- Träningsrunda från levande till död
Ska göra ett försök att sammanfatta gårdagens utflykt i nejderna runt Växjö och det undermedvetna med Milano-San Remo i bakgrunden. De har uppenbarligen sämre väder än vi på Rivieran. Inte ofta det snöar, regnar och blåser så hårt att man får korta av ett proffslopp vilket hände idag. Särskilt inte i de delarna av världen. Där ser man. Nu gårdagen...
Inspirerad och uppmuntrad av klubbkompisarna uppe vid Vais så ångande jag hem och bytte om till cykelrustning för en envig mot vägen. Tänkte mig någon variant av min "Omloppsbana" runt Växjö. De 55 kilometrarna kändes lagom för dagen. Cyklade därför förbi Fylleryd igen men nu hade folk hunnit troppa av eller möjligen gömt sig i bastun, tomt var det i alla fall. Susade vidare via Sandsbro mot Kronoberg. Ingen fågelsång idag heller men å andra sidan kvittrar Al Jourgensen i Ministry istället.
Kändes bättre idag. Löpturen i torsdags och fredagens vila verkade ha gjort susen. Bättre spinn i benen. Kunde lägga i lättare växlar och öka kadensen rejält utan att farten sjönk. Förflyttar mig förbi solflanörer, hästar, hundar och andra varelser som lördagsnjuter. Solen iakttar mig och följer min framfart. Tempot ökar och jag får fint flyt ett tag genom Öjaby och den skenbara plattmark som finns där. Mental medvind.
Förbi Räppe rör jag mig i takt med mig själv. Nynnar med i "Fast as a Shark", det är något med det gitarrsolot som gör mig gladare
"Fast as Shark" gör mig glad
För ett ögonblick råder equilibrium. Balans.
Färden fortsätter mot Dänningelanda via Bergunda. Någonstans på vägen förändras tillståndet. Begynnande huvudvärk lurar i bakgrunden. Men väl kommen till vägskälet där jag ska vika av mot Torpa kör jag istället mot Dänningelanda och vidare ner söderut förbi Osaby för att sedan passera Tävelsås och Stenslanda på väg mot Ingelstad. Delar av förra årets KM bana. Under tiden växer stalagmittallarna upp ur den småländska graniten och strimlar det nedåtgående solljuset. Försöker koncentrera mig på musiken, trampandet och existensen här och nu. Hittar rytmen på rakorna efter Stenslanda. Under tiden ser jag hur solen sänker sig över nejden och jag jagar min egen skugga som blir allt längre. Himlen klär sig i orangeröda toner förstärkta genom kontrasten i mina cykelglasögon. Det borde vara vackert inser jag. Kroppen rör sig själv och jag följer med. Inte trött men jagad. Märker att svetten i ansiktet kyls av fartvinden och gör läpparna och kinderna stela. Sluddrar en aning när jag försöker prata med mig själv. Ger upp de försöken, får ändå inga svar. Passerar platsen för nyckelincidenten för ett tag sen. Ler inåtvänt åt händelsen.
Hemvägen går via Krokvik, Åryd, Risinge och över Vikensved ut till RV23 och genom Sandsbro till Norr. Det börjar bli kallt. Solvärmen är borta. Bestämmer mig för att jag ska köra minst 100km.
Jag behöver absolution.
Trampar på i cirkelrörelser sökandes efter ro. Blicken framåt och andas klar luft. Mellan Hemmesjö kyrka och Åryd blir det halt, mycket halt. Sänker farten men det hjälper inte. Åker ändå av. Inte fort, inte hårt, men av. Känner mig Kafkaesk där jag ligger på rygg med en cykel över mig i diket. Kommer på att jag inte har någon mobil med mig och att ingen vet vart jag är. En befriande tanke. Funderar på att ligga kvar, fryser kall kall kall. Cykeln verkar hel och jag känner efter om alla utstickande kroppsdelar fungerar. Verkar så. Upp på cykeln igen och iväg. Huvudvärken har nu slutat gömma sig och frihjular ikapp mig på rakorna mot Risinge. Tempocupmark, försöker få upp lite tempo. Lyckas.
I Risinge spanar jag efter ljus i kvällen men vännerna som bor där verkar inte vara hemma. Strax efter det djurmöte på samma ställe som sist jag cyklade här. Rena arken idag. Skogsmöss vid Vais, kluringen och konungen, räv och älg på vägen. En vessla innan Ingelstad.
"I'm becoming Insane" hävdar Infected Mushroom.
I bakhuvudet ekar orden från någon av alla läkare. Om du funderar på om du håller på att bli galen är det ingen fara. Håller fast vid den tanken och styret. Rejält nedkyld trots bra kläder efter flera timmar på sadeln. Men jag bryr mig inte om det eller något annat heller vid det här laget. Vill fly, bort, iväg, någon annanstans, en plats som inte är här och där jag inte finns. Det går inget vidare. Jag är kvar. Till slut är det bara jag och mitt slitna framdäck kvar i kamp mot världen.
Sista milen är ett diffust töcken. Har bestämt mig för att köra över Kronoberg en gång till om kilometrarna inte räcker. Funderar ett tag på att köra ett varv till. Är inte trött men har tappat känseln i fötterna. Inser att de nog kan bli lite sura om jag inte avslutar. Cykeldatorna slår om till de etthundra kilometrarna vid Norremark samtidigt som en liten kanin korsar min väg. Jag förstår inte vad det betyder. Under tiden har min cykelmix tagit slut och min löparmusik tagit vid. Raggardrottningen Eva Eastwood sjunger därför "Rock'n'roll live here no more". Den slutspurtande huvudvärken utmanar Cavendish. Jag har nog inte druckit något vidare och mat var det ett tag sen jag åt.
Hemma igen. Inte inspirerad längre. Desperat.
/ J - not fast as shark
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar