Cycling 101

- Eller i bland är det bara så jäkla roligt att cykla

Etapp 1

Igår lördag var det så äntligen dags för premiär för lördagsturerna med sveriges gladaste cykelklubb Lammhultcyklisterna. Det var tredje gången gillt då de tidigare försöken ställts in p g a skitväder rent ut sagt. Bara de mest drivna asketerna, undertecknad i och för sig en av dem, har vågat sig ut. Minusgrader, hård vind och allmänt misärväder har satt käppar i hjulet för de rullande massornas gemenskap.

Det var en tämligen rejäl skara cyklar med tillhörande ägare som samlades runt tiosnåret vid simhallen för att bege sig mot nygamla destinationer. Själv var jag i någorlunda tid men först efter en del förvirringshumor. Vis av tidigare erfarenheter gick jag upp mer än två timmar i förväg för att hinna med  de sedvanliga dubbelturerna mellan lägenheten och förrådet och annat smått och gott. Den här gången gick det tämligen väl fram till det att jag kom på att jag glömt pulsbandet efter att jag klätt på mig de mesta av kläderna. Bara av med allt, på med bandet och börja om igen. Bra uppvärmning för  övrigt. Väl påklädd gick jag ned för att hämta min cykel och fick en chock!! Den var borta. Vad i helskotta nu? Ingen cykel, ett kort ögonblick av panik. Tittade mig omkring i och utanför förrådet som om det skulle hjälpa. Man missar inte en cykel i ett förråd på några få kvadratmeter. Sansade mig sen och kom på att mina dubbla och trippla lås inte var avknipsade utan prydligt upplåsta och upphängda på därför avsedd plats. Hmm, funderade lite till och ville bestämt minnas att jag tidigare varit nere och torkat av och oljat kedja samt pumpat däck eller var det inför förra turen? Kunde för mitt liv inte minnas. Tittade mig omkring i källaren men där hittade jag ingen cykel. Klampade upp för trappan i mina hala cykelskor och se där var den. I trapphuset bakom dörren i dunklet hukade den sig. 

Eftersom vi var rätt många delade vi in oss i två grupper efter fartambitioner. En "alla ska med"-grupp och en "det är fritt för alla att försöka hänga med"-grupp. Klurade först på om jag inte velat köra mitt emellan. Ölen från dagen innan tryckte lite över pannan och i bakhuvudet lurade att jag skulle köra de nästan fem milen till Aneboda senare under dagen. Men hade ingen lust att köra i för låg hastighet heller. Så snabbgruppen fick det bli. Funderade lite på hur snabb den skulle bli med tanke på att samtalet innan start handlade en del om det faktum att en bunt glada grabbar ska tävla kommande helg. Årets tävlingssäsong drar i gång med Östgötaloppet för deras del och de utstrålande frustande entusiasm och ord som "skyltspurtar" och "tävlingslika förhållanden" svävade som såpbubblor i luften. 

Fler och fler flockades

Ett och annat nyförvärv kunde skådas, Cannondale...

...och Willier exempelvis. 

Iväg kom vi och vädergudarna hade bestämt sig för att visa sig från sin mildaste sida. Det var en av de varmare dagarna på länge med flera plusgrader och strålande sol. Lite vind som till en början var med oss kryddade anrättningen. Farten ut ur stan var tämligen modest men sen drevs den upp markant. Runt de fyrtio för att sedan öka något och började bitvis närma sig fyrtiofem. En bunt ystra hästar på grönbete. Själv blev jag glad över att benen kändes förvånansvärt bra om man nu bortser från det där jäkla vänsterlåret som värker lite inuti ibland. Efter ett tag lugnade den inledande tjurrusningen ned sig och farten blev lite mänskligare. 

Förutom att det var årspremiär för LCs lördagsträningar så var det även min första gruppkörning för året. Det var så här det kändes! Jäklar vad kul. Att flyga fram i närmare fyrtio kilometer i timmen i sol, lätt medvind och utan att behöva ta i nämnvärt omgiven av en hop glada människor. Det är fan inte dumt det! Synd att det inte riktigt alltid är så. Någonstans fanns väl en gnagande misstanke om att om det går så här lätt nu så kan det måhända bli lite tyngre lite längre fram. Det plägar förhålla sig så. 

Någon skyltspurt blev det efter Tävelsås och den struntade jag glatt i. Vid det här laget tyckte inte mina ben att det var någon god idé helt enkelt. Även fram emot det korta stoppet vid Esbjörnamåla rusades det lite. Pissepaus på toppen var utannonserat men lite förvirring utbröt kring vad som var topp och inte. 

Nöd(vänd)ig paus?!

Efter högersväng i Urshult några kilometer senare var det slut på medvinden för ett tag. Lite tjurigare förhållanden med småvresiga vindstötar från istäckt sjö och en stund av trötthet för min del. Avstod några förningar och lugnade mig lite. Sirkön passerades och vi färdades vidare mot Vrankunge. På vägen dit kunde man skåda vråkar vid två tillfällen. En poserade väldigt snyggt på en tallgren. Den tidigare tröttheten började på ett märkligt sätt släppa och jag började känna mig allt piggare. En sympatisk känsla. Det var skumpigt emellanåt då den tidigare rätt fina oljegrusvägen här tagit stryk av tjällossningen. I småbackarna upp mot Väghult tog gruppen det lugnt och jag började känna mig riktigt stark. Vi var länge sex personer som låg och rullade runt och turades om med dragjobbet. 

På vägen körde vi även om en rejäl klunga klädda i gult, Rynkebycyklister. Undrar bara varför de nästan alltid kör för sig själva? 

Väl tillbaks i stan och vid simhallen blev sluttiden 2.37. Med hem- och ditkörning blev det för min del en trevlig rund siffra på 101 km och 2.45. Jäkligt kul och gav rejält med mersmak!

Delar av snabbgruppen efter hemkomst

Sen fylldes det på allt efter hand

Etapp 2

Väl hemma var jag sådär lite lagom endorfinhög som man kan bli när cyklingen gått bra och solen skiner. Hällde i mig min vanliga återställningshake gjord på banan, mellanmjölk och flädersaft. Den satt bra och jag kände mig mycket nyttig och inte så lite svettig. De varma vinterbyxorna hade varit på gränsen i det tillfälliga solskenet. Svidade om till lite fräschare cykelkläder och i ett anfall av optimism bytte jag till tunnare byxor och handskar. Hade under förmiddagens tur fått samtal på mobilen från min syster som jag missat. Hon hade varit i stan och kunde ha plockat upp mig och gett mig lift norröver. Nu blev det inte på det viset men det gjorde inte så mycket då jag var inställd på att trampa några mil till. 

Omladdad Cube

Efter att ha snabbpackat en övernattningsväska upp på cykeln igen i ett moln av kamferdoft. För att undvika stelhet hade jag applicerat tämligen rikligt med liniment och tigerbalsam här och var. Även lite i ögat kände jag då det rann rätt rejält ett tag. Hade musik i öronen nu eftersom jag körde själv och bara skulle transportcykla var det tänkt. Tyvärr var väl klädvalet på gränsen till  optimistiskt. Den tidigare leende solen hade gömt sig bakom en hög moln och behagade bara visa sig i små glimtar åt gången. Mest för att göra sig påmind och påpeka att morgonens överdrifter inte skulle bli till någon vana. Tillbaks till normaltillstånd med andra ord. 

Trampade på och passerade Stojby för att sedan svänga av mot Åby och sega mig uppför backen där och på toppen knäppte jag ett kort och drack lite. Kände att låren var lite motigt ointresserade av att trycka på. Till råga på allt så var det en inte alltför kraftig men rätt konstant motvind hela vägen. Det var  inte oväntat men tog ändå på krafterna mer mentalt än fysiskt. Tyckte nog att det flöt på rätt bra ändå med tanke på omständigheterna. Inte så mycket trafik så här på en lördag och vägen var torr och fin. Cyklade med flit lite osnyggt när jag försökte värma upp mina höfter. Krängde lite med överkroppen och gungade på Chavanelvis med huvudet i takt med musiken. 

Inte så soligt längre och var är färgerna? 

Beslöt mig rätt tidigt för att inte köra över Lädja utan ta backen från Furuledet upp mot Bredhult. Det är något med lutningen där som jag inte brukar gilla. Så för att träna psyket valde jag den sträckningen och att stå nästan hela vägen upp. Fick för mig att det kunde vara bra för låren att få jobba lite extra. Det mest positiva med den övningen var nog när den tog slut. Möjligen gav det lite extra skjuts ut på den efterföljande flygrakan då det går lite nedför i början och låren blev glada över att motståndet minskade. 

Susade på i godan ro och lyssnade på musik. Blev lite hypnotiskt en stund. Tittade bestämt ned mot den svarta framfälgen och såg Mavicmärket snurra runt runt mot en bakgrund av suddigt grått. I ögonvrån till höger svischade de vita markeringarna förbi i tämligen god fart. De rörde sig snabbt och jag stod stilla. Andningen var där och benen snurrade på. Körde nu mer elegant. Överkroppen stilla, axlarna och armarna avslappnande, fokus på att hålla knäna raka och kraften där den skulle vara. Benen som trumpinnar i takt med tiden. 

Någonstans där tappade jag koncentrationen och började intensivt tänka på pannkakor och Ganesha och färgen blå. Ni vet den där elefantguden från Indien som är förtjust i dylika anrättningar. Kom på att jag troligtvis började bli lite hungrig helt enkelt. Hade inte ätit så mycket. Efter frukost en banan under första träningspasset och sen min återställare sen inget mer. 

Svängde in på Anebodavägen från RV30 och gasade på. Lockad av tanken på att få träffa mina syskonbarn och syskon som jag inte sett på rätt länge. Fasade lite för de sista 800 m till Skogshäll. Grusväg, mjuk sådan och dagsmejan gjorde inte saken bättre. Blev rätt brun den biten och däcken sjönk bitvis ned nästan till fälgen i det mjuka underlaget. Tur att det inte handlade om någon längre sträcka. Väl framme väntade spagetti, inte dumt.

/ J - Cyklig!

PS I skrivande stund är jag hemkommen från enkel resa Aneboda-Växjö. De 46km avverkades på 1.22 (33,6km/h i snitt) i iskall vind, sida/med. På vägen hann jag både få en hagelskur i huvudet och ett lättare snöfall när Stojby passerades. På slutet blöt väg men någon solglimt. DS. 

Flagga med pondus i Berg på väg hem