- Inga transtrummor i Kättilstorp
Dagens träning skulle bli lugn var det tänkt. Inga extravaganser som tempo, intervaller, puls eller annat trams. Bara cykling. Lyckades rätt väl med den föresatsen får jag ändå säga. Kroppen mår bra så här efteråt, inget gör ont eller värker det fysiska känns bra, själen är det värre med.
Solen inbjöd till eftermiddagscykling och jag svidande om för stundande begivenhet. Upp på den stolta springaren och iväg. Tänkte mig att jag inte skulle ta i någonting men ändå försöka hålla lätt puls och köra min "omloppsbana" runt Växjö. Jag behöver trots allt tappa lite vikt så en smula förbränning kan inte skada. Mer plats för tankar när cyklingen sköter sig själv. Benen trampade där nere och armarna styrde dit det var tänkt.
Till och med golfbanor är fina i sol, men varför snö?
Huvudet var fullt av tankar och bland annat avhandlades träningshelgen som varit. I lördags körde jag ett distanspass vilket visade sig bli en utmaning utöver det vanliga. Förvirrad som jag är kom jag iväg med fel kläder! Jag har nämligen ett antal olika kombinationer av vindjacka/ värmejacka/ underställ o dyl som bärs beroende på temperatur. Jag hade klätt mig med en kombination som skulle avslutas med en vind/regnjacka överst. Det var bara det att jag glömde den. Något jag inte kom på förrän jag var i trakterna av Ingelstad och började bli kall. Riktigt kall. Tyvärr var det då långt kvar! Men solen sken fortfarande och jag var inte helt nedkyld så jag fortsatte. I trakterna av Rävemåla insåg jag att var inne på "Växjötrampetbanan" och att det inte direkt går att gena hem. Så det vara bara att cykla på. Frös ordentligt redan innan Tingsryd och passerade på vägen dit platsen för förra årets klungvurpa, min första. Fortsatte sedermera ned mot Urshult och Sirkön. Var så kall när jag passerade där att jag märkte att huvudet inte fungerade längre. Tankarna började gå i ultrarapid och jag hade tendenser till att nicka till, helt enkelt somna på sadeln. Då börjar man bli trött!! Ända från sommarens och äppelodlingarnas Sirkön höll jag på att gå in i den berömda väggen. Eller snarare så lutade jag mig emot den. Den var rund och mjuk samt ständigt närvarande. Farten sjönk men krafterna återkom inte. Hade inte ätit något innan turen och nu cyklat närmare fyra timmar så energireserverna var helt dränerade.
Vid kurvan mot Kläcklingen trodde jag att jag hallucinerade. Jag satt på sadeln och fantiserade om goda saker att äta och dricka när jag såg en stor godispåse vid vägkanten. Körde vidare en bit och tänkte att det var ett roligt spratt hjärnan spelade mig. Men fick sedan en ingivelse och vände. Men se på f-n. Det var en godispåse! Den hade spruckit och några bitar låg i gruset men inuti fanns några godbitar kvar. Och de var inte ens kalla i minusgraderna så de kan inte ha legat där länge. Sötsuget segrade och jag tog några bitar. En punchpralin, ett hallon/lakrits huvud och några syrliga vingummin senare fanns det en tendens till kraft kvar. Jag kämpade mig hem över de evighetslånga rakorna mot Kalvsvik. Lärdomen blir mer kläder och att det behövs någon föda om man ska köra 138 km som det blev, även om man vill tappa lite i vikt.
Det var lördagen. Idag värmde solen rätt skönt medan den var uppe. Eftersom jag inte tog i flöt det på rätt bra. Ska bli en fröjd att byta från hybriden till racern. Vet att snittfarten går upp med 1,5-2 km/h med samma ansträngningsgrad då. Mötte några cyklister som jag hejade på. Även många löpare var ute i det fina vädret.
Kom då att tänka på gårdagens löptur. En trevlig första tur tillsammans med vännen P som är en jäkel på att springa långt och fort maratonlöpare som hon är. Hon skulle bara testa om en smärtande fot höll och frågade om jag ville följa med. Med lördagens kollaps och väggande i åtanke hade jag bara tänkt springa tre-fyra kilometer på söndagen men nu blev det sju istället. Men tempot var bra, så länge inte P tryckte på vill säga. Hon skulle bara se om foten var ok och tog ett par raska steg uppför en liten puckelbacke vid campus varpå jag direkt blev avhängd och pulsen stack iväg från runt 130 till 170. Intressant, springa kan jag verkligen inte! Även här för lite kläder för cykling noterade jag när jag skulle hem. Så fy för tusan vad jag frös när jag genomsvettig och blöt cyklade de fem kilometrarna till norr från Teleborg.
Nu hade dagens cykeltur hunnit till Bergunda kyrka och i slakmotorna därefter tänkte jag ändå pressa på lite. Det blev en surrealistisk upplevelse. När jag ställde mig upp och tog i lite sprack två av revorna jag har i pannan efter en vild och besynnerlig natt. Blodet rann ned i två långa strimmor över ansiktet. Den kalla fartvinden gjorde att de rann långsamt och stelnade fort. En klump fastnade i höger ögonbryn. Det kliade märkte jag. Som en blodbestänkt zombiecyklist fortsatte jag uppför backen och ned på andra sidan från den nedåtgående solen mot den kalla månen.
Solen går ned. Iskall måne över Kättilstorp
Stannade i Kättilstorp för att iaktta en häst, ta ett kort och torka av blodet med lite snö. Stod där i kylan och tänkte på goda vänner som är i Marocko just nu. Kanske i Marrakech där man kan lyssna på transtrummor och sitt inre samtidigt som man blir varm. Fortsatte sen den planerade rutten över Torpa och Teleborg till Norr. De sista solstrålarna speglade sig i bromshandtagen. Som vanligt kallt den sista biten. Mycket kallt. Fingrarna gjorde ont när jag kom hem.
Har lärt mig om cykling i vår att det fungerar så att först är man sugen på en tur. Sen körs det och därefter fryser man som fan varpå det tar två timmar att tina upp igen. Så funkar det.
/ J - lider av cyklomani
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar