Man kan bli nervös för mindre

- Om träningshets, positivt och negativt

När man pratar med tillvarons medcyklister och läser hurtiga bloggar kan man bli en aning förtvivlad över sin egen träningsinsats i år. Det talas om watt, trainers, maratonpass i spinningsalen, "fyror", distanspass fast snön ligger ankeldjup och till och med om lunchintervaller. Det är en jäkla massa tränande helt enkelt. Och det är i grund och botten bra och för det mesta inspirerande förstås men det är också en aning stressande. Särskilt jobbigt är det att själv inte ha kommit igång på det viset. Några skumpande löpsteg har väl tagits och något cykelpass i snön har det blivit men inte så mycket som önskat. En sargad träningsdagbok har inte bara luckor som innebär vilodagar utan även revor och sår i form av veckor som gapar tomma. 

Den våg som inte finns i hemmet hade dessutom blängt surt efter användande. Vikten är väl inte direkt den önskade för att uttrycka det milt. 

Det är helt enkelt svårt att få till bra och framför allt regelbunden träning när livet i övrigt är turbulent på olika plan. När man dessutom har haft fysiska krämpor blir det än besvärligare. Nu ska väl sägas att jag alltid avskytt vintrar och sen jag lade av med kampsporten för många år sedan alltid har haft svårt med vinterträning eftersom den mest bestått av löpning och stärkande promenader. Har inga direkta inomhusalternativ för stunden som jag finner lockande nog för att lägga mina likvida medel på. Saknas bara att man skall bli sjuk också. Hatar vinter, jag vet att det är oresonligt och att vi bor i ett land med årstider. Jag gör det ändå!

Vänder man på det hela och försöker skjuta av dystergökar och se det positiva som faktiskt finns så har jag åtminstone försökt cykla och springa lite. Sen att det är surt och tungt att behöva börja om igen och igen är en annan sak. Den här gången ska jag komma igång ordentligt. Tiden har en tendens att löpa, kanske cykla, på och våren närmar sig förhoppningsvis med stormsteg. Det innebär mer värme, ljusare dagar och kvällar och mer cykling. Men det innebär också att tiden fram till t ex Vätternrundan krymper i snabb takt. Det är läge att få ett "träningsskov" och i den kampen kan den tränande omvärlden tjäna som inspiration. 

Ett problem jag har därvidlag är att jag älskar att cykla. Men det innebär också att jag inte vill besudla de känslorna med att sitta och glo in i en vägg på en trainer i jakt på ett bra watt-tal. Jag tror inte jag kan förmå mig. Är rädd att det skulle förstöra det där lyckoruset som riktig cykling ger mig även om jag vet att det ruskigt bra träning på alla sätt och vis. I nuvarande situation är det dock inte ett alternativ hur som haver då jag helt enkelt inte har plats och möjlighet. Nästan så jag är tacksam för det! 

Det skall bli roligt att få ordning på mtb'n igen vilket kommer att öppna nya möjligheter. Det är märkligt vad tomt det kan bli när man inte har alla hästar i stallet! :-)

Varför jag cyklar...

Ikväll blir det cykling igen, så det så!

/ J - jagandes dystergökar