Pannbensträning II

- Elementen VS John: 0-1-1

Igår cykling, idag löpning. Tänkte mig att springa min Österrunda som med sina fyra och en halv kilometer känns lagom. Blåsten från igår har inte mojnat utan ligger stadigt på 6-7 m/s och runt 14-15 m/s i byarna om man får tro klart.se. Väderleken föranledde lite modifierad klädsel i form av ett par vindbyxor över löpartightsen, tjockare fingervantar och glasögon för att undvika den kalla vinden. Sen på med musik och in i min egen lilla värld. 

Är det dylika man kämpar emot??

Startade dieselloket och accelerarade långsamt upp till runt 130 i puls sen stannade jag där för resten av turen i princip. Benen kändes helt ok och det gjorde inte nämnvärt ont någonstans idag, angenäm känsla. När jag närmade mig bortre vändpunkten för min runda började det spåra ur. Fick för mig att jag skulle springa runt sjön Trummen istället vilket är betydligt längre än ursprungsidén. Men stegen styrdes ditåt. Det blåste friskt och vid campus fick jag sällskap av en kasse från Team sportia som till en början höll samma fart som jag men som sen med vindens hjälp spurtade ifrån mig och gjorde ett längdhopp ut över sjön. 

En tanke slog mig plötsligt - min vän Pia springer ofta runt båda sjöarna som lunchträning, kanske jag skulle göra samma sak? Så blev det. Men när jag rundat även Växjösjön och sprang förbi lasarettet slog det slint i huvudet igen. Den där vinden, envis som synden. Ville utmana den. Funderade på om det inte skulle vara jobbigt att springa lite snett mot den på raksträckorna mellan Norremark och Sandsbro och bort mot gamla konsum därute. Det var det, hade liksom igår rätt inför mig själv. De fem kilometrarna från centrum till Sandsbro maldes till grus. 

På vägen ut började det yra lite snöflingor och jag bestämde mig i alla fall för att springa raka vägen hem på cykelvägen förbi tippen och Norrastugan. Så blev det inte heller. Plötsligt fick jag briljanta idén att springa runt Fylleryd också. Tänkte att motlutet upp till Glasrikets golfbana borde bjuda på motstånd idag och vara bra träning för psyket. Uppe vid parkeringen efter en kilomter slakmota i motvind möts man av det trevliga budskapet från Alecta "Vi älskar när det går uppför", fiffig reklam det där. 

Benen kändes ok efter omständigheterna. Inte ont i knän eller benhinnor som befarat trots att jag springer på asfalt. Lite känningar i övre delen av låren då jag har en något märklig lufsande löpstil när jag springer distans. Allt för att undvika att dunsa sönder mina fötter och benhinnor för mycket.

Jag är tredelad nu när jag springer. Huvudet iakttar genom glasögonen och en dimma av musik att armarna rör sig rytmiskt och för mig framåt. Huvudet är inte fäst vid överkroppen. Den i sin tur har inte med benen att göra som liksom sköter sig själv. Fötterna ändrar ibland steglängd och rytm, inget jag rår över. Märkligt. 

Mot slutet fick jag trots allt lite känningar i låren, en tendens till kramp. Accept, Nitzer Ebb och Fear Factory hjälpte mig den sista biten  hem. 

Jag är verkligen ingen löpare

Till slut blev det 20,2km på 2 tim 10 min. Rundan kan ses här!


/ J - nu med ännu lite tjockare pannben