tisdag 26 februari 2013

fortsättning på föregående inlägg "del 2: cykel"

Utlovade en fortsättning. Och en sådan blev det - en lång. Skulle egentligen ha lagt ut den direkt efter turen men det gick inte av olika orsaker. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

Två bananer och nästan fem timmar efter det att det förra inlägget skrevs var jag tillbaks vid hemmet. Men om vi ska ta det hela från början...

Banankraftsuttryck

Gryende panik och ångest botas bäst med cykling enligt mig så lite hysteriskt packande vidtog framåt eftermiddagen. En banan inmundigades. Kände på mig att det var en god idé att ta med lite prylar så Sourceryggan åkte fram och packades med de vanliga verktygen, slang, pump, mobil och en vindväst. Samt förstås den obligatoriska färdkostbananen. Även en nödlampa och ett extrabatteri till Mp3-spelaren fick följa med. Det senare skulle vara ett ödesdigert val skulle det visa sig.

Tog på mig lite lagom med kläder då det verkade vara mildare väderlek än sist. Fingervantar istället för tumvantar och ett lager underställ mindre.

Cykeln fick sig en snabb översyn. Kollade bromsarna, grävde fram en kedja bland allt gruset och duttade på lite olja och pumpade däcken.

Standard 32mm,
Inga högtrycksdäck direkt

Kom iväg runt femsnåret men hade tänkt köra tidigare för att få dagsljus. Nu började det redan skymma. Tog runt en kvart att snirkla sig ut ur stan på cykelvägar via Sandsbro. Hade en vag idé att köra mot Gårdsby för att ta höger vid korsningen där och sedan köra i riktning mot Vikensved. Tanken var lite löst att köra en och halv timma eller så i tämligen lugnt tempo eftersom jag sprang igår.

För den som gillar grått och brunt rekommenderas
södra Sverige i slutet på februari

Fick osökt ett citat av T Danielsson i huvudet "De säger att Sverige är vackert på vintern. Hur vet dom det? Då är ju Sverige täckt av snö" Det hade varit en välsignelse nu. Februari är ingen vacker månad brunsörjig som den är.

En halvtimma tog det till Gårdsby där jag stannade för att ta på mig vindväst samt tända lamporna då mörkret var i antågande. Ibland blir saker och ting inte som man tänkt sig. Livets vägval liksom de mer konkreta kan bli slumpartade så jag tog inte höger som planerat utan vänster istället och fortsatte mot Rottne. Vägen dit var lite vintrigare än den tidigare så rena asfalten. Den reviderade färdplanen blev att köra Helgasjön runt och ta vägen över Härlöv till Växjö för att slippa trafik i mörkret. 

Höger eller vänster, det är frågan...

Musik i öronen och Blackfoots "Sittin' on top of the World" ekade i huvudet när jag cyklade uppåt mellan Gårdsby och Rottne.

One summer day, she went away
She's gone and left me, she's gone to stay
Lord she's gone, but I don't worry
'cause I'm sittin' on top of the world

Kosan styrdes sen mot barndomen och Åby. Genom Borlanda en påtaglig doft av tjära. En sommardoft i vintermörkret som eko från en annan, möjlig tid.

En djävul satt på ena axeln och på den andra ingen ängel utan en demon, båda lurpassande och viskande i mina öron. Höll tämligen god fart mot Ör. Väl där blev det svart. Batteriet till cykelbelysningen tog tvärslut utan förvarning. Tur att jag packade ned nödlampa. Den gör inte så jag ser något men jag syns i trafiken i alla fall.

Litet flämtande ljus i natten

Enligt plan skulle jag vika av mot Härlöv i Ör. Det gjorde jag av någon anledning inte. Benen valde automatiskt den så bekanta vägen mot Moheda. Många gånger har jag slutspurtat i slakmotan upp mot Östregård, så inte idag. Tog det rätt lugnt eftersom jag ville spara lite kraft. Tankarna trasslade, nådde inte fram, kroknade och föll ned. De fastnade i vevarmarna som överkokt spagetti och nystade sig. Funderade ingående på om tankar fastnar mest i Shimano eller Campagnolo.

Sen kom paniken och tårarna. Iskalla frostiga tårar i fartvinden och det råfuktiga vädret. Moheda var inte rätt idag. Hade tänkt att sticka in skallen hos några vänner på Trädgårdsgatan, Lingonvägen och Kyrkogatan för att säga hej och planera framtida kaffedrickande. Så blev det inte.

Vek istället av mot Vegby, vidare ut på 126an och styrde mot Alvesta. Tänkte mig nu rundan Alvesta-Gemla-Växjö. Vid Dansjö gård blev det bananstopp.

Stopp vid Dansjö gård

Obligatorisk dopingfrukt

Svart hade det hunnit bli. Mot Gemla via Alvesta gick färden. Skulle svänga vänster i rondellen där var det tänkt. Det blev inte så den här gången heller. Höger blev det. Mot Öja och därefter Öja by. Den tidigare nästan sommarsläta vägen blev nu ett vintrigt helvete. Snömodd, spårigt, halt och bitvis is. Vintern bor kvar här.

En skarp lukt av nyhuggen gran träffar mig. Var inte säker på om den var äkta eller hallucinatoriskt påhittad.

Naturen bjuder på stämningsbelysning

Månen ville skapa stämning och sneglade på mig där jag kämpade mig fram i snigelfart. Och värre skulle det bli. Sönderkörd isskorpa som gjorde att jag studsade fram och dessutom i otakt till musiken. Förstod först inte varför men såg sen orsaken. Bredvid vägen betade, råmade och morrade ett mekaniskt odjur kört i tvåskift, en skogsmaskin.

Efter att ha kämpat mig ut på RV23 så missade jag igen att svänga vänster utan tog höger och sen vägen mot Vederslöv. Även den vintrig. Månen tog sats och förvandlade underlaget till silversnö. Mina tår hade föredragit en kortare sträckning. Den råfuktiga luften hade även börjat gnaga lite på lillfingrarna som började tappa känseln. I Vederslöv finns en skylt där det står att läsa "Växjö 15", utmärkt tyckte diverse kroppsdelar och tydligen även huvudet. Hela jag följde vägen och pilen och körde med tämligen bra flyt åt det hållet. De viskande demonerna hade nu gått över till att vråla rakt in i öronen så det ekade i själen.

Men i konsekvensens namn brast plan b i Dänningelanda. En ny högersväng och bort från staden vars ljus kunde ses mot himlen bar det. Vinterväg igen med cyklande mer på tvären än framåt. Framhjulet skar ideligen ner i modden och halkade mellan fårorna och någon gång bar det ner i diket - besvärligt.

I Tävelsås fick den nya planen inkludera en vänstersväng mot Nöbbele och Krokvik. Men inte fan gick det heller. Rakt fram bar det och dessutom raskt. Airbourne i lurarna:

I'll sit and spin for a little while
if it's the end of days
I'm goin out in style

Farten ökade i takt med att gatljusen i Tävelsås glesnade trots avsaknad av cykelbelysning.  Nu äntligen kunde jag svänga vänster mot Ingelstad. Det gick!! Månen tittade fram igen och tecknade världen i svartvitt och full av kontraster.

 Här och var hade sovande hästar slumpvis placerats ut mitt i verkligheten.

Kallare blev det. Fötterna som för en stund blivit lite varmare hade nu börjat tappa känseln igen och jag kände att det var mycket svårt att öppna eller sluta händerna. Tankarna gick i ultrarapid och kom ingenstans. Ingelstad närmade sig och väl där dog batteriet till min gamla mp3-spelare. Bara att stanna, hala fram extrabatteriet och försöka byta. Lättare sagt än gjort med valhänt frusna fuktiga fingrar och ett suddigt intellekt. Sen fungerade inte eländet. Försökte förtvivlat utröna varför. Under tiden iakttog jag några trimmade volvobilar som sladdande kretsade kring naturbruksgymnasiet som vråkar kring ett kadaver. De sega tankarna lyckades sammanfogas till en slutsats. Batteriet var felvänt.

Med musik igen styrdes kosan äntligen hemåt. Kallare och mer nedkyld för varje meter blev jag. Kände mig avdomnad, stel och kall. Tittade på mina händer för att se om de var två eftersom jag inte kände den högra. De tidigare försöken att vifta blod i dem var nu verkningslösa. Kände att jag var tvungen att hålla i styret för att inte bli lämnad kvar. Kändes som jag åkte cykel. Benen levde sitt eget liv och musiken blockerade alla övriga ljud. Mörkret, musiken och en evig cirkel av trampande fötter.

Bramstorp, snart framme, avfart mot St Sigfrid närmare ändå. Kall, så kall men mekaniskt trampande. En cyklistmaskin, inte snabb men seg.

Genom Öster och in på Framnäsvägen. Sen hemma, där det sket sig ordentligt. Längtade efter en varm dusch, en rejäl kopp te och en macka. Hade inte ätit något annat än bananer sen klockan tio. Men det fick anstå. Fick av mig vantarna och skulle ta fram nyckeln som jag av någon outgrundlig anledning som jag inte minns hade placerat i samma lilla ficka som musikspelaren och inte i camelbaken som jag brukar. Men men...var är den? Ingen nyckel och så kalla händer att jag inte känner något alls. Famlar över fickan, vänder ut och in på den, men nej. Ingen nyckel. Upprepar proceduren flera gånger som om det skulle hjälpa. 

Fick panik. Vad skulle jag göra? Kände på dörren till cykelrummet, låst. Kände på dörren till entrén, även den låst som sig bör. Och där inne bredvid namntavlan kunde jag skymta lappen med journumret på. Det gick inte att läsa utifrån. Ringer ett par goda vänner, får råd och erbjudande om att bli hämtad. Det kommer äntligen någon som ska ut. Får tag i journumret, ringer och får beskedet att 1500-2000kr kostar en insats. Ger upp då jag inte har råd med det. Förtvivlad, genomfrusen och en aning trött. Inte så jag tänkt mig avslutningen på aftonen. Inte för att jag kan tänka alls vid det här laget. Och hade jag det så hade vrålet från demonerna överröstat det.

Nu efter en lång varm dusch, varmt te och lånade kläder känns det något lugnare. Men in kommer jag inte, förrän imorgon i alla fall.


/ J - från solskenscyklist till månskenscyklist

(PS nu har det blivit morgon och lunch. Nyckelman har kommit och släppt in mig och saker verkar ordna sig DS)

8 kommentarer:

  1. Jo lite frusen var han allt :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hm...den kommentaren, var det möjligen du herr P medan jag fortfarande var inloggad på din dator? För visserligen är jag förvirrad men jag brukar inte kommentera mig själv! :-)

      Radera
    2. Ja det här är mycket förvirrande! Nu är det det väl i alla fall Herr P själv som skriver :)

      Radera
  2. Du skriver så otroligt bra och målande. Man får verkligen vara med på resan.

    SvaraRadera
  3. Svar
    1. :-) eller begynnande galenskap, svårt att veta...

      Radera