torsdag 25 april 2013

Mountainbikecupen har startat!

- Årets första deltävling i Lammhultcyklisternas och Bros Mtb-cup har gått av stapeln


De som läste mitt förra inlägg minns kanske att jag inte var helt "cyklig" på onsdagsmorgonen med anledning av tingens tillstånd. Efter att under förmiddagen vant mig vid tanken på att inte kunna delta så kändes det väl en aning bättre om än inte så mycket. Bestämde mig i alla fall för att agera publik och siktade på att bege mig uppför backen över Högstorp på kvällen för att kika på andra som cyklade runt runt i små trånga cirklar bland stenar och bokskog i lera. 

Men först gick jag och tatuerade mig, mer om detta senare.

Av någon anledning hade jag fått för mig att starten var vid klockan sex så det var vad jag siktade in mig på. Precis när jag fått på mig lämpligt regntätt plagg och  tryckt lurarna i öronen och vridit upp volymen nära max så ringde telefonen och där i andra änden hördes en glad röst som frågade om vi skulle slå följe. Så briljanta idéer kan inte avvisas så jag styrde kosan mot Per Lagerkvists väg. Det visade sig senare när jag och Märit väl kom till brottsplatsen att det var en timma kvar till start så det fanns tid att heja på folk och känna på stämningen. Fler och fler bekanta ansikten från LC dök fram ur det tilltagande grådiset och även ett sällskap från Jönköping anslöt lite överraskande. 

Några cyklister droppar in

Till slut en riktigt anständig samling med tanke på vädret

Det under förmiddagen strålande vårvädret hade bestämt sig för att slutligen återgå till normal Växjöstandard. Det innebar att mulna regntunga skyar hade dragit in under eftermiddagen. Regnet som tidigare hade hängt i luften beslutade nu sig för att göra slag i saken och sluta hänga och istället falla ned på oss arma människor. Blötan tilltog och den redan från början tekniskt mycket tuffa banan blev inte mer lättåkt med ett lager vatten på. Tyvärr innebar det även att min usla kamera tyckte att livet var trist och det gör att bildkvaliteten är som den är. 

Nu känner jag mig inte helt oskyldig. Något skamsen insåg jag att regndansen och förhoppningen om att himlen skulle öppna sig från morgonen verkar ha gett någon form av resultat. Ska jag inte cykla kan det lika gärna vara lerigt tänkte jag med äkta avundsjuka som drivkraft. Själv är jag ju solskenscyklist. Även om mitt rykte därvidlag numera är något skamfilat då jag setts cyklande under alla möjliga och omöjliga förhållanden.

Stenigt och blött uppför

Och när det väl går nedför, halt och tekniskt

Stenar och slänter blev halare, boklöven lömskare och de gräspartier där man möjligen skulle kunnat ta igen sig lite blev nu sugande tvättsvampsavsnitt som åt kraft istället. Den fysiskt krävande banan bjöd inte på många tillfällen för vila och återhämtning. Den är småkuperad med gott om sten, sugande partier med blött gräs och fuktig jord.  Det var hög puls från början som gällde och det syntes på deltagarna.

Fort eller långsamt, uppvärmning på G

Det gäller att ha bra teknik när det är halt

Somliga tar det här på blodigt allvar
och ordnar blodvite redan på uppvärmningen

Över tjugo personer kom till start trots de något bistra omständigheterna. Damklassen var lite mer tunnsådd och där fick Mia försvara färgerna i ensam majestät. Något hon gjorde med den äran. Dessutom med egen fanclub, inte illa.

Vinnare

Det fanns lång och kort bana att välja på men jag tror inte någon valde det kortare alternativet. Banan skulle köras fem varv plus startvarvet som var avkortat. Flera starka namn från förra årets holmgång stod på startlinjen och bland andra de herrar som belade de fem första platserna från förra årets cup med Håkan Nilsson i spetsen som i egenskap av regerande mästare fick ståta med röd nummerlapp med en elegant 1a på. 

Själv hamnade jag på en 7:e plats förra året. Blir svårt att försvara, förbättra eller ens försämra utan cykel. Och ja det är en passning! 

Det visade sig senare att placeringarna 1-3 också togs av dem med samma nummerlappar och i rätt ordning dessutom. Det var bekvämt för det något improviserade sekretariatet som bestod av tre av fem åskådare. Resten av ordningen blev ett sympatiskt kaos där vi till slut fick fråga alla om de mindes vem som var före respektive efter dem i mål. Det blev rätt gemytligt där man fick utbyta namn med varandra och försöka lista ut vem "han i den röda tröjan", "grabben i gult", "killen i shimanokläder" etc var. Men någon form av resultatlista blev det och det blev märkligt nog tämligen korrekt i slutändan.

Kampen om första platsen var inledningsvis tämligen hård och jämn. Håkan varvade först med Viktor från Jönköpingsgänget på rulle. Men redan varvet senare skrek han "är det någon som har en 4 mm insex" vid passage av målområdet. Jag galopperade in i Henrics garage, synade arbetsbänken och som den cykelentusiast han är var det inte svårt att hitta det som söktes. Det visade sig att styret hade lossnat för Viktor och ville spinna fritt. Snabbt mekande gjorde att inte mer än 15-20 sekunder tappades men det var i ett tämligen avgörande läge. Men trots denna fadäs kunde han försvara sin andraposition ända in i mål. Enligt en enig expertpanel är styre en typisk "bra att ha sak" vid all mountainbikeutövning. 

Springbacke för de flesta...

...men inte för alla! Håkan i full fart uppför.

Den utslagsgivande banan i kombination med vresigt väder gjorde att det uppstod luckor redan på första varvet. Några rutinerade ringrävar var smarta nog att inte dras med i andras tempo utan försökte hitta sin egen rytm för att klara av de fem varven på bästa vis. För andra handlade det mer om överlevnad. De var intressant att studera de olika grimaserna och ansiktsuttrycken allt eftersom loppet fortskred. Det finns olika sätt att tygla smärta kan konstateras. 

Stilstudie av blivande vinnare

Somliga syntes bättre än andra i den
alltmer tilltagande skymningen

Till sist stod Håkan som segrare följd av två deltagare från Jönköping, banläggarHenric på fjärde plats och som femma rullade Stefan in. En bra tävlingspremiär från en ickemountainbikecyklist må jag säga. Särskilt med tanke på underlaget och en odämpad hoj på den här banan. Å andra sidan körde vinnaren en snarlik hoj. Trenden med odämpade cyklar verkar har fått fäste och tre dylika tingestar kunde skådas. Funderar på om jag ska gräva fram min gamla Cannondale M900 och skicka på original P-Bone gaffel. Den är liten lätt och apstyv och absolut inte bekväm men så körde jag nästan hela nittiotalet. 11 mil Finnmarkstur om och om igen utan dämpare på 1,9" Z-max med 3,5-4 kg däckstryck och smalt styre med handtag tunnare än kondomer. Det var tider det!

Banläggare summerar antalet nedlagda byten

Viktigt att tillägga: Maskotmaja var på plats och deltog själv i första varvet innan hon parkerade i det regnfria garaget i väntan på husse som gjorde var han kunde för att minska ned väntetiden. På tredje varvet tog han sig tid att fråga hur hon mådde. Ett inte helt vanligt inslag på en mountainbiketävling misstänker jag. Tilläggas bör för dem som inte vet är att Maja är en hund och jag kollade till henne ett par gånger. 

/ J - den ofrivillige iakttagaren

PS. Det skulle finnas fler och bättre bilder men hovfotografen saknade batteri visade det sig DS. 

Strömlös?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar