- Om motgångar härdar är jag hårdare än pulverstål
Ibland är saker och ting bara emot en på alla de sätt de kan. Igår hade jag planerat för en rejäl träningsdag. Den inleddes med min lilla 'kommaigångigenmedlöpningrunda' på morgonen och så långt var allt väl, lite tungt men inte ont någonstans och mitt knä verkade hålla. På kvällen var det tänkt att trampa några mil cykel.
Eftersom det var en mycket gråmulen eftermiddag som ändå tarvat belysning inväntade jag afton och det riktiga mörkret. Ska det vara mörkt så ska det. Motgångarna började dock redan vid start. Den nyinköpta cykelbelysningen, vars fäste gick sönder redan efter tredje turen, lossnade från min omsorgsfullt utförda limning när jag försökte sätta tillbaks den kraftigt tilltagna o-ringen på styret. Kinesisk plast och kallt väder verkar inte vara de bästa vänner, den verkar bli spröd i kyla. För att komma iväg i bäckmörkret så applicerade jag en väl tilltagen mängd karlssons-klister och fäste hela härligheten med min universallösning eltejp. Nödlösningen verkade hålla och iväg for jag. Lite bättre klädd än sist med ytterligare ett lager på överkroppen i den råkalla vädret där temperaraturen låg runt noll, kanske någon minusgrad. Trampade igång i motluten upp mot Vitteryd och benen kändes inte alltför sega. Lite kallt, lite mörkt, lite ensamt men ljussttrålen ledde mig framåt i verkligheten och värmen tilltog.
Kom dock inte långt, runt två mil. Passerade Klasentorp och någonstans i ett granmörker utanför Åboda tog det stopp, punktering igen! Svor inte ens av någon anledning, utan konstaterade dystert att bakdäcket började orma och kännas livlöst. Funderade en stund på bästa alternativ, att slita fram reservslang vid vägkanten och börja krångla i mörkret eller ringa efter skjuts tillbaks. Det sistnämnda vore onekligen bekvämt. Efter att med lite valhänta fingrar famlat över cykelfickorna upptäckte jag dock att mobilen glömts kvar i stugan i villervallan som blev när jag skulle iväg. Det minskade alternativen något. Tog istället fram slang och min medhavda CO2-pump och vänta nu, var är mina däcksjärn? Jaha, de var inte heller med. Vad i h-e hittar man på då?
Försökte en stund utan framgång använda mitt miniverktygs skruvmejsel som däcksjärn. Skavde mest på fälgen. Hade kvar rullen med eltejp i fickan ifall lampan skulle lossna. Tejpade därför fälgen och fortsatte bända, men det gick inte alls. Nu var goda råd dyra. Mörkt som i en granskog på natten, vilket det var, med allt mer stelnande fingrar i den fuktiga kylan. Kliade mig lite i huvudet, det var för långt att gå med cykelskor till närmsta hus utan att något skulle gå sönder och förresten visste jag inte åt vilket håll det låg. Granskade cykeln och mina fickor för att komma på om det fanns något som gick att använda som verktyg. Fick en snilleblixt och slet loss snabbkopplingarna från hjulen då jag tyckte de lite vagt påminde om däcksjärn. Tejpade över metallen och satte igång. Det gick, dock inte utan viss möda! Jag hade vid det här laget börjat bli rätt valhänt med lite fuktigt kalla fingrar då det inte går så bra att mecka med tumvantar.
När väl däcket var av så var det bara att konstatera att det var samma punkteringsorsak som senast. Det eländiga stensplittret till grus som används. Funderar på om jag skall skicka räkningen på slangar och däck till trafikverket?
Träningslusten avtog dramatiskt efter den här incidenten och jag hoppade upp på cykeln och tog mig mest hem. Tanken på ett slitet bakdäck, ingen mer reservslang, tom luftpatron och avsaknad av mobiltelefon bidrog till hemlängtan. Dessutom hade det hunnit bli rejält halt, såpass att det släppte uppför de brantaste backarna när jag körde grusväg. Så det gick inte att släppa på utför heller.
Idag skall det inhandlas ny reservslang och nytt bakdäck för att matcha den. Tröttnat på att få punkteringar. Och jag som inte fått några under cykelträning på flera år har nu fått två på lika många veckor!! Hoppas innerligt att det är en trend som kan brytas.
/ J - McGuyvers okända kusin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar