig. Kliade mig lite i huvudet över dämpartryck bak men tryckte i runt 135 psi vilket är något mer än de 120 psi jag körde med i förra ramen vid liknande terräng. 

Vi kom fram i god tid för att hinna montera nummerlapp, provköra banan samt värma upp. Det var en rolig slinga och ny för mig som inte var med förra året när den gick här. Tydligen var den lite förändrad sen sist men i det här utförandet runt 2,5 km lång. Starten var en grusvägsslakmota på några hundra meter upp mot en högersväng in mot det första skogspartiet med en stig som väldigt skön och "flowig". Banan innehöll också lite klättring som började med en liten brant puckel som gjorde att man tappade fart och sen uppför först på grusväg som sedan övergick i skogsbilväg med makadam som underlag. Slutet var en rolig downhill-löpa utför den gamla skidbacken. Den skulle visa sig bli avgörande på mer än ett vis. 

En av flera träbropassager.

Loppet

Ett femtontal cyklister kom till start och alla de starka åkarna från förra cuptillfället var där. Jag misstänkte därför att det skulle gå fort och med tanke på att några av dem är duktiga på landsväg så kunde det bära av redan från start och det gjorde det! Jag inledde med tekniskt strul. Pulsklockan gick inte igång som jag ville, förbannade skitknappar på Garmin HR70 - den går fan aldrig aktivera när det verkligen gäller! Den struntade jag i men värre var att jag inte fick i storklingan fram. Har spänt främre växelvajer men den verkar behöva justeras lite till. Svor över det och blev en aning stressad när alla andra susade iväg i god fart medan jag vevade på småväxlar. Tappade något tiotal meter redan där. Sen lugnade jag mig snabbt och mina egna ord från innan start ekade i huvudet "jag skall ha roligt!". Tänkte då på ordet "rolig" även på Danska. 

Startklara

Väntan på start och i bakgrunden halvt frivilligt
blivande sekretariat.

Tog därför eget tempo direkt för att inte bränna ut mig. Fem varv skulle köras och det är ingen god ide att få mjölksyra redan på första rundan oavsett hur fort andra kör. Tätgruppen som susade ifrån oss andra bestod såvitt jag kunde se av JönköpingsViktor, Håkan, Henrik, Stefan och Johan. Strax därefter Henrik nummer två och sen jag med Mikael och Andreas och några till i en andra grupp. Kände mig rejält ringrostig och det märktes på stigen de första varven. Körde lite "kantigt" inte riktigt mjuk på cykeln och linjevalet var väl inte uselt men heller inte särskilt snabbt. Tappade därför rygg på Henrik J som låg framför mig och gled som en liten iller mellan stock och sten. 

Sen blev loppet märkligt någon slags solokörning efter en dust eller två med Mikael på varv två och tre. Av täten såg jag inte röken och H lyckades dra ifrån mig och jag avlägsna mig från de närmsta förföljarna. Trenden blev i början att jag tappade en aning i stigningen upp mot slalombacken och på skogsslingan och lyckades köra ikapp utför och på grusvägslakmotan. Inte helt oväntat. Tekniken blev dock efterhand bättre och farten ökade markant i skogen och nedför då jag kunde börja slappna av i nacke, axlar och armar. Åt uppförsbacken var inte mycket att göra åt då benen fick styra farten där. Men jag sparade rätt rejält på varv fyra uppför för att kunna trycka på hårdare på sista varvet vilket jag också gjorde. Jag trodde nämligen att de bakomvarande skulle komma som raketer uppför och planen var att försöka hålla jämna steg med dem för att sedan spurta nedför slutbranten. 

Den avgörande utförslöpan nedför skidbacken. Här i slagskugga i kvällssol.

Det behövdes aldrig då Henrik  tydligen tappat bakom mig och den vita cykel jag såg i ögonvrån istället tillhörde Andreas E. Väl i mål strax under 45 min blev jag förvånad då jag efter ett tag förstod att jag var fjärde man att passera portalen in på teaterborgen. Att Henrik M brutit efter punktering visste jag då han hejade på från sidan redan under loppet och jag hann fråga efter orsaken när jag passerade. Men de andra vad hade hänt med dem? Några av den förhandstippade favoriterna till höga placeringar saknades i målfållan. 

Pampig målfålla, måhända något teatralisk...

Det visade sig att den där nedförslöpan var mer utslagsgivande än man först kunde tro. Två framhjul rök där efter genomslag mot en inte alltför stor men uppenbarligen väldigt vass sten efter samma linjeval. Det blev väl inte den bästa reklamen för att köra superlätta helstela kolfibermonster med stora hjul. Det kändes i den stunden rätt tryggt och sitta på min järnkaminstunga heldämpade XC-hoj med 26" hjul. Är man som jag en aning stadigt byggt och gillar ostmackor som sätter sig runt magen är det bra att ha prylar som håller. Det är snabbast i längden. 

Samling efteråt vid den numera ökända stenen.

Jag var mycket nöjd med loppet. Så mycket snabbare kunde jag inte kört under rådande omständigheter och andras otur gjorde att även placeringen blev bra. Men framförallt var det roligt! 

Efterspel

Målgången och placeringen sköttes på det något primitiva men ytterst effektiva sättet att man ställde/lade cyklarna i den ordning man kom in. Kan inte fallera alls. Sen dags för den numera sedvanliga fikastunden med eftersnack efteråt där loppet dryftas i stort och smått och myter, skrönor och legender uppstår. Ett av de stora samtalsämnet blev "Stenen" med stort S. Den som orsakade mer än en DNF samt ett cykelbyte. Håkan N lånade helt sonika en cykel för att kunna slutföra tävlingen och inte tappa alla poäng i cupen. Ett märkligt sammanträffande var att Calle hade brutit och är den enda förutom H som kör på Eggbeater's* och därför kunde låna ut sin cykel. Så det var nog meningen att det skulle bli så. 

Jag kände mig nöjd med att ha kommit i mål, inte alltför utmattad och såg en positiv utveckling under loppet vad gäller teknik. Men det jag redan vet blev mycket tydligt. Mountainbike är en träningsfråga. Kör man inte mycket så får man inte det där mjuka flytet över sten och rötter i skogen. Det gör att man spänner sig lite armar, axlar och rygg och onödig kraft försvinner. Det blir inte heller samma sorts körning med mycket starka igångdrag på knöligt underlag när man kör på landsväg. Fördelen med min utgångspunkt nu är att det bara kan gå bättre. 

Tyvärr missar jag chansen att öva vidare i nästa delcup eftersom jag kommer att befinna mig i Motala då för att hälsa på min kära bror med familj och förbereda inför Vätternstarten på lördag morgon. I den förberedelsen ingår att höra Vacchi kommentera "Motala Invitational" - veteranloppet och sen se Sverigeeliten i Motala GP som körs på den knixiga banan runt torget och hamnen på torsdagen innan.  

Rent tekniskt lärde jag mig att hantera ilska då mina j-a skivbromsar bitvis tjöt som stuckna grisar. Blir rengöring av dem med brakeclean igen och åtdragning av ok. Återstår att se om det hjälper annars tar jag till sandpapper på skivorna. Sen lärde jag mig även att den nya ramen inte uppträder som den gamla. Överröret är lite lägre bak vilket gör den smidigare vilket är bra. Men den längre länkagearmen och den ökade slaglängden från 100mm till 110mm gör att den "niger" mer och lättare. Det behövs därför mer luft i bakdämparen. Var ute på rejält äventyr två gånger tack vare det. Första vändan körde jag efter ett rejält islag och utlöst spd-pedal på framhjulet ett par meter i övre delen av skidbacken innan jag fick kontroll på ekipaget. Sån spänning kan jag vara utan. Sen måste jag verkligen byta vajer till min lockout på framdämparen som nu inte fungerar något vidare. Kan även konstatera att mitt val av lite högre däckstryck för att undvika punkteringar och genomslag var en god idé. Sen kan konstateras att det så populära RK-däcket som alla rekommenderar tycker jag är skit! Det har klena sidor som känns som de är gjorda av papp och de har nu orsakat mig ett sönderrivet däck och den här turen gick de visserligen inte sönder men de gör att bakänden på cykeln kränger som en orm med epilepsi. 

Dagen som efterhand blivit allt bättre var nu riktigt munter. Och lyckan förstärktes av en märklig händelse. Jag fick tillbaks en nyckel jag inte visste jag tappat! Plötsligt frågades det om någon kände igen en nyckel - och den såg misstänkt mycket ut som min lägenhetsnyckel, den jag använder när jag tränar. Det visade sig att Viktor hittat den i sanden på parkeringen när han skulle ta sig till bilen. Ren slump men en lycklig sådan. Jag blev så glad så jag var tvungen att krama om honom. Fy fan vad jobbigt det hade varit att komma hem en gång till och sakna nyckel. Visserligen bra material till bloggen men ändå. 

Vinnare och tillika nyckelfinnare Viktor.

Sen avrundades det hela med att jag för andra gången i rad vann något på mitt startnummer - det som innan Växjötrampet aldrig hänt. Den här gången ett presentkort på Bike Brothers. Kul, undrar om det inte kan bli t ex powerbars av dem.

Värdechekar får patina av
svettiga cykeltröjor

I skrivande stund ser jag genom fönstret att vädret verkar bli exakt som Smhi förutspått: sol och relativt varmt efter en något kylslagen morgon. Lite vind i form av byar på upp till 10 m/s. Allt ser bra ut inför kvällen stundande tempocupspremiär. 

Har dock inte kört en meter tempo i år så jag måste i eftermiddag innan start skruva på tempopinnarna och byta sadel/sadelstolpe på cykeln. Den måste "tempofieras" lite, en fattigmansvariant på tempohoj. Sen får jag känna på sittställning och dylikt på uppvärmningen ned till Ingelstad. Det får bli som det blir. Huvudsaken är att jag har roligt och det tänker jag ha! I bakhuvudet lurar det faktum att det var på den här banan jag slog personligt rekord förra säsongen då jag för första gången körde över 40 km/h med 40,9 km/h i snitt. 

Återstår att se hur det går idag!

/ J - i return of the mountainbiker, episode II


* Pedaler från Crank Brothers för dem som inte vet. De är inte kompatibla med klossar från SPD så vitt jag vet. 

tisdag 14 maj 2013

Kort sammanfattning

- Måndagen som var


Gårdagen har ersatts av grådagen. Idag småregnar det och jag har ont i kroppen och är dödstrött av oklar anledning. Är sur över det då det är årspremiär för mtb-race för mig idag i och med Bros Mtb-cup #2 i Strömbergshyttan ikväll. Kan väl inte säga att jag känner mig så väl förberedd med tre skogsturer i år. Men någonstans ska man börja.

I förbifarten kan sägas att det inte dök upp någon tidningsmurvel vid måndagsturen heller. Kan inte säga att jag är förvånad. Nu får det bli någon form av utskick istället. Men det innebär å andra sidan inte att säkerhetsarbetet läggs ned. Noteras kan också att de frågor som ställdes från LC via mail till SCF i frågan inte bevärdigats med ett svar trots att det där borde finnas en kunskapsbank att ta del av. Vi får klura vidare om hur man bäst sprider information kring träning på väg och motionscykling som växande fenomen till våra ärade medtrafikanter i regionen. Allt för att vi ska minimera risken för olyckor och för att öka förståelsen för cykling som helhet. Funderar på att hålla brandtal under rubriken "vi blir fler, vi är många och vi har kommit för att stanna!"

Det finns plats för alla, jag lovar...

Om måndagsturen finns inte så mycket att säga för min del. Jag valde att köra med en lite långsammare "32-grupp" och det kändes ok. Lite vingligt i början för några i gruppen men bättre mot slutet. Det kördes för hårt inne i stan trots vädjan om att låta bli det innan start. Märkte inget av den ivern i backen upp mot Teleborg. Till berörda - kör hårt där istället för tusan! 

Mina egna ben var väl sådär men låga farter är inga problem vilket snittpulsen på 115 skvallrade om. Mer stressigt och högre puls var det innan start då jag för att undvika fler krascher bytte bromsklossar på min hybrid. Även ny kedja och en kassett förärades den gamle kämpen. Hade bara en enklare mtb-kassett som var niodrevad hemma så den åkte på. Intressant och se om det funkar med Tiagra-landsvägsväxel. Den ska egentligen inte ta den utväxlingen. Men såvitt jag kan bedöma efter att ha tagit mig till stan med den så verkar det fungera acceptabelt. Problemet med mekandet var väl att jag glömde tiden och att jag skulle varit vid torget runt tjugo över fem om det nu skulle dykt upp några journalister. Men vare sig de eller jag var där vid halv sex så det löste sig.

Idag blir det pannkakslunch. Det ser jag fram emot. Har alltid älskat pannkakor, kommer alltid att göra. LCHF:are - släng er i väggen! 

/ J - funderar på om det blir pannkaka även ikväll...

måndag 13 maj 2013

Måndagsmorgonblues

- En trasig start på veckan


Vi får väl se hur resten av den här cykeldagen artar sig och hoppas att den inte är signifikativ för veckan. Den började nämligen mindre lyckosamt. Eller så tog den snarare vid där den gamla slutade. 

Dagen bjöd på några möten på förmiddagen och jag hade tagit höjd för att det kan ta lite tid att komma iväg. Så trots i alla fall ett par vändor upp och ned för trappan till källaren och cykelrummet i sedvanlig ordning så var jag någorlunda i tid. 

Färdvägen tog mig förbi den branta backen vid Teknikum och där började äventyret. Bromsarna tog inte inför den skarpa vänstersvängen på cykelvägen. De fungerade inte alls. Och jag visste då att det var något jag glömt igår när jag mekade - att byta klossar till några med längre "pinnar". Attans också, att svänga i den farten var inte att tänka på så rakt fram och ut i gatan for jag. Som tur var inga bilar i närheten. Studsade och for över trottoarkanter. Lyckades få ner farten till andra sidan innan jag stilla och elegant välte omkull. Jag kom nämligen inte iväg när jag försökte trampa igen. 

Allt studsande hade gjort att vindvästen jag hade haft i bakfickan på jeansen ramlat ur och nu låg elegant insnodd som en rävboa på en societetsdam från förr runt kassett och växelförare. Det var det som orsakat det ofrivilliga stoppet. 

Inte så glad över detta då västen hade fått något hål samt var helt nedoljad. Återstår att se om den går att rädda. Skulle haft den på mig för att visa att jag minsann är cyklist. Fick stressa iväg lite då jag skulle vara på St Sigfrids Sjukhus klockan nio och tiden gick sin gilla gång som vanligt och tog inte alls hänsyn till cykelincidenter. 

Fortsatte min färd förbi strykjärnet och genom östra änden av Linnéparken och körde upp mot trafikljusen i höjd med simhallen. Där hade någon muntergök i helgen gått bärsärkargång och krossat busskuren vid hållplatsen, glassplitter överallt. Hoppade av cykeln men avsaknaden av bromsar gjorde att jag hunnit få två glasbitar i framhjulet. Men de satt inte djupt och hade inte hunnit gå igenom - skönt! 

Tredje gången gillt, upp på cykeln och...."frihjul", tramporna spann runt och jag höll på att stå på näsan igen men lyckades hålla mig på hjulen. Tittade förvånat ned bara för att se att min cykel fått svans. Kedjan hängde lite sorgset bakom och såg inte ut att må bra. 

Så skall det väl inte heller se ut?

Jaha, då stod jag där med en avancerad sparkcykel. Som tur var lutar det lätt åt det hållet jag skulle och jag blev bara tio minuter försenad. 

Möte nummer två bestod av att jag skulle vara en av fyra representanter för Lammhultcyklisterna vid en inbjudan till presskonferens. Bakom initiativet stod Fredrik Valgren chef för motorskador på Länsförsäkringar och tillika vicekapten i Team Rynkeby Växjö. Närvarande var även Mats Ringsbacka från polisen och Pär Wallin från kommunen. Frånvarande var samtliga inbjudna journalister som endera laddar om batterierna efter helgen eller jagar viktigare nyheter som kvällens fotbollsmatch. Avståndet till Smp redaktion till LFs konferensrum är väl ca 100 m så det kan ha funnits geografiskt oöverstigliga hinder också. De är nu återinbjudna till att närvara vid kvällens start av måndagsturen med start från stortorget. Vi får se hur det går med den saken. 

I väntan på pressen som aldrig kom...

Nu skall det ut och mekas. Bromsar är en bra att ha sak och jag tror att jag kan ha någon kedja och kassett i reserv som kan tänkas passa mitt gamla ök. 

/ J - mekar vidare med och i tillvaron

söndag 12 maj 2013

En helg att lägga till samlingarna

- Vår, träning och lite cykelmek


Så kan ännu en helg adderas till det pärlband av bortflyende dagar som kan summeras som livet. Den här helgen var en osedvanligt bra sådan ur lite olika aspekter och dessutom har vitsipporna attackerat på allvar.

Träningsdelen inleddes tidigt på lördagsmorgonen med ett distanspass tillsammans med sub8.30-gruppen. Vi var något tiotal som samlades för att dra en runda på runt 11 mil i riktning norrut med start från Norremark. Det blev en historia som gick upp och ned både när det gäller banprofil som humör på deltagarna. Den kuperade banan bjöd på  över 800 höjdmeter. Vad gäller samarbetet var det lite grus i maskineriet inledningsvis. Det rådde bland annat en aning delade meningar om vad som kännetecknar en backe och hur den bäst tacklas både på upp- och nedväg. Men varefter turen löpte på så gjorde även samarbetet det. De sista milen från pausen flöt på riktigt bra. En liten miss i protokollet var att de efterlängtade pannkakorna i Tolg frös inne eftersom vi var där för tidigt! Det är vådan med att vara ute i ottan. 

Är klockan åtta en lämplig startid för en sub8.30-grupp?

Kort samling i Sandsbro efter turen för summering

Söndagen bjöd på mountainbiketräning i fantastiskt vårväder. Vi var väl ingen överväldigande skara som samlats vid Vaistorpet, fyra personer närmare bestämt. En tappades direkt då han föredrog att köra enbart stig istället för den blandade körning stig/grusväg/skogsbilväg som stod på programmet. Sen var vi bara tre. Men det blev en riktigt bra tur. Jag fick förmånen att bekanta mig med en ny stig i ett område som jag annars kan och sådant gör mig alltid glad som den stigfinnare jag är. Tempot var modest och det var riktigt skönt eftersom jag mest vill få tid i sadeln på min nygamla hoj innan tisdagens tempocup. 

Turligt nog var humöret på topp för mot slutet av rundan tyckte jag bestämt att det slog lite i aktern på ekipaget. När vi kom tillbaks till Fylleryd och stannade vid "El Plomo" så kikade jag på bakdäcket för att försöka utröna orsaken till skumpandet. Och se på fan...det fanns en anledning, tyvärr! 

Så skall det väl inte se ut?

En rejäl reva i sidan på däcket där slangen tittade ut och tyvärr för stor för att den ska gå att laga. Och däcket som var så färskt att det sitter gjutpinnar kvar i gummit. Skräp också! Det blev en dyr tur på så vis. Undrar om det är något generellt med just RK eller om jag bara hade otur? Har fått någon enstaka reva i däck under alla år jag cyklat i skogen. 

Det var bara att lägga till ytterligare en sak på "att göra på cyklar"-listan. Eftersom den nu vuxit sig stor och lite akut med tanke på cykelveckan som kommer så började det bli ont om tid. Det fanns även en "deadline" för dagen då sändningarna från Girot skulle börja vid kvart över två. 

Så det var dags för lite söndagsmekande av cyklar. Vädret var strålande och källaren mörk så efter lite tankeverksamhet beslutade jag mig för att aktiviteten skulle ske utomhus. Körschemat bestod i huvudsak av en avancerat rockad av däck som innebar sex däcksbyten samt om möjligt byte av bromsklossar på standardhoj. Därutöver blev det rengöring av cykel från vaniljyoghurt samt åtgärdande av demontjutande bakre skivbroms på min mtb. 

Mekställ uppställt på gården, cykelverkstad flyttar ut!

Det skulle visa sig vara en mycket social aktivitet! Flera grannar kom förbi och pratade. Bland annat oljade jag kedja och smorde stöd på cykel åt en äldre dam som bor på samma våningsplan och fick en annan granne att vilja ta en runda på mtb tillsammans. Dessutom hade jag och C lite cykelmekarskola. 

Det gäller att meka med stil!

Veckan som kommer och perioden jag befinner mig i verkar bli träningsintensiv. Tordagens Växjötramp på 130km följdes av lugn återhämtningscykel i fredags. Igår blev det distans 110km och idag 32 km mtb. Måndagen bjuder på måndagstur följt av Bros mtb-cup på tisdag och premiär för Tempocupen på onsdag. Torsdagen innebär styrketräning och löpning som vanligt. Det var länge sen jag sprang nu. Fredag blir det vila från träning inför lördagens distansträning men inkluderar en rejäl flytt istället.  

Men först blir det till att medverka i en presskonferens om cykelsäkerhet imorgon.

/ J - i våren

fredag 10 maj 2013

Postludium till Växjötrampet

- Alltid vinner man något när man cyklar


Som reklamen säger "plötsligt händer det". Jag har så här långt aldrig vunnit någonting på mina startnummer på LCs olika arrangemang och då har jag ändå deltagit i de flesta av dem. Men i torsdags hände det! Nummer 83 visade sig vara ett bra startnummer i Växjötrampet och renderade mig det senaste numret av tidningen Svenska Cycling Plus. Extra roligt eftersom jag inte läst tidningen heller. 

Men säg den lycka som varar för evigt eller ens en halv timma. Jag bar stolt omkring min tidning en stund och  förkunnade glatt för alla och envar som orkade höra det att jag vunnit den. Lade den sen prudentligt bredvid min cykel och hjälm ute på parkeringen utanför Furutåskolan. Bara några få minuter senare hade jag glömt det och efter en stund kom en störtskur ackompanjerad av en mäktig åskfanfar. 

Fem minuter transformerade tidningen till en mycket blöt vinst. Några lustigkurrar tyckte bestämt att den såg ut som de tidningar med explicit innehåll som de hittat i skogen när de var unga och undrade nyfiket om sidan åtta och nio var ihopklistrade. 

Pornografi?

Den har fått lufttorka som en dyrbar skinka och är nu i läsbart skick om än lite knölig. Jag har fortfarande inte läst den men tänkte att det kunde vara lämplig kvällslektyr i afton. 

Vackert ljus vid Växjösjön efter åskan på väg hem

Sen kan man fråga sig varför cyklister är så trevliga? Det var en helsicke för mig att komma iväg. Tror jag sade hejdå minst tre gånger och en och en halv timma efter det jag sagt det första gången undrade någon med ett leende varför jag fortfarande var kvar. Tror inte jag kom hem förrän runt halv fem eller så. 

/ J - en vinnare

Växjötrampet 2013

- Första delen i Kronobergstrippeln


Igår var det Kristi himmelsfärdsdag, helg och tillika traditionsenlig startdag för Växjötrampet som gick av stapeln för 29e gången och andra gången i Lammhultcyklisternas regi. Det slumpade sig även så att det var min första start för säsongen i motionslopp eller tävling på cykel.  Premiären skulle ha skett på Bros Mtb-cup #1 men så blev det inte som bekant.

Den inbitne läsaren som tog del av förra inlägget kan ana att jag inte var helt nöjd med inledningen på dagen och att uppvärmningen kunde varit bättre och att jag därmed inte anlände helt lugn och avslappnad till de södra delarna av Växjö. Detta kompenserades i viss mån av att det var en strålande vacker vårdag med för cykling utmärkt väder. Varmt, uppehåll och bara lite vind. Det var dock kvavt.

Väl på plats fick jag snabbt tag i min nummerlapp och lyckades fästa den på tröjan utan bekymmer. Det momentet oroade mig som vanligt. Bara den biten är klar så brukar resten flyta på, själva cykelgrejen är liksom enkel. Efter det kunde jag slappna av och hann till och med ta några halvrisiga bilder. Det var rätt mycket folk som samlats den här torsdagsmorgonen för att trampa iväg i ett grönskimrande kronoberg i begynnande vårskrud som badade i sol. Ett allergihelvete med andra ord. Det var roligt att se att det var så många förutom jag själv som hittat hit. Obekräftade siffror säger att det var runt 320 startande.

Loppgeneral Pelle med megafon i högsta hugg

Lika mycket folk när man tittar åt det hållet också

Efter presentation, information och grov indelning efter fartambitioner så var det dags. Klockan tio gick pacestarten bakom passande elbil. Jag valde att starta med dem som hade lite bråttom och inte tänkte stanna i depåer och dylikt. Tanken från början var att vi i sub 8.30 gruppen skulle kört ihop men den idén bordlades. Redan innan start talade kroppen om att den inte tänkte ställa upp välvilligt och de inledande milen bekräftades det högljutt nere från benen. Jag kände mig matt och lederna värkte en aning tillsammans med lätt molvärk i musklerna. Tänkte att det går över när jag blir varmare.

Det var en stor och tämligen brokig skara som gav sig av i förstagruppen. Lammhults orange/grå/vita dominerande som sig bör bland klubbkläder men även Småland 338 var välrepresenterade i klungan tillsammans med High Chaparall. Några mer udda inslag som någon från med norska cykelkläder kunde ses och Håkan kan vara lite nöjd med att rätt många körde i Bros-utstyrslar. Något som borgade för att det bitvis kunde komma att gå undan var att några av de starkaste hemmaåkarna var på plats. Som Johan L så träffande uttryckte det förra året "det kanske inte är en tävling men någon måste ju komma först".

Tempot uppför första backen var lugnt vilket jag var glad för eftersom det gav mig ytterligare en chans att värma upp. Ut ur stan skruvades farten omedelbart upp så att snittet klättrade över fyrtio redan de första milen. Det gick undan fram till Ingelstad. Efter avtagsvägen mot Rävemåla  susade några rödklädda 338or iväg och fick en liten lucka som ingen brydde sig om att täta i detta tidiga skede. Efter ett tag gick även grönklädda HC upp i täten men det var i princip det sista de gjorde där framme av någon underlig anledning. Sen ville ingen riktigt dra och farten började bli ojämn. Vi var några stycken LC-klädda som körde ett tag med Klas som anförare. Klungan samlade ihop dock ihop sig och sen blev det märkligt ett tag. Rätt tävlingslikt. Det kördes efter svängar och backar för att sen lugna ned sig och småryck gjordes men inga allvarliga försök att komma loss. Alltför stor klunga och alltför platt. Johan plågade oss arma motionärer lite genom att helt sonika lägga sig i täten och stilla öka farten uppför i småbackarna innan Linneryd. Det kändes.

Sen lugnade det ned sig igen sånär som någon incident med en bilförare med släp som tyckte att det var en god idé att köra om ett femtiotal cyklister med nummerlappar på ryggarna utan att fundera på om det var något som kanske var på gång. Halvvägs förbi fick han möte och det enda jag hörde var ett jäkla tjut från bromsar. Detta upprepades vid ytterligare ett tillfälle senare i loppet. Svenskar är ett stressat folk även på lördag förmiddag i strålande sol. Man måste förbi oavsett om det är lämpligt eller ej. Intressant fenomen. 

Strax innan Rävemåla blev det  liv i luckan då Isaac som tydligen punkterat tidigare genom en lång manöver inkluderande skjuts tillbaks till startområdet, byte av hjul, pace bakom bil och spurt lyckats komma tillbaks till förstaklungan. Och det får väl erkännas att det gjordes med stil. Han kom susande i hög fart i vänsterled och det gick ett sus bland de grönklädda och några tänkta konkurrenter om första platsen och ett rassel av växlar hördes, huvuden borrades ned och plötsligt var farten hög ett tag för att sedan efter ett tag lugna ned sig ordentligt till prattempo.

Och så höll det på hela vägen till Tingsryd och vidare mot Urshult. Farten varierade från 25 km/h till 53 km/h oavsett om det gick upp eller ned. Ingen ville ta på sig dragjobb och ibland hittade jag mig själv i täten eller nära den. Vete fan hur det gick till. Troligen önskade jag jämnare fart uppför eller så är jag bara otålig. Gärna högre fart men framförallt ville jag slippa dessa jäkla eviga ryck. Höll mig också längre fram eftersom gummibandseffekten i klungan blir så påtaglig vid den typen av körning. Märkte rätt snart att jag för dagen hade svårt att ens ligga på rulle när farten blev så hög.

Det var varmare än jag tänkte mig och mina två flaskor var faktiskt slut strax efter Sirkön och Kläcklingen. Käkat hade jag kommit ihåg och så långt hade jag mumsat i mig både en bar, en gel och en snickers förutom bananen innan start. Var nog lagom mängd för dagen även om jag inte var så hungrig. Men bra övning inför Vättern. För mig gäller att äta, äta och äta lite till när jag kör långt.

Det började gå undan rejält på de långa raksträckorna efter Sirkön på väg mot Kalvsvik och i den långa slakmotan efter den andra vätskekontrollen upp mot Rydet kördes det friskt. Det märktes att vi inte hade så långt kvar till målgång. När jag sneglade på min alldeles skinande nya dator upplyste den mig om att det gick runt 46 km/h och det uppför. Det är lite för snabbt för mig och på gränsen till vad som är nyttigt. Lyckades haka på klungan men tappade faktiskt rulle ibland. Men när de lugnade sig ångade jag ikapp. Kände mig inte särskilt trött men matt efter penicillin och skit. Och sen kan jag inte köra så fort. Pulsklockan spårade ur ibland men just här passerade den 180 och en bit till. Vet inte riktigt vad jag har för maxpuls på cykel men så jäkla mycket högre blir det nog inte om jag inte kör mtb. 

Någonstans här bestämde jag mig för att inte köra fullt ut utan bara hänga med. För ont i kroppen och kände att det inte var nyttigt med tanke på infektionen. Hängde därför med lite längre bak i huvudklungan men släppte täten när de började positionera sig inför slutet efter rondellerna i Teleborg. Nu var jag i ärlighetens namn även mycket trött och regnet manifesterade det genom att ramla ned i huvudet på oss de sista minuterna och kilometrarna. Jag och Tony lade oss strax bakom tätklungan där det senare spurtades. Kanske lite väl häftigt eftersom några åkte i backen vid sista rondellen där det är 500m kvar. De verkade dock ha klarat sig ok. 

Det var en av två vurpor jag hörde talas om. Ytterligare en inträffade och en av de inblandade  fick ta sig till akuten för röntgen, troligen rök en axel och definitivt ett cykelhjul.

Jag är ingen expert...men så ska det väl inte se ut?

I mål kom jag och det var skönt. Var inte så slut precis då men heller ingen kraft i benen. Senare på kvällen blev jag dock riktigt jäkla trött. Tror inte jag kunnat köra så mycket fortare även om jag varit helt kurant. De tretton milen avklarades med ett snitt på 39,7 km/h vilket skall ställas i relation till den bitvis ryckiga körningen. Det var inte direkt lagtempo det handlade om.

Cube i gott sällskap. En Specialized S-works med zipphjul.

Flera bevisligen snabba cyklar...

Det var extremt gott att stoppa något i magen och framförallt dricka efteråt. Insåg att jag hade vätskebrist och hinkade i mig saft och kaffe. Jag var som jag kan bli vid dylika tillställningar lite lätt "speedad", endorfin är inte helt dumt.

Även våra gulklädda hjältar i TRV i mål

Inte bara Rynkeby i gult, loppets kanske gladaste geting

Och apropå glad...


Hemma efter lång dag

Det här var kul, det gör vi om igen! Nästa motionslopp blir för min del Uppvidingetrampet i Åseda den 25 maj. Men innan dess är det helg och då skall det cyklas - mycket! Sen följer nästa vecka med småtävlingar några dagar i rad. Det är mycket fokus på tvåhjulingar nu. 

/ J - på tredje loppet uppstånden?