Måndagsturen

- Äntligen vårpremiär, på riktigt

Igår var det inte bara dags för årets första officiella måndagstur anordnad i Lammhultcyklisternas regi. Det kändes även som det var premiär för cykelvåren på något vis i alla fall väderleksmässigt. Morgonens något vresiga väder med glesa tunga regndroppar och ganska friska vind hade framemot aftonen bytts mot närmare femton fantastiska grader, avtagande vind och sol. Det var i korthet de bästa cykelförhållanden det varit så här långt i år. Någon  vädergud kände sig vederbörligen blidkad och tillfreds och ämnade visa sig från sin mest positiva sida. 

Jag lyckades nästan komma iväg från hemmet som tänkt var. Några obligatoriska turer mellan lägenhet och förråd och två omtagningar på klädsel blev det. Sen när jag cyklat tvåhundra meter kom jag på att jag glömt mobilen. Och några suddiga bilder för att föreviga kvällen hade planerats. Men numera har jag blivit så vis att jag tidsmässigt planerar för förvirring. Hann till och med en liten mental uppladdning. Mest bestod av den av rikliga mängder liniment på min ömma korsrygg, en näve Ipren för min tandvärk men framförallt av två goda espresso i rad. 

Uppladdningsdryck

På vägen ned mot centrum så jag några kattkrökta ryggar på cyklister som smet runt ett gathörn och som såg ut att ha samma färdriktning som jag. Väl framme vid stadens stolta torg så började tvåhjulingar samlas i spridda flockar och beta av den tunnsådda vårsolen. Är oerhört roligt att se att så många delar ens intresse nuförtiden. Föreningen "Anonyma Cyklister" har klivit ur garderoben och folk vågar säga "jag är cyklist". 

Början på en skock

Allt fler anslöt, till höger Rynkebygult

Dagens herde för flocken

Blivande frifartsgrupp formerar sig

Funderade inte så mycket på alternativa fartgrupper idag. Jag hade bestämt mig för att försöka köra lite fortare än vanligt. Det är kul och jag behöver få upp farten. För min egen skull och inte minst inför Vättern. Ska man kuska runt en arbetsdag eller så i runt 37 i snitt så krävs det en smula träning så frifartsgruppen fick det bli.

Efter välkomsthälsning av Tony så grupperade vi oss som vanligt. Snabbgruppen blev något tiotal, elva tror jag närmare bestämt. Sen anslöt en glad Håkan och sen var vi tolv. Inledningsvis kördes det lite lagom  fort fram till Billabacken där farten drevs upp något. Mot slutet sneglade jag på datorn och såg att vi pendlade mellan 35-37 uppför. Fördelen för mig var att benen som känts sega uppför Högstorpsbacken nu vaknade. 

Vädret under rundan blev bara bättre efterhand som vinden mojnade. Jag hade lite för mycket kläder på mig för den inledande temperaturen så det var bara skönt att det blev någon grad svalare. Men jäklar vilken skön känsla att inte frysa för en gångs skull!! 

Är inte riktigt rutinerad i farter över fyrtio än så jag koncentrerade mig en del på cyklingen även om benen kändes tämligen ok. Var lite orolig eftersom de varit rätt rejält sega efter gårdagens tolvmilarunda när jag rullade en sväng på förmiddagen. Men när jag väl var varm  så började de röra på sig. En längre oplanerad vila blev det efter raksträckorna vid Stenslanda då Adams bakhjulsaxel verkade sitta lite löst och skramlade mer än lovligt. Hade hört det då vi rullade runt i dragjobbet men  trodde att det var något som var löst i hans kolfiberram, de kan ju skramla lite ibland. Så förlängd p-paus med mekanikerinsats följde. Det skadar trots allt inte att ha en cykelmekaniker i gruppen. Och apropå skrammel så vibrerade mitt styrlager loss på oljegrusvägarna. Dragit fast det rejält nu men undrar om det faktiskt kan vara läge att byta. En av få delar jag bara bytt en enda gång under alla år och alla cyklar som passerat.  

Efter stoppet äntrade vi våra springare för vidare ritt in i kvällen och solnedgången. Den varade dock inte länge. Några kilometer senare en bit in på vägen mot Ållaryd  ekar ropet ”punktering” i gruppen. Så stopp vid vägkanten och  lite vila igen. Här beslutades även att korta rundan något. Skulle vi hinna med Väghult också som den ursprungliga rundan var tänkt hade det jäklar i mig fått gå undan för att vi inte skulle bli överfallna av mörkret. När vi stod där i godan ro vid isig vägkant så susade en annan av grupperna förbi. Och inte fick vi lift heller!

Slangbytardags vid vintrigt dike med is i

Somliga kort kanske inte är helt spontana

Resten av turen  blev sig som sig bör en salig blandning av lite lagtempoinslag där vi rullade runt bra och några fartökningar från de som förmådde det. För min del kände jag mig rätt stark i slakmotan  från Kalvsvik upp mot Rydet men  hängde knappt med ändå då Isac, Johan, Klas och  Stefan bl a gick upp och  höjde farten succesivt. Gick bitvis i 45 i motlutet. Kändes kan jag säga. Annars är jag rätt förtjust i slakmotor. Är för tung för riktigt backar men kan gilla viss lutning på något märkligt vis. Sen fick jag släppa rulle några gånger när vi kom till backarna efter Vederslöv. Stefan fick för sig att agera ånglok och tuffade på där framme med stadigt ökande fart uppför, 37 blev både 38 ,39 passerade de fyrtio och vidare några kilomter i timmen till uppåt. Där blev det lite för mycket för mig och jag tappade rulle. Som tur var släppte gänget på pedaltrycket något och jag kunde sega mig ikapp. Men samma visa i nästa backe vid Dänningelanda. Var inte helt slut eller så men kunde inte trycka på i de farterna som vi närmade oss. Mer övning och träning krävs.

Vi körde i samlad tropp in i stan via Teleborg och summeringen blev att det kändes riktigt bra. Riktigt rolig måndagskväll. Snittet hamnade någonstans runt 39,3 på min dator innan vi slog av på tempot sista biten.

Något suddig slutbild

För att man inte skall gå och bli övermodig så är förstås vädret tillbaks på några få plusgrader toppat med lite regn då och då här Växjö idag. Om mina kortsiktiga planer håller så blir den sväng med löparklubben ikväll. Springa kan jag ju inte heller. Så även det måste jag öva på. 

På återseende!

/ J - tänker på måndagar om tisdagen